Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2, 3, 4, 5  Nästa
FörfattareMeddelande
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-07, 14:31

(Oj herre, nu var det länge sedan och blev not lite torrt på lockande godis om någon skulle vilja hoppa in, inte så mycket för er att gå på men det blev så här nu! Be gentle with me, har inte spelat på evigheter!)

Det hade gått flera månader sedan han senaste hade besökt Easthall, människornas mäktiga stad och den såg väl inte mycket mer annorlunda ut än vad den hade gjort då. Han visste så klart att för hundratals år sedan hade det varit annars, en stad av kaos efter det stora kriget den mörke trollkarlen Al-Krotos och hans arméer där alla olika raser kämpat emellan varandra som antingen allierad eller fiende. Första gången han själv begett sig mot Easthall var det ju för att få höra mer om dessa historier som så många talat om, de heroiska hjältarna i horderna av krigare, bland annat den legendariska Amroth Elensar som sägs blivit förblindad under striden men sedan mirakulöst fått sin syn tillbaka under en duell mot Rahvin Segrota.
Nihirian, nyfiken alv såsom han var hade självklart ej kunnat hålla sig från att besöka denna stad som också hade så mycket mer historier att berätta för honom. Solen stod högt på himlen, några moln prydde den för att ge karaktäriska skuggor över sten, trä och metalliska föremål och gångar. Folket vimlade fram och tillbaka, endast ett fåtal kunde man förutsäga vart de skulle då de resterande var onekligen diskreta och vardagliga. Han var här igen, för att finna fler intressanta personer, för att lära sig mer om det han kunde tänkas springa på, spelade ingen roll om solen stod högt på himmelen och belönade befolkningen med en ljuvlig värme eller om regnet ösade ner och lät kaoset få sin tid i vilan en stund. En vandrare tog sig dig han skulle hur än situationen skulle se ut.
Nya möjligheter och nya rader att skriva, nya historier att bygga och nya öron att mätta. Det ledde honom vidare, trots en van person i staden fanns det fortfarande områden han kunde villa omkring sig i om han blev oförsiktig. Som vanligt hängde hans ögonlock en aning tungt över hans mossigt gröna ögon och en gäsp här och var slank ur honom. Trots det brann en hans nyfikna flamma förvirrande i hans ögon och det var svårt att säga om han var trött eller pigg, därför blev det en eller annan konfunderad blick från de som lade märke till den fotsläpande alven.  Nihirian gick dock med ett matt leende på sina ljusa läppar medan han stegade, släpade på mot Rödhaken, ett ställe han själv trivdes på för det mesta, för han visste att det fanns otroligt många intressanta personer där han kunde samtala med, få höra de resandes historier och ibland komma åt en eller annan legendarisk informationsbit.

Rödhaken stod som vilken annan dag som helst kvar så på sin vanliga plats, däremot ett extra varv eller två i Easthalls östra sida hade orsakat att det tagit extra lång tid då han aldrig klivit in i staden från den sidan. Solen lyste fortfarande värmande men från att stå högt på himmelen hade den nu börjat sänka sig och molnen hade börjat täta sig lite mer. Många skulle gissa på att en regnskur inte var mer än några timmar bort, det syntes också på folket som gick omkring i staden och för säkerhetsskull började göra i ordning för den. Nihirian åh andra sidan kunde inte göra mer än att le, regn, dock likaväl som sol var fortfarande något som talade till honom, det var något att njuta av även om även dessa kunde ha en tung påverkan på ens kropp.

Leende men försiktigt drog han upp dörren för att kliva in. Att det blivit lite senare ansåg han nog bara vara något bra, då Rödhaken under dagtid inte hade besökarna som Nihirian själv ville åt, dock fortfarande nog tidig för att hitta sig en bra plats innan stammisarna började ramla in.
”Ursäkta får man fråga, har ni fortfarande ert plommonvin till försäljning?” Var det han efterfrågade om att beställa vid disken. Ett vin han smakat senaste och det bästa plommonvin han druckit fick han nog tippa. Nihirian var ingen som drack öl eller mjöd, nog gick det klunka ned och det var det billigare alternativet men han unnade sig alltid ett glas plommonvin varje gång han besökte en större stad, då det var det bästa han visste. Hade han, vilket definitivt skulle kräva ett bättre yrke, haft råd att beställa vinet oftare så hade han gjort det, utan tvekan men man fick anpassa sig efter sin situation och Nihirian kunde inte kräva mycket mer.
Då värdshuset fortfarande var lugnt så fick han utan problem sitt glas med plommonvin vilket han tog med sig mot ett lämpligt bord för andra att slå sig ned men inte för stort för att förstöra de stora festliga sällskapen som brukade samla sig i Rödhakens mittersta delar. Detta bord just nu var en lagom bit ifrån eldstaden så senare om kvällen när den skulle tändas så skulle den förhoppningsvis bringa en perfekt omfamnande värme. Med sig också hade han sin enorma bok och sina verktyg. En bok som kostat honom mycket att köpa men som var hans mest värdefulla ägodel, tillsammans med hans verktyg för att skriva, ta bort och illustrera. Början på kvällen skulle gå åt till att studera de människor som var här, lyssna på deras berättelser och sen, försöka komma i kontakt med någon han fattat intresse för, något han personligen väntade efterlängtat på.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-08, 14:18

Layane visste inte om han skulle komma hit den här kvällen heller. Två kvällar i rad hade hon nog besökt rödhaken. En vanlig historia, någon rik kvinna som ville se sin äckliga man död. Inte många gånger det var tvärt om.  Även om det inte var en magiker som den här gången stod på hennes lista så hade hon ingenting emot den här sortens uppdrag. Layane rensade gärna världen från otrogna äckliga män också.  Dessutom skulle hon få väldigt välbetalt, kanske var det mest det som lockade. Även fast någon som Layane aldrig kunde bo ett ställe för länge, än mindre köpa en boning någonstans, så var det alltid praktiskt med pengar på fickan.

Inte allt försent på kvällen öppnade hon dörren till  rödhaken. En lukt av alkohol, mat och människa slog henne i ansiktet. Hon drog av sig den lila luvan och blottade det samtidigt sockersöta och vackra ansiktet. Under kappan var hon klädd i en klänning som var skamligt skuren. Själva klänningen hade hon lånat av kunden sin i fråga, "det kommer att locka honom", hade frun sagt. Hon släppte ut det långa vågiga håret och log ett litet leende då hon såg sig om i lokalen. Nu kunde leken börja. Med självförtroende började hon gå mot baren, stärkt av den sylvassa kniv hon hade fastbunden under klänningen på insidan av sitt lår. Ännu hade inte Layane blivit så väldigt påverkad vad hon inom dom närmsta dagarna skulle ta för sig. Det här var henne sista jobb innan hon tänkte göra sitt fösta försök att besöka magikerakademin. Så ännu hade hon inte umgåtts med tanken så pass att det vridit om hennes redan vridna psyke.

Hon beställde ett glas vin hon inte behövde betala för och inte heller tänkte dricka ur, såg sig om efter mannen. Även fast mannen var kanske uppåt 45 år gammal så såg han rätt så stilig ut. Och de flesta unga kvinnor föll för en rik, stilig man. Hon blickade över folkmassan, försökte att inte möta folk i ögonen. Men hon såg honom inte, däremot såg hon en alv, tyckte sig möta hans blick för stund, men det var svårt att avgöra i det inte så upplysta värdshuset. Snabbt vände hon blicken till sitt vin. Genast började hennes lite väl analytiska sinne undra vad en alv gjorde här. Kanske var han bara som alla andra vanliga dödliga, som ville ta det lugnt en kväll och dränka sina ensamheter i sprit? Men aldrig hade hon sett en alv här, och aldrig mött en alv som ville dränka sin ensamhet i sprit. Hon kikade nyfiket över sin axel igen, han såg så malplacerad ut i den smutsiga och mörka miljön. Liksom en vit bomulstuss i ett hav av svart kol. Sen såg han lite... sömnig ut? Layane fann det hela väldigt roande och var tvungen att dölja ett leende bakom sin hand. Hon vände sig genast om igen till vinet och lät leende spela fritt i hennes ansikte.  Nu skulle hon bara stå här, och vänta, vänta på mannen vars liv hon skulle avsluta den här kvällen.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-08, 15:32

Under en lång tid hade människor anlänt och lämnat värdshuset, de som förmodligen bara var på besök i staden och endast behövde återkomma för en kort grej innan det var dags att återgå till det dessa var här för innan de kunde lägga sig till ro för kvällen i Rödhakens gamla rum. Han hade betraktat dessa länge, letat efter någon som passade men ingen hade väckt hans nyfikenhet. En sömnig gäsp lämnade hans uttråkade läppar, sällan var han i ett läge där hans intresse låg och malde som i botteslammet i en flod och en tanke om sömn lockade honom där han försökte hålla uppe sina tunga vita ögonlock.

Men kvällen var ännu ung, det var väl det som motiverade honom att inte somna och smälla pannan i bordet. Dock då, under hans mer tvivelaktiga stunder rasslade dörren till såsom så många gånger under kvällen, men ögonlocken hann inte höja sig mer innan personen som kommit in hunnit täckas undan av de andra där inne. Hans mossigt gröna ögon kikade sig pömsigt omkring efter någon som tycktes se ut att ha inte tagit sig sin plats inne på Rödhaken ännu. Blicken fångades av en kappa tillsammans med en klänning och just kappan sade honom att detta nog var en möjlighet för den nykomne han hört vid dörren men det var svårt att tyda då personen vid baren ständigt hade män som vandrade förbi denne. Blicken letade sig uppåt och fångade topparna på en ljus hårtyp som sedan utvecklade sig från toppar till ett vågigt hår som vackert ramade in ett vackert kvinnligt ansikte. Mycket riktigt så mötte han kort hennes blåa blick innan hon tittade bort från honom ned mot det vinglas hon precis beställt. Blicken fyllt av ett mål, sökandes kanske?
Nihirian hade inte haft så lång stund att besluta men nog allt hade hennes blå ögon fångat intresset. Kanske, hon som många andra, hade hon bara reagerat på hans alviska drag. Han visste mycket väl hur dålig stämning det var mellan alverna och människorna så det sista någon förväntade sig var väl just precis en alv med vitt långt hår, vita ögonbryn och de likaså ögonlocken, var väl också det utseendet han hade som fångade många blickar. Speciellt i ett välmännskligt värdshus som Rödhaken.
Hans fingrar slöt sig omkring fjäderpennan och han noterade i sin bok denna upptäckt. Faktumet att han noterade detta var ett tecken på att hans nyfikenhet vaknat upp från sin sömn. Hon var inte som de andra, även om man letade efter något så var hon, till skillnad från de flesta som hastigt drog sig framåt för att finna det de sökte efter, stillsam och noggrann. En elegans lång omlindad omkring henne, något som tydde att hon var säker, även fast hon letade visste hon precis vart hon skulle finna det, det fanns ingen oro. Notisen han gjorde var ingenting som kännetecknade henne, eller kanske om man räknade in den otroliga skönhet som underligt vistades inne samma rum där horder av mänskligt såkallat avskum såsom många alver tyckte sig uttrycka sig med nu mera.

Långsamt sträckte han på sin kropp efter att ha släppt fjäderpennan. Hela alven var som en sovande vaken, om man nu kunde beskriva det så. Han undrade om hon skulle dela sin historia med honom, var hon det han väntat på under kvällen. Han fattade tag om sitt vinglas igen och drack upp det lilla som var kvar innan han packade ned sina saker och fäste de kring boken. Han kände sig nöjd, trots att det nog inte skulle vara läsligt för andra det han skrev, om man inte tog sig tiden att analysera den slarviga handstilen, alla stavfel och borttappade ord. Sedan reste han sig och plockade sin väska. Långsamt gjord han sin väg genom människorna och mot baren, närmre henne för att få en bättre titt, att mätta hans nyfikenhet om hans gissningar hade varit rätt. Nog skulle han riskera att förlora sin plats men det skulle han kunna ta. Han kände hur kroppen tröttsamt började vakna till liv men kunde inte hindra att den gjorde det genom att gäspa ut tröttheten. Väl vid baren ställde han sig intill henne, med ett avstånd som var godkänt inom den mänskliga rasen.
”Ett till glas av plommon” Yttrade han sig efter han fått kontakt med värden bakom disken som fyllde på ännu ett glas och sköt fram det framför honom medan Nihirian själv lade mynten för värden att plocka under samma handling. Han lät sig desperat kväva ännu en gäspning och med ögonlocken snäppet mindre tunga än tidigare stod han lutad mot disken mot hennes håll och enbart tyst betraktade denne.

(Jag lade in en konversationsöppnare men bestämde mig för att det inte riktigt passade än, kan lägga in det dock om du känner att det underlättar.)
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-08, 19:20

Layane strök fundersamt vinglasets kant. Ingen hade ännu vågat sig fram till henne, men hon väntade tålmodigt. Även om hon avskydde alla de äckliga män som gav henne skamliga förslag, så gav det henne en viss bekräftelse och maktkänsla. Hon fruktade ålderns dagar då hennes skönhet skulle förfara. Men än var det ingen fara. Och så omsorgsfull hon var med sitt utseende så skulle nog det vara välbevarat många år framöver. Men tidens tand och gravitationen var det ingen som kunde motverka, om man inte besatt övernaturliga krafter.

Förvånad blev hon då Alven var den första som tog någon slags kontakt med henne. För plötsligt bredvid henne, och hon kunde inte undgå att känna hans blick brännandes på sig. Kanske inte det där vanliga glödande, något mer av slöare sort, kanske en rykande...
"Att du vågar dig hit alv..." Sade hon medan hon tittade ned i sitt vin. Någonting i hennes röst lät hotfullt, men samtidigt roat. Layane tyckte det var intressant att en alv vågat sig in här. Hon hade inte mött många alver i sina dagar. Men de hon mött hade ofta varit högfärdiga
"Känner du inte alla hotfulla blickar?" Hon fortsatte titta ned i sitt vinglas. Det var kanske inte alla, men nog var det många som hyste agg för den sömniga alven. Hon undrade varför han var så sömnig, kanske berodde det på plommonvinet, som berövat honom hans pigghet? Kanske var det också det som berövat hans klokhet? Ty hela situationen var som upplagd för ett bråk. Alvens trötthet kunde nog lätt tas för någon slaggs arrogans. Skulle den här kvällen sluta i slagsmål? Layane fingrade förväntansfullt och fundersamt på glaset medan hon väntade på alvens svar. Om hon nu skulle hinna få något innan han somnade.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-08, 19:43

Hon hade tillslut svarat honom, hans eviga stirrande, hon dock betydligt snabbare än honom valde dock att inte bemöta Nihirians ögonkontakt ännu. Han drog inte blicken ifrån henne dock, den fick ligga kvar väntandes på få att tyda hennes ansikte då hon talade med honom. Hon lät lite aggressiv men samtidigt hade hon sin förföriska kvinnliga ton som gjorde att man inte visste riktigt hur man skulle tolka det hon sagt.

Nihirian kikade sig omkring då hon ifrågasatt om han var en komplett idiot eller inte då han valde att vista sig på Rödhaken av alla ställen. Han själv uppfattade inte de blickarna, för de hade inte fångat hans uppmärksamhet och var därför obetydliga.
”Ni missförstår mig redan måste jag säga. Vågar mig hit bara för att jag är en alv och de två raserna har ett problem med varandra är ingenting som jag har att göra med. De bråkar och de talar med gälla röster, de finns inget resonemang och tilliten är förstörd, naiva är båda raserna för att de för sådana barnsliga anklagelser mot varandra och jag undrar snarare varför jag skall låta mig läggas i samma kategori som dem?” Svarade han henne.
En lång mening kanske men han smuttade sedan på sitt vin under den paus han gjorde. Ljuvligt vin, nej han ansåg det barnsligt såsom alverna och människorna betedde sig. Han var glad att få leva och vandra fritt, att få skratta och dricka sitt plommonvin, att få utföra social kommunikation med en annan och bara bolla meningar emellan.

”Jag har ingenting emot människorna,” han pausade kort för att släppa ut ett svagt skratt, ”snarare så föredrar jag dem före alverna.” Fortsatte han efteråt. Han kikade sig åter omkring men endast ett halvt varv denna gång för att återgå till att hålla sin blick bemötlig för hennes.
”De må få titta på mig så hotfullt de vill, jag vill bara vara här för att jag följer mig själv. Jag vill bara lära mig ifrån folket här eftersom jag minnes det som en trevlig plats. En enkel skrivare som gärna lyssnar på historier, dokumenterar och berättar vidare.” Förklarade han sedan och släppte ifrån sig en gäspning medan fingrarna lugnt och stillsamt rörde sig efter glasets fot.
”Ni däremot, ser lite felplacerad ut, gör väl jag också men ni på ett annat sätt, nog för att ni är vacker det kan jag ej neka. Men snarare att ni för er på ett sätt som får mig att vilja veta er historia, er elegans men självsäkerhet, jag finner det mycket intressant. Stör det er om jag frågar efter detta?” Han förde därefter glaset mot sina läppar för att dricka lätt och visa att han inte tänkte yttra sig något mer förrän hon svarat honom.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-08, 21:10

Medan han talade började hon le. Om det var av vänlighet eller hån var svårt att avgöra. För att du är alv, tänkte hon. För att du är alv, och inte bara kan vända hela din ras ryggen. Eller var han som hon, att han stod över det? Eller kanske snarare under.  Han föredrog människorna framför alverna. Hon själv föredrog inte alver, och verkligen inte människor. Hon undrade vad som hade fått honom att föredra människor framför alver. Så han såg inte blickarna, Layane visste inte om dom fanns för hon hade inte tittat, utan hon gissade bara. Men även om inte blickarna fanns där så fanns helt klart de aggiga känslorna mot honom.

Kanske var det de många orden, eller artigheten i hans röst som fick Layane att hedra honom med sin blick, förmodligen var det komplimangen han lyckats smyga in som var orsaken. Hon betraktade det alviska ansiktet, som i hennes ögon var smakfullt.  Ett ansikte hon enkelt kunde vila sina ögon på. Hon såg snällheten i hans ögon, och tyckte genast synd om honom, eller så inte. Frågan upprörde självfallet känslor inom henne. Men Layane visade det såklart inte. Stött blev hon dock av frågan, men politessen i hans ord fick henne att ha lite mer överseende med mannen än vad hon vanligtvis brukade ha.
"Jag är lönnmördare..." Sade hon rakt ut,  bara så att han kunde höra, och bjöd på ett underligt leende. Hennes ton var alvarlig men det låg en underton av oseriöshet i hennes röst . Och med de orden hade hon  givit sig själv tillåtelse att ta hans liv då hon som helst själv ville, med de orden kontrollerade hon nu situationen, i alla fall i sitt huvud.
"Er tur.." Sade hon vände hela sig mot honom, hon kände plötsligt ett väldigt behov att röra i hans långa ljusa hår.

Det var ett högt spel Layane spelade, men de senaste kvällarna utan några som helst resultat hade gjort henne aningens uttråkad. Skulle han ta henne seriöst, eller skulle han skratta åt hennes  skämt? Om han valde att tro att ett sådant ansikte kunde dräpa, skulle han då våga stå kvar vid hennes sida? Undermedvetet hade Layane med sina ord nu givit sig själv tillåtelse att döda alven.  En lekfull glöd tändes i Layane ögon medan hon inväntade en reaktion.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 06:51

Ju längre de skulle stå där desto mer skulle de lära sig om varandra även om ingen egentlig konversation hade hållits. Han kunde börja lista ut att hon att lätt för på tungan, inte så konstigt om många män föll för hennes mjukrundade sätt att prata tillsammans med ett fagert ansikte och dessutom verkade hon vara observant, en vana personer med lite mer på spel brukade ta till sig.
Nihirian besvarade hennes leende hon lagt på läpparna då hon börjat tala, för att lyssna på det hon hade att säga, inte alls lika mycket som honom själv, men nog allt kunde hon slänga ur sig ett svar av djärvhet. Kanske svarade hon så ”ärligt” för att hon ville att han skulle hålla käften, men hon stod dock mot honom nu så de chanserna var mindre, eller så var det bara provocerande.
”Det säger ni.” Svarade han och studerade sedan hennes kropp. ”Det är förvisso svårt att se med kappan på er.” Fortsatte han på sin mening medan han letade efter tecken på en starkt smidig byggd kropp, nog fanns de allt men kappan täckte mycket. En ton av att vara oseriös hintades om i hennes röst, något som han nonchalant petade undan till ”inte inom hans förmåga att bry sig mer om”.

”Jag förstår om min fråga var, ja, stötande och kanske inte vad en man vanligtvis säger till en kvinna vid baren.” Han skrattade lätt åt sin så dåliga mening och lät de mossgröna ögonen vandra sig upp till hennes ansikte igen innan han tog en smutt på plommonvinet innan han fortsatte.
”Men hur ni tar det eller inte är upp till er. Det kanske låter som jag slingrar mig men inte alls, jag är många ord, dels vandrare som tycker om att resa från plats till plats, där jag kan lära mig olika saker om städer och folket som bor där. Historian är nästan det intressantaste, att få höra och dokumentera legendariska händelser och de hjältar, eller dess motpart, som deltagit. Sagoberättare, historiker, författare, skapare och omformare. Stämmer väl mer eller mindre på vissa ställen.”
Ett kucklande skratt gav humor till hans mening som vanligtvis med hans trötthet kunde få honom att låta allt för seriöst. Han fortsatte på det halvfulla glaset, funderandes på om han skulle låta henne släppa sin reaktion eller om han skulle passa på då han hade "talpinnen" att göra det klart för henne så den oseriösa ton hon haft, som han trodde han petat bort och inte behövde ha att göra med, skulle kanske lämnas utanför samtalet, det återstod att se.
”Med andra ord, jag är inte intresserad av dig för att jag vill på något sätt ta dig från din plats. Mitt intresse ligger i din historia om du är villig att berätta den, inga namn behöver ges, den behöver inte ens vara sann, precis såsom många legender inte är trovärdiga. Jag vill bara höra den för min egen kreativitets skull. Ni fångade mitt intresse så nu måste jag få veta vem som skapat den ni är idag.”

Kanske var han ignorant mot de varningsklockor som verkade vilja få hans uppmärksamhet, en typisk del av honom som ofta förekom. Men det kanske var för att de någonstans hade en lockande ton i ljudet. Han höjde sin vänsterhand och visade sina svärtade fingrar, smutsiga från bläck och kol, för att visa henne att han inte på något sätt försökta dra mattan under fötterna. Nihirian hoppades innerligt på att kvinnan skulle berätta för honom, även om hon så ljög honom rakt upp i ansiktet så skulle han kunna skapa sig en lämplig saga eller historia omkring det, mer än så krävde han inte.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 10:41

Hans meningar var långa och vältänkta, inte alls som Layanes enkla. Antingen så var han från en finare familj, eller så var det åldern på alven som gjorde det. När hon tänkte efter så talade han faktiskt som om han var från en annan tid. En betraktare, tänkte hon. Precis som hon, fast en som betraktade för helt andra anledningar än hon själv. Alven var långt hemifrån, långt ifrån den sliskigt vackra staden Sanirnilva. Layane hade själv varit där en gång, i jobbet faktiskt.

Att berätta sin historia. Till en alv som skulle skriva ned den, för att han var intresserad av den. Narcissisten i henne  blev smickrad. Och hon tänkte att även om hon inte berättade den så skulle det inte spela någon roll. Hela hennes vägg var redan riven, hennes hemlighet var avslöjad, så varför inte gå hela vägen? Hon kunde ju som sagt, döda honom när hon ville.  Men samtidigt hade hon aldrig någonsin förr berättat sin historia för någon och visste inte... hur man gjorde... om hon ens skulle klara av det. Hon var tyst en lång, lång stund medan hon tänkte. De djupblå ögonen betraktade, försökte bedöma Alven. Hon försökte känna av om något med situation luktade unket, om något med alven var skumt. Men en naiv ärlighet i hans ansikte avslöjade honom. Själen av en gammal, gammal man, dock såg han ju såklart inte ut som en gammal man, som levt med sig själv i för många år och därför tappat intresset för sig själv. Tog upp ett intresse för andra. Nej, den här alven var ofarlig. Kanske syntes det i hennes ögon att hon gjorde en bedömning, ett tränat öga kunde nog se det. Ett tränat öga kunde också se ögonblicket hon tog ett beslut:

"Visst..." Sade hon inbjudande och började se sig omkring efter någonstans att slå sig ned, men i själva verket försökte hon se om hon missat sitt offer under samtalet, det hade hon inte:
"Jag är ändå uttråkad ikväll... ska vi slå oss ned...?" Och hon gestikulerade med handen mot det bord som alven suttit vid tidigare, fortfarande ledigt.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 11:06

Säg ja, för mitt nyfikna egos skull var det han tänkte och förhoppade sig om så många gånger om att göra medan hon lät honom hållas under tystnad på en styv smal lina. Han kunde inte få nog med dessa historier, att gång på gång få bli imponerad, inspirerad och motiverad.
Det bringade honom själv många gånger till att undra hur hans liv själv kunnat ta en annan väg om hans barndom inte blivit såld då han var ett barn. Om han också, hade kunnat bli en ståtlig soldat, en nobel riddare, en välförd man av klass och elegans. Eller om han, kunde ha blivit en mindre falsk drömmare till författare med en proper utbildning och kunskap inom skrift och läsförmåga. Tankar som oftast bringade ned honom till en början men som senare tog honom tätt intill sig och fick honom att känna att drömmandet om alla dessa möjliga vägar han passerat utan tillstånd att ens få titta på, var en ljuvlig känsla.

När hon svarade honom och svaret han fått faktiskt hade varit ett ja sken hans ansikte upp som ett barn och leendet riktades varmt mot henne. För en sekund dog den pömsiga trötthet som större delen av hans liv låg över hans ansikte och skrek genom hans blick och han nickade mot henne och det förslag hon lagt om att slå sig ned vid det bord hon först sett honom vid, något som roade honom en smula och samtidigt bekräftade att hon var en klyftig kvinna som visste precis hur hennes omgivning såg ut och hur hon skulle utnyttja den.
Han höjde dock ett finger tvekande medan han vände sig mot disken för att få kontakt med värden innan han beställde. ”Två glas till.” Sade han i all hast. Han visste inte om damen i fråga tyckte om just plommonvinet, men det var bara all rätt att bjuda en kvinna på ett glas då hon så omtänksamt gått med på hans förfrågan. Det halvtomma glaset drack han upp precis när värden ställt fram de två nya och han gestikulerade enkelt att de skulle röra sig mot bordet. Först placerade han glasen på bordet, ett på vardera sida av bordsytan och sedan så backade han undan för att dra ut stolen åt henne innan han själv skulle slå sig ned. En vana av etikett låg inbränd i hans nervsystem, något man inte överlevde utan om man varit slav till rika personer som var vana att bli behandlade som kungar och drottningar. Det skulle skötas vackert, tyst, smidigt och snabbt. Det skulle inte finnas någon tvekan och det fick absolut inte göras fel, för då kunde man orsaka skam för den fina personen som ägde en.

Nihirian lyfte sedan sin packning för att lyfta upp sin gamla nötta bok och sin fjäderpenna innan han öppnade den för att göra en rubrik.
”Jag vet inte hur ni smakar kring plommonsvin, men det skulle personligen bli fel om jag inte bjöd er på ett glas för att återbetala er vänlighet. Jag vill även ta tillfället i akt och i alla fall presentera mig själv, namnet är Nihirian. Och så klart så står jag fortfarande vid att inga namn behöver ges från ert håll, men känner du att det är något du vill att detta ska innehålla så är det bara att säga det. Annars kan vi ju börja med vart du kommer ifrån och vem du formats från.” Handen lade sig vilandes över det gamla arket i boken med pennan färdigdoppad och redo att skrivas med. En mer grundlig historia skulle skrivas senare, ännu var det bara dags för noter av det han fick höra.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 11:41

Det var en smidighet i alvens rörelser som tilltalade henne. Hon kände sig väl omhändertagen, som en prinsessa. Hon satte sig stilla ned på stolen och hörde hans ord.
"Jag är ledsen... men jag dricker inte alkohol..." Sade hon och skjöt undan glaset, hon var medveten om artigheten i att i alla fall smaka på vinet, men om han ville veta hennes historia så kunde han lika gärna få veta den lilla detaljen om henne. Hon lutade sig tillbaka och fortsatte:
"Det fördunklar mina sinnen..." Och hon log ett underlig leende, som var alvarligt, men samtidigt roat. Layane blev nyfiken på vad han skulle sätta för rubrik på henne. Kanske skulle han rita av henne?  

Folket inne på rödhaken gav dem båda underliga blickar. Två konstiga varelser som tydligen beslutat sig för att slå sig ned tillsammans. En inte helt välkommen alv, och en underskön kvinna. Det här var Layane medveten om, men det gjorde bara hela situationen ännu mer spännande.

Hon tänkte tillbaka till sina föräldrar och försökte minnas sina tidigare minnen i livet. Minnen innan det hemska skedde. Minnet gjorde henne kall, och det varma värdshuset värmde inte längre den spänstiga kroppen.
"Min far..."  Sade hon eftertänksamt och såg på sina naglar. De var nästan för rena. Minnen, minnen innan det hemska. Varför kunde hon inte minnas? Det var bara svart. Kunde det vara så att döden av hennes föräldrar lämnat henne utan minne:
"Min far var... " Hur var hennes far egentligen? Det fanns endast en känsla där, inga direkta minnen. Så därför höll hon sig till fakta, som andra berättat för henne:
"Min far var en handelsman... min mor sydde... klänningar?" Layane tittade upp, nästan frågande på honom.
"Ja... så var det nog..." Sade hon och sänkte blicken igen:
"Ja, hon måste ha sytt klänningar..." Mer beslutsamt.  För hon tyckte sig minnas att det var någon adelsdam någon gång som hade känt henne, och uttryckt sin sorg för alla de fina klänningar hon nu skulle gå miste om.
"Och min far sålde dem..."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 12:15

Han lyssnade noga, måste erkänna för sig själv en aning besviken att hon sade sig vara lätt på foten när det kom till alkohol, plommonvinet var trots allt helt magiskt. Men hon hade med artighet nekat honom och hans syfte var helt klart inte att dricka henne under bordet.
Hans gröna ögon följde henne med blicken då hon försökte hitta sätt att uttrycka sig, det tycktes inte som att hennes tunga ville formulera sig så väl som hon tänkt sig när hon gått med på det, ändå såg hon osäker ut så det kanske låg mer bakom det hela ändå.
”En handelsman säger du, och en händig mor som gjorde klänningar. Måste ha varit en bra kombination att få arbetet att gå runt. ”Han såg mot hennes fingrar som hon själv tycktes vara allt för medveten om. ”Om era fingrar är ett arv av henne kan jag tänka mig att hon var duktig, förmodligen mycket vackert hon gjorde.” Förklarade han. Kanske om han försökte trycka på lite med en uppmuntrande lätt mening skulle hon ha det enklare att uttala sig. Det var en chansning men det hade funkat på andra förr.

Nihirian doppade fjäderspetsen och började skriva in rubriken, ”Den okändes elegans” var det han skrev. Rubriken var inte alls märkvärdig men det var det han skulle koppla till henne när han läste det senare, det var trots allt så han beskrivit kvinnan i sitt huvud.
”Förutom det, inga syskon? Vad var din uppgift inom familjen om man så ska säga. Din relation med dina föräldrar, vilken väg du valde att gå när det var dags att skiljas, hur levde du?” Frågade han. Många frågor på samma gång men kunde det gå igång henne var det värt det. Hon såg relativt obekväm ut i situationen och visst var det förståeligt, nog fanns det alla möjliga saker någon av obekväm med, rädsla, hat, svaghet, hans egna som han var rätt väl medveten om och undvek.
Allt prat tidigare om så kallade hotfulla blickar och deras ej så välkomna närvaro i rummet hade som filtrerats bort. Han kände hur all fokus låg på henne och resten av allt ljud var som ett dovt mummel som störde bara om man fokuserade på det, i alla fall var det så han tyckte det verkade. Han fortsatte smutta på sitt vin, lite i taget för att låta tungan lufta upp all njutning i smaken.

Hans talhastighet hade börjat bli en aning långsammare, oftast hade han tur och de personer han delade historia med kände sig bekväm i den trötte slöa alvens närvaro, som att de kunde känna sig i övertag och bättre än Nihirian så det inte fanns något att frukta, något som denna kvinna inte tycktes ta på samma sätt. Snarare kanske hon såg lite rädd ut för sig själv? Nej nej, himlans, han sköt undan tanken, för en hastig stund hade det liknat rädsla men hon hade aldrig, även under så kort stund sedan han börjat se på henne, visat en hint om någon svaghet så den tanken var omöjlig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 12:54

Omedvetet log hon ärligt då han talade om hennes händer. Aldrig hade hon tänkte den tanken själv, att hennes händer vara av sin mor. Hon såg upp på honom.
"Ja... jag tror det var vackra klänningar hon gjorde..." Sade hon och såg nostalgisk ut, samtidigt som hon försökte minnas. Hans penseldrag var eleganta, och hon försökte än en gång se vad han valde för rubrik, men kunde inte se.  Även fast han attackerade henne med frågor som vanligtvis skulle fått hennes gard att resa sig, så var det något med långsamheten i hans röst som inte fick det att kännas lika ihärdigt, och såklart kommentaren om hennes mor gjorde henne mer tillmötesgående, eller så tillmötesgående hon kunde vara. Han verkade vara en mästare i konsten att intervjua:
"Vi bodde i ett litet hus utanför Easthall... jag var enda barnet." Hon blev osäker, hon hade väl inga syskon? Sen började hon minnas litegrann, eller var det minnen, kanske var det bara historier hon fått berättat för sig. Hon satte sig längre ut på stolen och började tala fortare i kontrast till Nihirian, som om hon kom på saker eftersom:
"Min far hade börjat göra andra affärer än de vanliga... han hade börjat handla med..." Hon hejdade sig och hennes blick mörknade:
"Magiker..." Ögonen smalnade och hon släppte Nihiran med blicken. Hon såg ut i ingenting. Och hennes tankar gled iväg. Gled iväg till den där dagen då hon kommit hem.
"Jag tror det var dom som gjorde det..." Sade hon osammanhängande. Och hon tittade på honom igen. Glöden som redan brunnit i hennes ögon var nu starkare, kunde man se ett vansinne blixtra till?
"Därför... " Sade hon:
"Ska dom alla dö..."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 13:19

Han noterade noggrant det hon berättade för honom och han kände hur hans inre började lugna sig, nyfikenheten mumsade som på en enorm festmåltid. Handen gick mycket snabbare än mest troligt något annat i Nihirian, trots att hans handstil av ful och ofullständig så tycktes det vara något han kände sig självsäker inom.
Trots att han bara tänkt göra små noteringar så insåg han hastigt att han skrev ned det hon talade till honom om mer grundligt än vad som skulle vara optimalt. Han såg framför sig de vackra klänningarna som hennes mor hade gjort förut och som kvinnan framför honom mest troligt hade burit stolt som barn under större högtider, en flicka som fått känna sig vacker och enkel på samma gång. Barnens bevarade oskyldighet som man lätt kastade i ett hörn då man blev äldre, började känna sig smutsig av de misstag man gjort, de valt man inte uppskattade på efterhand och gudars så mycket mer som barn besatt som var så mycket noblare än vuxna.

Konversationen började ta en vänding vid den stunden, då han förut fått en tvärblick av rädsla, som han dels inte trodde på, hade nu gått över till en hatisk energi och glödande flamma i hennes blick. Han kände igen den, så väl av de ”kamrater” han själv haft när han var liten, så många som kommit och gått som hade burit just den skållheta blicken, dock dessa hade blivit nedbrutna och tappat lusten för att fortsätta, inte som henne. För en sekund återblickade han på sig själv, en avsmak av självhat ryste genom kroppen som en kall kår och han sänkte blicken ned i boken medhållande hennes egna känslor. Men hans gamla jag höll honom fortfarande nära och han kunde inte fullt ut och ärligt se förstående ut över situationen hon berättade.
Nihirian var fortfarande instinkter att inte ha åsikter som detta och mer än rysningen genom sin kropp blev det inte. Trots att han levde ett fritt liv nu så kunde han aldrig neka den sida av honom som varit hans anledning till självförakt.
”Ett mål, något som är beundransvärt i en karaktär som er. Jag har fortfarande mycket att lära om er historia, men jag vill redan nu anse att ert porträtt är respektabelt för din drivkraft. Men, dem som gjorde det, om ni vill utveckla, jag antar att något dåligt hände då ni söker efter att avsluta de liv som magiker besitter? Frågade han nyfiket, blandade känslor förekom men han kände att han fick göra sig dominant mot dessa, han satte därför till sig på sin stol. ”Det är kanske något som ni inte anser vara något bra men det har hållit er vid liv trots ert yrke, något som gjort dig stark trots motgångarna.” Lade han in och fortsatte teckna ned noterna om hennes historia.
”Förutom det måste ni ha haft upplärning någonstans, några relationer som hjälpt er eller är ni självlärd? Ett stort mål som ert behöver kapabla kunskaper och förmågor?”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 14:34

Han visste exakt hur han skulle lägga fram orden för att få vem som helst att svara på hans frågor. Och även om Layane var måttligt immun mot detta, så var smicker någonting hon var svag för.  Även i sitt mest sinnessjuka tillstånd var hon mottaglig för detta. Tillståndet då alla hennes sinnen var som skarpast. Hon strök bordet under sina fingrar, kände det ojämna träet mot sina känsliga fingertoppar. Det var som om tiden stannade till för henne. Plommonvinets söta lukt blandat med alkoholen stack henne i näsan. Hon kunde nästan höra alvens hjärtslag ropa på henne. Hur skulle det känns att stanna ett hjärta som skickat blod runt i en kropp i så många år? Hon lade märket till att hans hår inte var det mest välklippta. Ingen stil, vilket fick henne att misstänka honom för ett liv i fattigdom. Hon såg att det även inte var någon klass på hans handstil. Definitivt hade han levt ett liv i fattigdom. Sånt gick aldrig ur en människa, hur nyrik en person än var, så satt spåren alltid kvar. Layane hade aldrig varit fattig, men aldrig rik heller. Kanske var det därför hon såg det här, eller var det bara hennes tränade öga för detaljer?

Layane ville se på sig själv som upplärd, men det var hon tyvärr inte.
"Ja... jag är självlärd... till en viss del..." Hon stödde sin ena hand på bordet och vilade hakan i sin hand. Försökte se igenom Nihiran:
"Jag tillhörde en organisation vars namn jag inte kan säga dig...De lade märket till mig då jag försökte arbeta själv i unga år... De tog in mig vid fjorton års ålder och jag fick en.... mentor skulle man kunna säga." En paus:
"Men jag lämnade dem tidigt... de var fega... och hade inte lika stora mål som jag själv..." Minnet av hennes mentor fick henne att känna lite avsky, men samtidigt vördnad. Hennes mentor var också kvinnlig, och den enda person som ordentligt kunde tämja Layane. De var jämngamla, men Layanes mentor hade talanger som Layane själv nog aldrig skulle få. I och för sig kanske hon skulle fått dem om hon stannat kvar, men det var inte värt det. Det här var ett problem för Layane, hur hon själv skulle klara det här.
"Säg mig, Nihirian... vad tycker du om magiker...?"
Frågade hon medan hon betraktade den ljusa huden med hunger i ögonen. Hon tilltalade honom med "du", som en följd av det hon tidigare kommit fram till.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 15:12

På ett underligt sätt kände han sig fascinerad över hur hon studerade honom till och från, speciellt de gånger hon slutat tala. Hon gjorde det i tystnad och med mellanrum då inte lade sin fulla fokus på omgivningen eller på träytan som lockande kunde dra åt sig ens fingertoppar. Han såg mot hennes händer, rörelsen mot ytan lockade hans ögon medan han lyssnade.
”Men det är starkt att vara, i kanske ditt fall, framgångsrik trots självupplärd. Nog som du säger hade du en mentor” han pausade för att notera, både mentorn och ’organisationen’ som kan skulle komma att kalla den plats som varit hennes en stund ”men där du inte stannade så länge tack vare din egen drivkraft, du sökte mer, hunger som bränner och aldrig mättas om än blott för stunden och som ständigt river i ens sinnen inombords, jag vill inte börja föreställa mig hur det skulle vara att hantera detta.” Förklarade han i gensvar till hennes ord.
Nhirian höjde lätt på sina trötta ögonbryn när hon frågade honom vad han tyckte om magiker. Han hade väl aldrig grunnat speciellt djupt inom den tanken men en avsides tanke han levt med kunde han definitivt ta sig närme.

”Vad ska man säga. Jag vill inte påstå att jag har någon speciellt mycket emot dem men ingenting för heller. Men ja, ska jag försöka vara tydlig så är det för det mesta orespektabla personer som untyttjar sin frihet och låter det gå ut över andra. För att de har kunskaper och förmågor starkare än de vassaste blad så ser jag att de bringar en rädsla inom personer som inte alls har med det livet att göra, speciellt barn, som vilseleds av sådana historier. Det finns så mycket historik som bringat skada av magi, så klart finns det även gott men det är sällan mer än det dåliga.” Svarade han henne. Han antog att det inte var en sådan åsikt hon var ute efter, förmodligen hade hon velat höra en mer personlig sådan. Nog hade han haft i samma rum att göra som en eller annan magiker, det tillkom ofta rikedom och med rikedom kom korruption.
”För att återgå till du då var 14 då dem tog in er kan ni inte ha varit särskilt gammal när ni gick iväg för att ha hand om er själv. Hur har ni levt vidare, jagat blint efter magiker eller fokuserat dig på någon träning för att vara beredd?”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 15:49

Hon förstod vad han menade, och gillade riktningen hans tankar hade. Om det nu var sanningen, kanske vågade han inte säga något annat. Och när han ställde sin fråga så skrattade hon lite:
"Jag jagar aldrig i blindo..." Fast i själva verket var det någonting hon hade gjort. Hon hade jagat, misslyckats, lärt sig något, misslyckats, gjort bort sig och lärt sig någonting igen. Kanske inte det snabbaste sättet att lära sig på, men de principer hon byggt upp för sig själv blev då automatiskt svårare att bryta. Just som hon hade tänkt säga någonting mer hejdade hon sig.

Dörren till rödhaken öppnades, och in klev en man. Stilrena drag prydde hans ansikte, tillsammans med en onykter uppsyn.  Han var klädd i fina kläder som satt perfekt på hans ännu någorlunda vältränade kropp. Hela hans uppsyn utstrålade rikedom. Layane bet sig i underläppen då hon insåg vem det var, mannen på hennes lista. Men hon skulle låta honom bli lite mer onykter innan hon skulle gå till honom. Hon vände sig åter till alven:
"Låt mig se vad du skrivit hittils..." Sade hon, nästan befallande och höll fram sin hand. Layane var en kontrollerande människa och ville därför se vad han hade skrivit. Hon ville hålla i texten och se den för sig själv.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 17:29

"Inte det alltså, man ska väl egentligen inte förvänta sig mindre av en sådan självsäker kvinna." Kucklade han ur sig. Han noterade noggrannt vidare i sin bok där det började forma sig mer som en historia. En flicka som mer eller mindre beundrat sina föräldrar och sin moder speciellt så tack vare hennes kunskaper som sömmerska. Att hon som liten blivit sviken och förlorat sig något hon höll sig närt, så klart var det inget specifikt nämnt om vad detta skulle vara men det var magi som orsakat det. Att en mörkare tid följde och hur hennes resa tack vare hennes förlust så började ett mål glöda, hon fann en väg hon skulle gå om än det skulle kosta hennes blod att de som tog in henne om än generösa och förmodligen välmenande så förstod dessa nog inte riktigt vad hennes syfte för att vara där egentligen var för. Så hon lämnade sina kamrater och sin tränare för att bemöta livet på egna fötter, mest för att bättre erfarenheter som gör dig stark får du förmodligen inte någon annan stans än på egen hand. Allt för ett enda syfte, att rensa världen från magiker. Kvinnan som komma att bli vacker likaväl såsom hon är dödlig och kall.

Var den mindre punktliga men mer samlade texten om det hon berättar, självklart som vilket författare som helst förkom det att de gjorde egna böjingar på saker och ting. När hon däremot faktiskt fråga om hon fick se boken kände han sig lite egoistisk om den, det var hans mest värdefulla ägodel och det var inget han ofta lämnade över. Försiktigt vände han på boken och sköt den mot henne men han höll hela tiden kvar i den.
"Är det något ni vill att jag ska ändra så är det bara att ni säger till, lägga till eller ta bort går självklart an det också." Förklarade han. Det kändes i alla fall bättre så länge fingrarna på ena handen vilade kvar på boken. Han hade inte tagit sig tiden att kika vem det varit som tagit hennes uppmärksamhet för bara en stund sedan, då han varit upptagen i att skriva och förvånad över frågan om att få se boken hade hindrar hans perception nog mycket.
Nihirian såg på texten som, när han tänkte efter varför oroade han sig, var knappt läsbar i hennes ögon mest troligt. Han skrattade gott. "Jag får ursäkta min handstil den är inte den bästa utav alla som existerar, men jag svär att det jag gör är något som betyder mycket för mig." Förklarade han gott för henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 18:09

Layanes ögon rörde sig snabbt fram och tillbaka då hon så fort hon kunde läste igenom den svårlästa texten.  Samtidigt strök hon med en omsorgsfull hand längs bokens kant. Bara de få orden han skrivit berörde henne något så fruktansvärt. Att få det på papper, rakt framför sig. I och med att hon läste detta insåg hon i vilken dålig sits hon satt sig själv i. Allting stod ju där, rakt upp och ned, om någon fick syn på det här... Hon förde handen över texten, vidrörde de första åren av sitt liv. Så rörde hon handen högre upp, och innan hon nästan själv visste ordet av tog hon tag i Nihirians hand,hårt, och bröt den bakåt. I samma stund ryckte hon loss pappret från sin plats i boken med sin lediga hand, hänsynslöst, själviskt och kontrollerande:
"Tyvärr, Nihirian..." Sade hon som om hon tyckte synd om alven, vilken hon ju såklart inte gjorde, och släppte hans hand:
"Det här behåller jag..." Sade hon nonchalant medan hon började vika ihop papperet. Layane hade ingen aning om vad den här boken betydde för Alven, eller om hennes historia betydde någonting alls för honom. Och egentligen brydde hon sig inte. Det enda hon brydde sig om var vad den här lilla pappersbiten betydde för henne själv, och vad hon inte kunde riskera att andra skulle se. Problemet var bara, historien fanns i hans huvud. Men av någon anledning kändes det tryggare än att den fanns nedskrivet på ett papper. Om något blev så verkligt för henne på ett papper, så undrade hon hur verkligt de kunde bli för andra som läste det. Layane förväntade sig inget motstånd från alven, så därför lutade hon sig tillbaka i stolen och tittade ut över folkmassan. Försökte hitta mannen som nu flyttat på sig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 20:55

Hade han kunnat förvänta sig reaktionen som tillslut lät sig ledas till agerande? Kanske inte, hon hade trots allt, mot all hennes tveksamheter valt att fortsätta berätta om sin historia. Dock då hon hårt greppade tag om hans hans drog slet han åt sig den instinktivt och avsmaken av fysisk kontakt välde upp inom honom. Han såg på papperet hon tagit ett tag innan han drog åt sig boken istället, försiktigt för att han inte skulle närma sig hennes hand.

"Ni förbryllar mig, trots ert samarbete så ångrar ni er i till sist." Började han tveksamt tala, de båda hade gjort bort sig när det kom till att inte avslöja sina svagheter men han fortsatte tillslut när han fått över boken. "Men det är förståeligt en reaktion som denna, mest undrar jag väl om den starka kvinnan som målmedvetet utvecklat sig till idag bara är en fasad, demoner är visst inte så enkla att tygla." Han drog sin hand försiktigt över den rivna biten, de krokiga fingrarna så omsorgsfullt över det ojämna materialet, sorgset som om han kände smärtan av att slitas i tu såsom bokens sida hade rivits lös. Ett billigt pris för hans egos välmående men ett dyrt över hans kärlek till boken. Nihirian stängde försiktigt igen boken och såg upp mot henne.
"Jag kan inte stoppa er, självklart vill jag inte skriva en historia någon vill skall dräpas. Men jag vill att ni förstår att mina historier aldrig kan verifieras som sanning av andra. En historia om en kvinna utan ett namn tillsammans med ett vackert ansikte, det hon gör, den hon var skulle endast leva som en myt bland dessa sidor." Förklarade han också för henne innan han tog ett lugnande andetag, för att samla sina inre oroheter innan han åter såg mot henne och tvingade fram ett leende. Han var inte upprörd över det hon gjort, han kunde trots allt inte klandra henne men hur hon agerat bevisade bara att det hon hade talat sanning, historian om henne var inte fylld av lögner, skulle hon kanske inse det, han visste inte.
"Om du någon gång dock skulle ändra dig, så kanske du känner igen mig och vill återlämna sidan. Jag får nog mätta mina behov av det du berättat och behålla det i mitt huvud tills jag hittar någon annan som kan fullfölja mitt begär. Jag hoppas att mitt minne gör mig till rätta så jag kan måla en siluett av den vackra kvinnan jag såg ikväll så klart, kanske blir det mer intressant för den som hittar min bok efter min död att undra, vem var hon."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-09, 22:21

[Detta inlägg är delat i två delar. Den första utspelar sig i Akademin och den andra på Rödhaken.]

Tancred Bérengar Corvus, lektor i Demonmagi vid Akademin, satt inne på sitt kontor och skrev några snirkliga rader på pergamentet framför sig. På småtimmarna föredrog han att ägna sig diverse akademisk kuriosa. Inget han var ensam om här på akademin men alla hade sin egen lilla specialitet. Själv föredrog han att byta intresseområden, försöka ha ett finger i varje kakburk kunde man säga. Hybris sa vissa, arrogans och underskattande av tingens komplexitet sa andra. Själv såg han det som ett sätt att hålla huvudet i trim. Ingenting var farligare för en akademiker än att begränsa sig till ett område i sådan grad att man en dag satt där och trodde sig veta allt om världen fast man i själva verket bara förstod ett ynka sandkorns dimensioner. En sådan hjärnröta var inget Corvus tänkte åsamka sig. Han svor tyst för sig själv då han insåg att bläckhornet var tomt och att det behövde fyllas på. Hans bristande framförhållning skulle bli hans död en vacker dag. Irriterat ställde han bestämt ned fjäderpennan i bläckhornet och tittade på pergamentet. En halvskriven teori löst baserad på Higgindrams Om Arternas Uppkomst. Eller rättare sagt en replik på verket. Det var  åtminstone inte som på den tiden han försökt skriva ett komplement till boken. Till sitt försvar hade han dock att det var på den tiden ämnet fortfarande var hett debatterat inom akademin och trotts allt så var boken välskriven även om dess skenlogiks brister ertappats med tiden. Det var i alla fall inte Caillois Quad-Polära Elemtteori om Livets Relation. Den rappakaljan var minsann inget annat än slöseri på pergament.

Framför honom på skrivbordet stod två hominida kranium. Det ena som stod lite åt sidan med ett tjockt vaxljus i den inslagna hjässan var hans broders. Inte för att många studenter trodde honom då han påpekade det men åtminstone så spred den ett läsvänligt ljus. Rakt framför honom låg ett liknande om än mindre och till viss del missformat kranium med vad som föreföll små utskjutande benförhårdningar ovanför tinningarna. Horn. Det hade förts till honom från en kollega som kommit över det i Västerbrygga. Han i sin tur hade krängt det från en gårdfarihandlare som sade sig ha fått det från en bonde. Sådana missformade kranier var inget nytt för Corvus om än det var första gången hans själv fått studera ett exemplar. De fanns dock omnämnda i flera äldre skrifter. Någon levande humanoid som skallarna skulle ha tillhört har dock aldrig påträffats enligt den akademiska världens kännedom. Det fanns människor och alver som ibland utvecklade missbildningar som gärna såg ut som horn för det otränade ögat med dessa hade alltid visat sig vara en specifik form av kräftsvulst och innehöll aldrig det minsta ben.

Det bultade på dörren till lektorns arbetsrum och Corvus tittade upp. ”Vad är det om? Stå inte bara där dörren är öppen!”
Den tunga ekdörren gled upp med ett ljudligt gnisslande och en trött medelålders man klädd i stadens vapenrock klev in. ”Mäster Corvus?”
”Ja vad är det om?”
Mannen såg sig besvärat om i rummet och blev sakta blekare i ansiktet. Det var just för sådana reaktioner Corvus hade inrett sitt kontor i samma anda som alla sagors häxmästare. De omålade stenväggarna, den ignorerade spindelväven som härjade vilt i de mörka hörnen och alla de otaliga uppstoppade djuren som prydde rummet.
”Behöver jag upprepa mig?” snäste han då mannen inte uppgav sitt ärende.
”Det gäller glädjestugan som brann ned, Mäster.”
”Jag hoppas innerligt att du är påväg att upplysa mig i hur det rör mig det minsta.”
”Eh... Ägaren... En viss herr Ghalen var bortrest då det hände... eh... han är det fortfarande men en försändelse har nått oss.”
”Ja?”
log Corvus sammanbitet. Hans tålamod hastigt trytande.
”Han förhörde sig om huruvida en viss person av hans anställda överlevt och angav henne som en trolig anledning till branden...”
”Jag måste säga att allt det här är ytterst fascinerande.”
avbröt lektorn. ”Men jag förstår fortfarande inte vad ni min bäste herre gör här förutom att ödsla min dyrbara tid.”
Mannen skruvade besvärat på sig. ”Folk säger att det var en demon som startade branden.”
”Demon?” fnös Corvus utmattat som nu förstod vad det hela handlade om. ”Om du ens förstod vad det innebar för en medelmåttig magiker att genomgå de fyrtiosju stegen för att säkert frammana en brukbar demon, så skulle du inte ens föreslå att någon sådan varelse använts för att bränna några skökor till aska. Men, som den lekman jag mycket väl förstår att du är så kan jag inte begära ens en sådan grundläggande förkunskap vilket tvingar mig ha överseende med dig.”
”Men folk säger...”
”Demoner bränner inte ned horhus! Har du en aning om hur många rapporter jag översköljs av dagligen för siktade demoner bara i Easthall? Medräknat fall av uttalad besatthet och annat dravel i behov av exorcism? I genomsnitt tre om dagen bara här i staden! Och nej det betyder inte att Novus håller på att åsamka världens undergång, det betyder att folk är obildade, vidskepliga och dumma!”
”Men det finns vittnen!”
försvarade sig mannen som blivit röd i ansiktet.
”Vittnen?” upprepade Corvus. ”För all del förklara vad fullhundarna kokat ihop innan jag gör en groda av er.”
Mannen tappade med ens all färg i ansiktet. ”Det är en alvflicka! En rödhårig alvflicka! Hon... hon är en häxa! Det var hon som brände ned horhuset och hon... hon har gjort mycket mer! Olyckor följer henne likt skuggor. Hon tjänar Novus det gör hon!” mannen harklade sig. ”Det är vad folket säger.”

Corvus suckade men så slogs han av en tanke. ”En alv sa du... Låt mig gissa hon heter Ss... Si... Sa...”
”Saya, Mäster” insköt mannen.
”Ah! Just det Saya! Jag tror inte jag fått några brev rörande henne på... hm... fyra, fem år. Om folk verkligen inte har något bättre för sig än att dumpa alla sina rädslor och sin paranoia på en föräldralös flickunge så är vi verkligen fördömda.”
”Mäster?”
”Jag vet vem ungen är. Någon alv folk gillade att beskylla för att vara besatt för några år sedan. Jag trodde att hon slutligen omkommit när breven om henne slutade trilla in. Sköka alltså.... intressant...”
Corvus tystnade en stund. ”Låt oss säga såhär. I egenskap av expert på området så bryr jag mig inte om någon nedbränd glädjestuga och det är även min åsikt att det inte utfördes av någon demon. Men för att en oskyldig kvinna ska slippa förgås inför lynchmobben så säger jag; Lyssna noga nu! Att Flickan är besatt och där med ytterst farlig om hon skulle utsättas för våld. Er uppgift, Stadsvaktens, arméns, folkets, kungliga gardets, jag bryr mig inte om vem eller hur men för henne till mig.... Så jag kan utföra en exorcism! Vi vill ju inte ha besatta varelser här i staden. Speciellt inte då de går och bränner ned hus. Se så! Spring iväg med dig nu! Och kom för bövelen ihåg att hon inte får skadas! Demoner blir så hiskelig arga då!”

Mannen blev inte kvar länge utan vände helt om och stängde inte ens dörren bakom sig. Corvus muttrade samtidigt som han sakta reste sig upp för att hitta mer bläck till sin penna.

_______________________________________

Saya var utsvulten då hon steg in i Rödhaken. Den grå ponchons huva dolde hennes röda hår och alvöron. Hon hade av rädsla inte vetat vad hon skulle ta sig till i dagarna efter branden och därav både ätit och sovit mycket dåligt. Hon hade inte haft mycket pengar på sig då hon lämnat glädjestugan och alla hennes ägodelar hade brunnit inne. Vad värre var så verkade människor i trakterna leta efter henne. Hon hade vetat att hon skulle få skulden för det redan då hon känt rökdoften men det gjorde fortfarande ont i bröstet. Rödhaken var åtminstone i en annan del av staden. Väl så nära kanske men världshusvärden var en god man och hon var övertygad om att hon skulle kunna sova ut här. Hoppades hon...

Saya såg sig om i värdshuset och gick mot disken där hon beställde ett varmt mål mat. Hennes händer var iskalla och skakade. Ett resultat av att hon varit ute på tok för länge de gånga dagarna. Men vad hade hon kunnat göra? Hennes hem var bränt till grunden och folk trodde det var hennes fel. De trodde alltid att allt var hennes fel. Hon huttrade ofrivilligt till trotts att hon var inne i värmen och hon sökte sig mot brasan. Med disken och den utlovade maten bakom sig korsade hon rummet. Sakta kryssande mellan upptagna bord för att med varje steg komma närmare den livnärande elden. Som ensam kvinna, och relativt liten till råga på det, så drog hon ofrivilligt blickar till sig. Något som hon med hjärtat i halsgropen kände att hon kunde klara sig utan.

Till hennes stora förvåning såg hon en alv vid ett av borden nära eldstaden. Alver syntes så sällan i Easthall att det nästan var uppseendeväckande när de väl visade sig i staden. Hans hår var vitt som en gammal mans men han såg själv inte så gammal ut. Han var tillsammans med en kvinna vars långa ljusa hår fick henne att stå ut nästan lika mycket som alven i den sjabbiga värdshuset. Hon behövde gå förbi dem för att ta sig till ett ledigt bord intill eldstaden och hon tvekade. Hade det inte varit för tröttheten så hade hon genast känt sig dum då hon bara blev stående på golvet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-10, 16:28

(sry, är dålig på att skriva avslutande inlägg Razz)
Layane lade märket till alvens rädsla för beröring. Även om vilken person som helst skulle dra undan handen, så var den här något utav ett mer räddare slag. Den hade fått Layane att le, och kastat en intressant blick på honom, innan hon hade vikt ihop pappret.
Layane såg inte på honom då han talade. Kanske uppfattades det som arrogans, men i själva verket vågade hon inte riktigt se på honom. Fast såklart vred hon huvudet till honom då han bjöd på ännu en komplimang.
"Vi får väl se..." Sade hon och reste sig, hår hållandes i papperet. Gångade snabbt och smidigt förbi den rödhåriga unga kvinnan och förbi alla andra människor. Rakt fram till mannen på hennes lista. Och innan någon visste ordet av, hade hon försvunnit med mannen...
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-11, 08:16

Förbluffad, satt endast han själv kvar medan blicken följde kvinnan då hon slingrade sig iväg för att lämna värdshuset med en man. Hon tycktes ha hittat det hon letat efter, det hade hennes blick och fokus talat till honom och det fick hans tidigare framtvingade leende formade sig till ett äkta sådant. Kvarlevorna från avsmaken vid beröring började lämna honom i god takt, han skulle nog inte glömma den kvinnan i första taget.
Däremot, precis som en annan individ så slog det honom hur han, precis som den andra bredvid hans bord stod ensam, enda skillnaden var att han satt ned och hade i alla hast blivit lämnad där utan något att säga till om. Tanken roade på insidan men förvirringen började ta sig runt i systemet. Hans behov om att få skriva om någon, något hade avtagit extremt och han blickade ned mot boken som om den tittade tillbaka på honom och han kunde säga ’vadfan glor du på?’. Han lyfte sedan upp den och lät den glida tillbaka ned i packningen innan han tittade upp igen och lade blicken på samma person som fått honom att inse hans situation ensam vid bordet.

Det var en kort gestalt, med en täckande poncho så han kunde inte riktigt se men han gissade att det var kvinnliga former han skådade. Rött kanske, eller, en bara speciell brunfärg, han kunde inte avgöra då han inte kunde se mer tack vare ’hennes’ huva som täckte ansiktet. Individen såg minst lika vilsen ut och hans funderingar arbeta långsamt genom hans trötta hjärna innan han höjde handen och hänvisade till den tomma utställda stolen.
”Det är ledigt här om ni söker någonstans att sitta.” Talade han mot den korte, chanserna att denne skulle höra vad han sagt var mindre däremot. Allt vimmel och prat till någon som inte lyssnade efter en röst kunde enkelt sköljas bort bland de andra ljuden. Han tog sitt glas med plommonvin och drack ur det, smaken hade i alla fall inte fallit bort, något som gjorde honom glad. Han hoppades att en dag faktiskt få skriva ned hennes historia igen, än så skulle han bara kunna berätta om henne för andra, något som hon inte hindrat honom från att göra. Så klart en berättelse om en kvinna utan namn, utan hem och utan ett ansikte mer beskrivet än vackert.
De mossiga ögonen blickade upp mot gestalten igen, om denne skulle sätta sig eller inte. Hans hjärna hade utspelat en så mycket längre tid än vad som egentligen gått så han antog att personen inte hört honom. De gäspningar som stannat till under hans möte med den andra kvinnan hade börjat komma tillbaka, en efter en lämnade dessa hans läppar.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-11, 11:15

”Det är ledigt här om ni söker någonstans att sitta.”
Hon hörde det inte först, som om det tog tid att sjunka in. Men hon hade inte misstagit sig. Hon hade fört orden. Först stirrade hon förskräckt omkring sig. Osäker om det varit riktat till henne eller någon annan. Sedan insåg hon att det var alven som talat. Den till synes sömndruckne mannen med det långa vita håret som blivit ensam kvar vid sitt bord efter att den ljushåriga kvinnan lämnat värdshuset. Saya tvekade. Inte kunde han väl ha menat henne? Men vem annars fans där att höra honom. Världshuset var förlagt i ett ljudligt sorl av gästernas domderande och ingen såg ut att ägna alven någon mer uppmärksamhet än någon annan. Hade han menat henne trotts allt? De var tillräckligt nära varandra för att så skulle vara fallet.

Saya tog några tvekande steg mot bordet. Utanför glädjestugans väggar var hon vilsen. Bortom reglerna och förväntningarna blev hon osäker på hur man agerade. Hon ville bara inte bli skälld på. Bli beskylld och klandrad. Men det var tvunget att vara henne mannen tilltalat. Inget annat kändes troligt och detta var hennes chans. Ett tillfälle att träffa en artfrände, en alv! Det var inget hon gjort tidigare. Visst hade hon sett någon kringresande vagabond dra förbi staden då och då men Easthall var inte längre något hem för alver och hon hade aldrig talat med en.

Innan hon visste ordet av så stod hon vid bordet Och stirrade förskräckt på mannen då som obehag sköljde över henne. Kanske gjorde hon fel trotts allt och hade bara inbillat sig allt. Men hon kunde inte riskera att dra till sig uppmärksamhet från alla gästerna så utan att tänka, rent mekaniskt drog hon ut en stol och satte sig kvickt ned. Hon visste inte varför men utan omsvep nickade hon åt mannen och ett kvävt ”Tack” slank ur henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-11, 11:47

Personen i fråga hade han följt med blicken, då denne onekligen tycktes vara i ett förvirrad stadie. Kanske hade denne hört vad han sagt, men helt enkelt inte var säker på vart orden varit riktade, det var trots allt en väldigt vanlig anledning. Ögonen hans fortsatte följa varelsen då den verkade slåss inombords med sig själv och visst, det var väl en aning roande, eller bra i alla fall så han inte somnade på plats.

Det var först när personen faktiskt satt sig som han kunde få klart om det var en kvinna eller en man, pojke med kvinnliga former då hon faktiskt talat och svarat på hans, inbjudan lät väl fel men ja, i princip så var det enda ordet han kunde komma fram till. Denna lilla person var en kvinna, eller ja, kanske kunde vara en olycklig pojke som förlorat något kärt men sådana brukade inte härja på värdshusen. Nihirian fick i alla fall tillfälle att granska ansiktet närmre och med kvinnliga drag att skådas så kunde han bestämt slå fast vid att det verkligen, verkligen var en kvinna.. hoppades han.

Den trötte alven såg på henne, såsom hon stirrade på honom, utan det förskräckta och mer med sin normala pömsighet.
”Ni ser inte heller ut att vara härifrån.” Var det bästa han kunde få ur sig i denna stela situation han faktiskt själv satt sig i. Kanske hade det varit dumt, kanske hade sömn varit bättre, bara gå och lägga sig så han fick vakna upp för att se morgondagen. Han ville så gärna sova, men samtidigt visste han att hans sömn var opålitlig och den skrämde honom en hel del när han släppte taget om sitt mod, när han slutade vara på sin vakt mot sina egna hjärnspöken.
Hans uttryck på läpparna såg relativt misslyckat ut, gick inte tyda vad han försökt få fram så han fnös åt sig själv så de krökte bort vad än hans undermedvetna skapat.
”Ursäkta, det var.. inte så passande alls. Istället för ett halvhjärtat försök så kan jag berätta mitt namn i alla fall, om du nu skulle ha användning av det någon gång, tvivlar, men kan vara trevligt. Nihirian Rhinndath, vandrare, författare i mina trevliga dar.” Presenterade han sig medan han fortsatte se på henne, såg hon rent, mager ut? Han skulle behöva längre tid på sig för att bestämma sig om det, kanske nog sysselsättning för att peta undan hans planer på att sova ett tag i alla fall.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-12, 11:53

Mannen presenterade sig artigt och Saya blev smått överraskad. Det var inte var dag man stötte på individer som så hövligt kunde presentera sig utan att förvränga det till en grymtning. Eller var det bara hon som inte visste bättre? Hon förstod att hon behövde svara honom. Han verkade inte vara någon dålig person, men hon hade svårt för nya ansiktet. Speciellt utanför de gamla dagarnas trygghet.
”Saya...” började hon men blev tyst. Vad skulle det tjäna till att tystna där svor hon åt sig själv i tanken. Nu skulle hon bara framstå som dum, en sköka utan mål i mun. Hon bet sig i tungan. ”Mitt namn är Saya...” och sen då? Hon hade inget efternamn. Vad hade hon mer att säga? Hon som inte ens kunde läsa ordentligt vad kunde hon möjligtvis säga till en författare och lärd man? ”Jag... Vi ser inte ofta alver här i Easthall herr Rhinndath.” Orden lät dumma redan innan hon sa dem men de slank ut i alla fall. Sedan kom hon att tänka på att han inte kunde se att hon själv var en alv. Öronen doldes fortfarande bakom den grå huvan och hon kunde inte ta av sig den. Vågade inte för risken att det skulle dra nyfikna blickar till sig. Att hon satt tillsammans med en alv var illa nog redan insåg hon. Kanske hade det varit ett misstag att sätta sig här.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   

Till överst på sidan Gå ner
 

En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 5Gå till sida : 1, 2, 3, 4, 5  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Värdshuset Rödhaken-