Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4, 5  Nästa
FörfattareMeddelande
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-14, 07:35

Hans desperata försök till att få situationen från det sarliga läget den låg i blev inte bättre då den fortsattes lika obekvämt från hennes håll. Ett enkelt namn, det var inte det som var problemet här, hennes namn skulle vara enkelt att komma ihåg och var det något som fungerade på hos honom så var det trots allt minnet. Nej, konversationen var stel och hennes svar tillbaka angående hennes påpekande omkring alver i Easthall var det som gav mötet dem emellan en dålig glans.

”Verkligen inte.” Svarade han utan att riktigt kunna ta sig ur stelheten och det kändes fel, att han inte var kapabel till att så enkelt göra det som han brukade kunna göra. Han fortsatte se mot henne, hennes obekvämhet vid hans bord var nog det som höll honom kvar, svårplacerad.
”Ett sådant enkelt ställe, ni behöver inte uppehålla någon form av artighet måste jag få säga till er, så snälla, Nihirian räcker, nästan så att jag föredrar det.” Fortsatte han, kanske om den naturliga försiktigheten hon kom med kunde plockas bort skulle det vara mindre kvävande? Nej, ansvaret låg inte på henne, det var han som bett henne slå sig ned för att hon såg vilsen ut, trött, sliten, förvirrad kanske. Hennes agerande dock, kände han igen till en viss del, isolering.
”Jag får ursäkta om ni känner er obekväm, mitt förra sällskap behövde bege sig i all hast så jag själv var inte beredd på det, jag kan förstå om mitt bemötande mot dig var, annars.” Han tycktes inte kunna få sig själv att hålla käften, nej en begäran att förklara sig för Saya hade greppat honom kring hans märg, måtta dumheter kanske men kanske det var för att hon såg så oskyldig ut, ung, påminde om ett barn. Ja, det måste vara därför, sättet som ett barn blev varaktig mot en vuxen mycket äldre, speciellt män, en naturlig rädsla som antingen var respekt eller endast en spelbild av respekt men som grundades i skräck.

Kanske hade han fel, kanske var hans spekulationer korrekta, hon var trots allt inte ett barn även om hennes sätt att föra sig påminde om det. Ännu något han var svag för, något som gav honom dåligt samvete att det var han som påverkade henne på detta sätt, det enda han inte ville.
”Jag vet inte riktigt vad jag skall säga dock.. det var inte genomtänkt detta. Bara en eftereffekt från mitt tidigare möte, jag hoppas ni kan bygga er en egen uppfattning och inte utgå ifrån synen på alver numera. I gengäld så ska jag göra detsamma för er. Jag må vara en enkel och fri vandrare som skriver historia, sagor och personliga porträtt men det hindrar mig inte från att besöka en av världens mest historiska stad trots relationen kring min ras och er.” Det var lätt att anta att Saya var människa om man inte granskad henne noggrannare eller om hon skulle ta av sig huvan. Förvisso, alver hade sin naturliga skönhet i de flesta fallen men även fanns det människor med samma fördelar, förvisso färre men de fanns, som den tidigare kvinnan han träffat.
”Jag älskar trots allt den historia som finns, mycket att lära sig om våra föregångare, så många som gett sina liv och förtjänas att få sina namn hörda. Ni känner inget liknande för något?” Avslutade han och log varmt mer mot sig själv, historian för honom var en värld han inte levt i, en värld som i hans ögon var magisk. Han höll blicken på henne, hon, likaså vilken annan person som helst hade väl i alla fall något de älskade så pass att det drev dem att leva sina liv?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-16, 16:06

Sakta danade det sig för Saya att han tagit illa vid sig av hennes kommentar.  Det var just typiskt henne att sabba sitt första möte med en artfrände. Nervöst försökte hon ursäkta sig men orden ville inte lämna hennes läppar.
”Jag... nej... du missförstår mig he... Nihirian... Jag... är också en alv.de sista orden svalde hon så de blev nästan ohörbara och hon vred på huvudet åt vänster. Försiktigt drog hon bort sidan på huvan och blottade sitt spetsiga högeröra. Det var det minsta hon kunde göra. Men lika snabbt drog hon åter in huvudet under huvan som för att gömma sig själv. Sakta skruvade hon på sig för att se sig om i rummet. Lyckligtvis såg ingen ut att han reagerat på henne och hon översköljdes av en plötslig ilska. Hon kände sig onödigt paranoid som om rädslan bara var hennes inbillning. Fast hon saknade modet att tro att så var fallet.

”Du behöver inte ursäkta dig. Jag... jag är tacksam att jag fick sitta här. Jag har aldrig träffat en annan alv förut.” Hon viskade nästan orden. Rädd för att någon skulle höra. Men när han talade om sin kärlek till stadens historia blev hon förvirrad. Hur kunde någon älska den ruttna avskrädeshögen som var Easthall? Hon förstod helt enkelt inte vad mannen menade. Tyckte han att historia var intressant? Vad tjänade de dödas ben till? De kunde inte lindra de levandes plågor. Hon insåg att hon missat något fundamentalt men kunde inte direkt göra något åt saken. Hon var inte belevad med erfarenhet av världen och hon hade haft en inskränkt uppväxt. Flyktig och varierad kanske men likväl inskränkt. Rita hade alltid sagt till henne att hon inte förstod människors hjärtan. Hon hade försökt förklara kärlek för Saya vid några tillfällen men något fattades hos alven för att hon skulle förstå det. Nu önskade hon dock att hon hade förstått för det kändes som att ordet var viktigt för Nihirian.
”Jag är rädd för att jag inte förstår vad du menar, he..  Nihirian. Jag... har ingen riktig erfarenhet av att älska något. Och... jag är rädd för att jag inte ser staden så som ni. Efter att ha vuxit upp på dess bakgator så finns det inte mycket charm kvar. eh..” hon hörde själv hur patetisk hon lät. Han måste vara uttråkad med henne tänkte hon. Och hon som hoppats... hon visste egentligen inte vad hon hoppats på genom att träffa denne alv men på något vis kändes det som om hon återigen mysslyckats. ”Förlåt om jag tråkar ut er. Jag... är inte så bra på sånt här.”


Senast ändrad av saya den 2013-10-18, 16:23, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-18, 09:09

Hon talade, han såg hennes läppar röra sig och han hörde orden som lämnades till honom men hans egna mun  hänge halvdant öppen i en oförståelse så genomskådbar att det bara skrek om det. Hon, var? Vänta, det var ju Easthall, okej han själv var en alv och han var i människornas stad men oddsen på två stycken, fast nej.. hon var ju en människa, helt klart, som förmodligen var väldigt duktig på driva med honom. Så fortsatte hans hjärna i en otroligt snabb hastighet, snabbare än något annat han var kapabel till för den verkliga tiden som egentligen gick från att hon sagt det till att ha visat hennes definitivt alviska öra var inte alls lång tid, men det kopplade tillslut.
”Åh, jag förstår, ni också.” Men det syntes tyligt att han fortfarande arbetade på att förstå sammanträffandet, kanske inte var så konstigt att hon sett så varaktig ut när han först sett henne, höll sig undan och dylika saker. Han själv var inte alls en diskret alv, för han ansåg inte att han hade något att dölja och visade han sådan ärlighet och vänskaplighet till människorna skulle de en efter en acceptera honom.
Från att vara förvånad fortfarande så började den släppa lämna honom då hon svarade honom för en andra gång, eller talade och det var ord som tyngde honom personligen. En sådan ung alv förtjänade inte att tala på det sättet såsom hon gjorde, nyfikenhet om hennes liv tills idag blandat med en deprimerande avsmak klarställde det för honom att han nog inte ville veta, inte pressa Saya till att berätta. Kanske var det något han hellre skulle söka efter senare, när denne hittat en muntrare sida till livet. Han gav ifrån sig en suck och skakade på huvudet nekande åt det hon sagt till honom och han log varmt mot henne.

”Det finns alltid något kvar, något som är kärt, ibland är det bara svårt att hitta. Men jag är säker på att ni också finner det, en vacker dag, kommer ni nog förstå. Att kärlek inte är något man kan lära sig.” Kanske skulle hon inte tro på honom, mest troligt, var snarare rätt sätt att säga det på men han ville att hon skulle ha hört det i alla fall, kanske någon gång skulle det vara något hon tänkte på. Det var det minsta han kunde göra för henne. Om hon inte förstod sig på kärlek i form av relationen mellan en man och en kvinna, relationerna mellan förälder och barn, relationen mellan syster och bror, mentor och elev.. så kunde han inte förklara för henne vad han menade för hon skulle inte förstå det. Det sista i meningen om att förstå kärlek hade han yttrat lite tystare på sitt modersmål, osäker på om hon skulle förstå det då hon sagt att hon var uppvuxen på Easthalls gator. Han kunde endast ge henne en liten knuff i rätt riktning om hon var villig att ta emot den, för kärlek var inget man lärde sig, det är något man tar emot och upplever för att själv ge det vidare.

Efter den seriösa lilla stunden de haft så skrattade han dock ljuvligt för det slog honom att hon sagt att hon skulle ha tråkat ut honom.
”Nej nej Saya, inte alls! Det skulle snarare vara jag som skulle låta uttråkande, gammal skribent, vad för roligt kan jag ha att bidra med?” Skämtade han på sin egen bekostnad innan han tog en sipp ur plommonvinet. ”Nej helt ärligt så finner jag det intressant, kanske låter som att jag ljuger men det är sant, mitt intressesinne är lite speciellt.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-20, 17:35

(Joinar igen om det går bra Razz)

Ett förförande leende och ett skamligt löfte kunde få nästan vilken man som helst att följa med in i en gränd. Ett löfte som egentligen skulle visa sig vara något helt annat. Visst, han skulle få känna henne. Men på ett helt annat sätt än han kanske trott. Han skulle få känna hennes vrede, hennes hämnd, en hälsning från hustrun hon mer än gärna framförde. Med en hastig rörelse hade hon honom på knä framför sig:
 "Med hälsningar från Rosalie.." Sade hon lågt. Han märkte det nästan inte, äggen på kniven var så vass och så tunn, att den utan större ansträngning lämnade mannens hals öppen. Layane klev undan för att undvika blodspill på sina kläder. Han satt kvar en stund på knä och såg på henne. Blicken mannen gav henne var oslagbar. Först förbryllad, sedan panik, och sist; insikten om att han nog skulle dö den här kvällen. Efter det föll han ljudlöst ihop. Layane kastade kniven ifrån sig och betraktade sina moders välvårdade händer. Inget blodspill där heller. Det var gjort, rent  och diskret.
  Hon lämnade honom i gränden. Det var ju efterallt en mördare lös i staden. Inget konstigt med det. Kappan dansade runt hennes fötter då hon gångade efter kullerstensgatorna. Natten hade smugit sig på ytterligare och månen lyste upp den. En känsla av tillfredställelse skulle vanligtvis nu bubbla i hennes kropp. Men det var någonting som störde, någonting som hindrade den känslan från att komma fram. Något så litet som en historia. Den fanns i hennes ficka, men den fanns också någon annanstans. Nämligen i en sömnig alvs huvud. Layane förbannade sig själv över sin otroliga dumhet. Varför? VARFÖR var hon tvungen att babbla? Så dumt! Så fruktansvärt idiotiskt! Det här var en oreda hon var tvungen att reda upp.

Ja, kappan dansade runt hennes fötter. Stegen var bestämda med ett tydligt mål i sig. Kvickt rörde hon sig genom staden. Egentligen hade hon bara varit borta en kort stund, men för henne själv kändes det som en evighet då hon för andra gången den här kvällen slog upp dörren till rödhaken. Ögonen sökte sig över folkhopen genast till platsen hon lämnat alven på. Där satt han, kvar på sin plats. En liten lättnad sänkte sig över henne. Men någon verkade sitta med honom, skulle det här skapa problem? Det var något hon fick ta reda på. Snabbt trängde hon sig genom människorna som nu stod så tätt att det nästan inte gick. Varmt var det inne på rödhaken. Och innan hon nästan själv visste ordet av stod hon framför bordet, stirrandes på alven. Utan ord, med en speciell glöd i blicken. Förstod han?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 14:00

Han hade pratat till Saya som om han visste mycket, det insåg han och det skavde mot hans samvete en aning, för visste mycket gjorde han verkligen inte. Han var naiv, kanske såsom Saya själv eller så var dem båda två sådana som nedvärderade deras kapacitet, alternativ han inte kunde bestämma sig över. Men han hann inte få så mycket mer till svar innan dörren öppnades och blickarna drogs mot den, så självklart flyttade sig Nihirians tröttsamma mossgröna ögon för att själv skåda det alla andra såg. Blicken letade och han såg kvinnan sedan tidigare dyka upp vid hans bord och han förstod genast vad alla reagerat på.
”Jag förväntade mig inte att få träffa er så snart.” Yttrade han sig i sin förvåning. Hon tycktes se på honom som om hon ville något speciellt men hans hjärna tycktes inte arbeta snabbt nog för att förklara för honom vad exakt det var.
”Ni har inte kommit för att utföra ert arbete hoppas jag?” Var det enda han kunde fråga henne, det enda han behövde bekräfta för sig själv, eller var han så orolig? Att dö vid hennes händer kanske inte var så illa, det enda som hans skulle ångra var att han inte fått lära sig mer, att inte få berätta och skriva mer. För knappast var hon där för att ge tillbaka sidan hon rivit ur boken och definitivt hade hon ingen vilja att fortsätta berätta historian för honom.

Han sänkte sin blick mot bordet i fundering, samtidigt som han försvarande flyttade sitt ben för att hans bok skulle ligga tryggt. Boken var trots allt det käraste han hade, hans liv och hon hade redan skadat den en gång. Samtidigt som han i huvudet talade med sig själv om vad han skulle ångra så tycktes hans långsamt acceptera att om som så hennes närvaro var här för så var det ingenting han skulle desperat försöka göra något åt, inte be för sitt liv, det hade han bett om redan till gudarna så många gånger att det äcklade honom.
Han såg upp mot kvinnan vars namn han inte visste trots deras samtal och höjde en hand mot Saya.
”Om jag får be er försöka lätta trycket ni lägger på en när ni ser på denne med en sådan brinnande glöd i era ögon, det skulle vara onödigt att skrämma tösen vi har här vid bordet.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 15:27

Ni har inte kommit hit för att utföra ert arbete, hade han sagt. Bara det att han kunde uttrycka en sådan mening gjorde Layane obekväm, hon kände det som att hennes svarta själ var förgiftat av någon annans vetskap. Han skulle inte veta, ingen skulle veta! Även om Layane var pedantisk till sinnet och ofta mycket noga, så var det stora delar i hennes personlighet som... ja... fattades. Saker hon kanske skulle lärt sig mer noga av sin mentor, hennes personlighet hade inte hunnit bli stöpt i den form som organisationen ville. Men då var Layane också duktig på att städa upp efter sina otaliga misstag. Och här var ett hon aldrig tänkte göra om igen.

De sista orden han sade var något att begrunda. Hon kunde inte avgöra om han hjälpte henne eller inte. Hjälpte henne att stanna upp sina tankar för en stund, och med den lilla tankeputten ärade hon den lilla till synes obetydliga kvinnan sin uppmärksamhet. Layanes sinnen var fortfarande på spänn, uppfylld av den otillfredsställda känslan, och hon såg kanske mer än hon i vanliga fall skulle gjort. Den till synes obetydliga unga kvinnan var vid närmare betraktande en mycket söt flicka. Det var bara hela hennes sätt att dölja sig själv som bevisligen hade fungerat. Och varför skulle en så vacker ung kvinna vilja dölja sitt utseende? Vilja dölja hela sig själv? Layane inbillade sig känna lukten av brandrök. Men det var nog troligtvis det snart nedbrända stearinljuset som stod på bordet.  Men en underlig känsla spred sig genom hennes kropp, det var något med den här flickan, det var det.

Så såg hon åter på alven, mer lugn nu:
"Mitt arbete är utfört... men det har tillkommit fler saker på lista också..." Ett litet leende spelade på hennes fylliga läppar.
"Jag ursäktar min framfusighet..." Sade hon överskylande, "Nihirian..." Inte lika artigt, med en hotfull underton. Glöden i hennes ögon fanns kvar, men var inte lika intensiv nu, kanske mer avvaktande, väntande.
"Drick färdigt ditt plommonvin, så slår jag mig ned med er och väntar." Bestämde hon. Drog snabbt till sig en stol från en man som just hade rest sig upp. Och satte sig ned vid dem och korsade sina ben, som om det var självklart att hon skulle sitt där. Hon drog luvan av sig och blottade för andra gången den här kvällen det undersköna ansiktet med tillhörande ljust hår. Ja, hon skulle unna honom sitt plommonvin. Men endast för att en stor alv kunde vara svår att få ned om han gjorde motstånd. Men med mer alkohol i kroppen skulle det vara betydligt enklare, hon hoppades på en berusning. Dessutom hade hon ju funnit ett intresse för den unga kvinnan. Kanske skulle hon få veta mer under tiden.
"Ursäkta om jag skrämde er..." Sade Layane varmt, med orden riktade åt den unga kvinnan, blicken släppte inte Nihirian.
"Men Nihirian här har tagit saker han inte borde..." Då menade hon att han tagit hennes historia.
"Och det gör mig lite upprörd..." Lade hon till, som att förklara varför hon kanske verkat så... burdus i sin uppenbarelse.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 16:02

Sättet såsom människokvinnan hade uttryckt sig på bekräftade att hans hjärna hade hittat rätt på en punkt, hon ville honom inget väl för tillfället. Han log för sig själv medan hon fokuserade på Saya, trots hennes vilda naturlighet så ändrade hon sitt bemötande mot flickan, det gjorde honom glad inombords och ja, leendet visade att han uppskattade hennes vuxna beslut. Flickan skulle inte blandas in i deras situation som uppstått, hon hade mest troligt nog att ta itu med.

Han skakade sedan på huvudet och krökte på munnen när hon pratat om att han stulit av henne, sikken fräck kvinna tänkte han.
”Inte alls, jag känner mig lite kränkt av att ni anger mig ett namn som tjuv då jag endast frågade och ni delade med er av sakerna.” Försvarade han sig själv. Mycket väl som han börjat acceptera det som komma skall efter han lämnade värdshuset så tog han inte hennes förolämpande mot hans nyfikenhet. Han fann det också lustigt att hon var så lättstött och ville få bort honom bara för att en trött och faktiskt slarvig alv visste något, att hon var så oroad att hon skulle bli identifierad av hans historia.

Han såg mot kvinnan lite bittert över det val han var på väg att ta medan hans fingrar greppade omkring vínglaset och den andra handen plockade upp hans väska. Han reste sig sedan upp.
”Jag antar att ni vill tala ostört och jag kommer mig ge dig den tiden trots det kanske är ett misstag att spendera den med dig. Men då har jag ett önskemål.” Plötsligt hade hans trötthet sjunkit undan en bit, hans hållning var rakare och en seriös ton omfamnade hans ord. Han såg bort mot disken innan blicken vandrade tillbaka till kvinnan. ”Spendera natten med mig då ni ändå inte kommer ändra ert beslut. Och tolka det inte fel, trots det låter som det gör så vill jag endast få sova en natt till innan mitt öde tar mig till min rätta väg.“ Han höll blicken kvar på henne, en natt till.. det enda han ville ha, en natt att få sova.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 16:24

Layane höjde ett ögonbryn diskret, förvånad över alvens reaktion. Skulle han inte kämpa? Inte försvara sig? Nej, han var beredd på att lämna livet här på fast mark. Som det verkade i alla fall. Hon blev också imponerad över att han förhandlade... med döden... på ett sätt. Nog brukade hennes offer försöka förhandla med henne om de fick chansen, men inte på ett sånt här sätt, mer på ett panikartat och hoplöst sätt. Han ville... sova? Att få sova? Även fast han kanske skulle få sova i all evighet i döden... Layane blev genast misstänksam, även fast hela alven utstrålade en ärlighet hon sällan såg. Men hon blev nyfiken på vad han planerat, hur han hade planerat att lura henne, detta intresserade henne och hon såg inget problem i att förhala hans död. Så länge hon hade uppsikt på honom så skulle det väl inte kunna vara en så stor fara? Hon reste sig upp:
"okej..."
Sade hon tankfullt, fast hon inte visste om hon litade på sig själv. Eller om hon litade på alven. För även om han förhandlat på ett lugnt och ärligt sätt, så visste ingen, varken alv, människa eller någon annan varelse, hur man reagerade då man stod inför döden. Just den stund då man stod inför det okända. Hur stark tro man än hade på livet efter detta, så var det en prövningens ögonblick. Och den mest troende kunde få kalla fötter och reagera efter instinkt. Det var inbyggt i varje varelse. Men samtidigt hade ju Layane ingen aning om hur gammal alven var, kanske hade han levt i fem sekel och var less på livet? Kände att han var klar? Layane smickrade sig själv med en tanke om att hon gjorde honom en tjänst. Sen klev hon närmare honom, även fast hon väl mindes hur han reagerat då hon rört honom. Hon sade, knappt hörbart, bara så att han hörde:
"Men lurar du mig nu, så lovar jag att jag aldrig kommer att sluta jaga dig..."
Hon tog ett steg tillbaka och såg på honom. Något i hennes blick talade om förfogande, som om alven var i hennes ägor, och aldrig någonsin skulle bli släppt.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 16:57

Hon hade vårdslöst gått med på hans hastiga idé och hon tycktes faktiskt vara lite fascinerad över önskemålet han lagt. Så klart hade han inga tankar om att lura henne, försöka göra något, såsom situationen och frågan kanske kunde ha fått det att se ut. När hon hade svarat ja så hade han druckit upp resten av vinet, gått till disken och beställt ett rum. För då svarade han henne.
”Det står inte i min makt att vara en oärlig person mot någon annan än mig själv.” Men ja, vad som än sades så skulle det inte försäkra någon av dem, hon skulle fortsätta vara minst lika misstänksam hela vägen igenom, hur långt han nu skulle ta sig.

Nihirian stegade sedan mot sitt rum. Han kände vagt igen sig då det var bara andra gången han faktiskt sovit över på Rödhaken, oftast sov han utomhus och unnade sig sällan ett riktigt rum, det kostade trots allt pengar han kunde lägga på vin. Handen tog nyckeln till låset och med en mjuk rörelse vred han upp låset och klev in i rummet, hon följde honom nog, fanns ingen anledning till att hon inte skulle göra det så det var inget han ens behövde säga henne.
”Slå er ned” Sade han tyst och såg mot sängen medan hans hjärna pusslade och tisslade åt honom och han började plocka av sig ytterkläderna. Han fick lov att pressa sig själv, hans sista natt med sömn, han ville ha någon med sig även om han hatade beröring efter han fått sin frihet.. rätt slöseri att vara känslig och få frihet om man ändå skulle gå vidare. Blicken vände sig mot hennes vackra händer, som hon pratat om att hennes mor varit sömmerska, han kunde inte önska efter bättre händer att stjäla hans sista andetag.

Det var länge sedan han tagit av sig ens ytterkläderna inför någon och han märkte hur hans händer darrade när han skulle knäppa upp sin skjorta. Han fortsatte dock, att pressa sig själv, om de där vackra händerna lika skulle dräpa honom ville han att de skulle omfamna hans barnsliga jag, hans ovuxna beteende vid nattens vaka, om de var så varma såsom de såg ut, hur skulle de kännas mot hans skinn?
Han lät skjortan falla till golvet och blottade sin ärrade hy över bröstkorg, mage, rygg, svank, armar, ansiktet tycktes ha varit det enda som klarat sig och ett par tunna underbyxor hade han fortfarande på sig. Han plockade upp sin bok från väskan och gick med modslösa steg mot sängen, orolig över om hans sista natt med sömn skulle vara en lugn eller fylld med drömmar. Han drog ned täcket för att krypa in under det, undvek att se på henne.
”Jag önskar inget mer än att ni finner er vid min sida genom natten.” Han pausade en kort stund och blicken flyttades mot hennes händer igen, han var rädd för dessa men längtandes.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 17:29

Mycket riktigt så hade Layane följt honom, förvissade sig inte om att någon såg dem gå till rummet i sällskap av varandra. Easthall var en stor stad, och många ansikten lämnade och kom till rödhaken varje natt. Layane betvivlade att någon skulle registrera om Alven inte lämnade rummet. Vilket skulle lämna henne nästkommande problem. Vad skulle hon göra med alvens stora kropp? Skulle hon orka släpa den ut genom ett fönster? Nej... det var något hon fick lösa senare. Nu var det bara hans liv som skulle släckas först, vilket skulle medföra henne, hennes tillfredsställelse hon inte fått tidigare den här kvällen.

Layane lydde honom under tystnad och slog sig ned på en stol. Betraktade den stora alvens rörelser. Han var behaglig att se på. Och nu ännu mer behaglig för Layane då han nu gjorde som hon sade. Hon lade märket till hur hans händer skakade. Någonting sade henne att det inte berodde på  att han var rädd för döden, eller? Hans vilja att dö störde henne på ett sätt, och rubbade hennes vanliga tankegångar. Ärr, så många ärr. Vad hade den här mannen varit med om? Fattigdom hade hon reda kommit fram till. Men mer visste hon inte, en soldat? Nej, hans själ verkade vara för känslig.
  Så lade han sig ned, stilla under täcket tillsammans med sin bok som han så krampaktigt hållit fast vid sedan deras första möte. Hon hörde hans ord, och de berörde henne på ett underligt sätt.

Layane reste sig upp och låste dörren till rummet. Den underliga stämningen i rummet var hon inte vad vid, och fick henne att stelna till ett ögonblick. Innan hon gick fram till sängen. Lade sig ned bredvid alven och lade en varm och trygg hand om honom. Hon visste inte om hon fick, men hon visste att det var rätt. Lika rätt som att han var tvungen att dö den här natten. Han fick avfärda henne om han ville. Men vem var inte bättre än Layane för att leda någon genom de sista ögonblicken i livet? För hur många gånger hade hon inte varit där då någon gått igenom just det?  Kanske inte på samma sätt, men det var så det var. Layane kunde inte se att allt det här var hennes eget fel, utan hon tyckte i stället synd om alven som satt sig själv i den här situationen. Eller egentligen inte, men något med hans samarbetsvilja fick henne att känna medkänsla.  

"Varför gör du inget motstånd?"

Undrade hon uppriktigt.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 17:53

Handen han sökt efter, den eleganta hand som hade obehagat honom och som fortfarande gjorde det, det var trots allt en annans hud, men han ville känna dens värme lika mycket som han inte ville att den skulle röra honom. Den lade sig tillslut omkring honom och han ryckte till vid den första beröringen, hans puls ökade och andningen blev allt hastigare. Ögonbrynen krökte sig där han försökte få bort den mentala smärtan som rev i honom. Från att ha varit hans händer som darrade så tycktes varje muskel i honom göra densamma från den sekund hon rört vid honom, då hans puls börjat rusa och då hans andning börjat bli svår att kontrollera, det var nästan så att han desperat försökte svälja ned luft i lungorna och han kämpade, för att få tag i sig själv.

Hon talade tillslut, hans skamfulla beteende måste ha fått henne att vilja håna honom men det gjorde hon inte, hans ögon, hårt slutna av sitt krig mot sig själv började lätta, hans andning lugnade ned sig och pulsen slutade varva om och om igen. Varför gjorde han inget motstånd? Visste han exakt själv den anledningen? Kroppen lugnade sig långsamt, handen började ligga mer värmande än obehagligt mot hans hud, endast små darrningar började förekomma allt sällan. Han kunde minnas denna typ av beröring, inte den typ av rika giriga kvinnor och inte de våldsamma lustiga männens. Kanske var det för att hon pratat om sin mor i samma mening som hennes händer, eller de hade pratat om det men han kunde minnas sin egna moders hand, hur den länge länge sedan tröstande rört vid honom.

”Varför.. en bra fråga att ställa.” Hans talförmåga hade inte återhämtat sig lika bra som hans kropp hade gjort under den korta stunden från hans anfall. ”Era händer, antar jag.. bland annat, att det kanske inte skulle vara fel att låta era händer avsluta någon som inte ens med alviska år åstadkommit något, trampar fortfarande i samma spår.. det är inte så att jag hatar det, men.. jag finner mig aldrig till att göra något åt det.” Han tystnade en stund och släppte sin bok med en av händerna för att låta fingrarna med svaghet leta sig efter hennes hand, det kändes främmande då han först nuddade hennes fingrar och han drog instinktivt tillbaka dem någon centimeter innan handen vågade sig fram igen för att röra vid hennes.
”Jag har med åren gett upp om att be om saker, i detta fall be för mitt liv. Det hjälpte mig inte förr så jag slutade och det är för sent att börja nu.” Smala fingrar, nätta men de hade nog ett starkt grepp. ”Ni har lovat mig en natts sömn, därefter får ni ta mig vart ni vill, om ni vill göra det här eller utanför staden, som du sa ger det inget för mig att lura er, jag ser inget ljust liv i att vara jagad för resten av min tid och även är detta inget jag skulle ha utsatt mig själv för om jag hade sådana planer.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 18:20

Layane hyschade honom  då hon kände hur han skakade. Som för att visa att allting skulle ordna sig. Den basegenskap en kvinna hade, att lugna en upprörd och försäkra om att allting ämnade att ordna sig. Hur mörkt än allting såg ut. Layane visste att det skulle bli svårt att ta alvens liv, men hon visste också att hon kom att göra det. Svårt att ta hans liv med tanke på hur han var. Och ju längre tid hon spenderade med honom, desto svårare skulle det bli . Hur dåligt samvete hon än skulle ha, så visste hon att hon kom att klara av att ta hans liv.

Hon kramade hans hand tillbaka då han talat, och kände att hon var tvungen att säga något. Lite arg var hon på honom också för att han inte gjorde motstånd, han gjorde det ju så mycket svårare för henne. Kanske var de det som var baktanken. Den här situationen hade hon aldrig varit i förr, och den var väldigt motsägelsefull. Hon ville ta hans liv, ville se hans blod rinna, men samtidigt ville hon ta hand om honom, hjälpa honom, rädda honom. Kanske förhandla åt honom. Kanske så att han skulle få behålla sitt liv. Så sade Layane något hon aldrig någonsin trodde att hon i sitt liv skulle säga:
"Men..." Sade hon:
"Jag kanske kan sluta jaga dig om... om du hjälper mig..?"
"Du sa ju själv... att magiker skrämmer barn..."
Hon lyfte huvudet och såg på honom med hopp i ögonen. Om han bara gick med på det. Då hade allting för avsikt att bli så mycket lättare för den unga kvinnan vid hans sida.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 18:47

Hennes kvinnliga egenskaper hjälpte hans kropp att stilla sig i det underliga momentet de var i, varmt och en ljuv röst tillsammans med en tryggsam hand att hålla i, som om han själv var tillbaka till sin barnatid, då han ännu hade en oskyldig syn på livet. När hon däremot yttrat sig om att hjälpa henne så skulle hans liv bevaras så öppnade han sina två tunga ögonlock för att försöka se på henne, det var grumligt dock och han kunde bara urskilja konturer.

”Menar ni att assistera i ert arbete?” Han sänkte blicken då han ändå inte kunde se henne i ögonen.
”Anledningen varför jag lever idag var inte ämnat för att ta någons liv är jag rädd.. att få sin frihet tillbaka för att sedan förlora den till blod eller fångenskap är inte något jag vill hamna i igen..” Yttrade han tyst, sanningen.. han skulle inte kunna dräpa någon medvetet, han var äntligen fri och tänkte inte bli låst igen för något han själv valt, då dog han hellre som en fri man.

”De skadar inte barnen samtidigt som de unga liven finner historier om dem fascinerande, det går inte neka.” Han slöt ögonen igen i sin sömnighet. Han skulle inte kunna assistera henne, men han skulle kunna följa med kvinnan, resan skulle bli roligare och han skulle kunna hitta historier, lära sig saker.
”Men en följeslagare på fortsatt resa skulle vara det enda.. Finns ännu så mycket mer att se och så många fler att träffa.”
En gäspning lämnade honom och han gnuggade in sig lite extra i täcket. Det slog honom att det nog var få som fick möjligheten att sova intill en sådan vacker kvinna och att hon så varsamt lät sin hand beröra huden. Hans darrningar hade upphört utan att han märkt det, om hon gjort det visste han inte heller. Hans fingrar omkring boken greppade lite hårdare omkring materialet.
”Vad än ni beslutar om när morgonen gryr, hoppas jag att ni tar min bok någonstans där den är säker, kan läsas.. klosterbarnen kanske skulle gilla den.. jag känner mig girig som frågar om ännu en grej, fast jag sa att jag bara hade ett önskemål.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 19:12

Layane hörde hans ord, och blev genast besviken. Hur skulle hon nu kunna låta honom leva vidare? Men hon nickade sorgset som om hon förstod, fast hon egentligen inte gjorde det. Kanske visste han inte om faran magiker spred till världen.  Hur många människor och andra som blivit skadade i magins framfart. Visst hade folk blivit illa skadade utan magins inverkan, men det kanske inte skett i samma utsträckning om trolldom inte funnits.

Hon suckade tungt och lade sitt huvud på alvens bröst. Lyssnade till hans hjärtslag som hon visste inte skulle överleva ett dygn till. En följeslagare, hon sökte i sitt sinne efter vad en följeslagare kunde hjälpa henne med, men fann inget.  Hon kastade en anklagande blick på den där förbannade boken. Som också var delaktig till att ha satt henne i den här situationen. Möjligtvis om han följde med henne och såg all ondska magikerna orsakade så kanske han tillslut kunde bli hennes kumpan? Det här var såklart ingenting hon sade högt, och nog aldrig skulle komma att göra.

Sedan sade hon inget mer, utan lät alven somna in. Vilket hon själv var långt ifrån att göra. Även fast han säkerligen var många, många år äldre än henne själv så kändes det som om rollerna var ombytta i denna stunden.

Efter att alven somnat in lyfte hon huvudet sakta från bröstet och släppte hans sovande hand. Reste sig sakta och såg på den sovande Nihirian. En följeslagare? Vad innebar det? Månen sken in genom fönstret och lös upp hans stiliga ansikte. Han hade inte försökt lura henne. Inte än så länge i alla fall. Hon tog fram lappen hon hade i fickan, historien om hennes första år. Skrivet i en nästintill oläslig handstil. Layane kunde inte låta bli att le litegrann åt de svårläsliga bokstäverna.
  Medan han sov vankade hon av och an genom rummet, ljudlöst såklart. Funderade på vad hon skulle göra. Men samma svar dök alltid upp i hennes huvud; han måste dö, det är för riskfyllt att hålla honom vid liv. Till slut hamnade hon i stolen som hon suttit i tidigare. Betraktade honom luren igenom och väntade, utan att släppa honom med blicken, på att han skulle vakna. Det var även där, i stolen med lappen i handen, han kom att finna henne då han vaknade.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 20:02

Kalla händer som rev efter en blek kropp, naglar som rispade mot skinnet.. det här var inte hennes händer, de lekte över kroppen vårdslöst och brutalt, girigt och lustfyllt. Det var långa men knubbiga fingrar, naglarna var mörkt röda, vassa och ville in under hans hud. Konstant skrattande ekade mot ansiktet, de likaså röda läpprna som hånfullt flaxade i takt med skratten och en rund kropp rörandes över den bleka. Tyngd, makt de rivande händerna och fingrarna som ringlade sig kring vitt hår, ögon som såg in i de mossgröna såsom en slav som besatt dem.

Hon förde sig vidare som om kvinnan försökte sluka honom hel, ord som smärtade hans öron men han som motvilligt rörde sig med kvinnan, lät sina muskler spännas och tas på, för att hålla henne, lyfta.. kyssar över den medelåldriga huden som fick honom att vilja skära av sig sina läppar.. oftast var det samma sak varje gång men det som fick honom att må som dåligast var de där skratten, nedvärderande orden av de som hade sin status att köpa en annans kropp. Eldat vanförde hon sig på honom, det var bara tur att han inte behövde ha en skavande kedja mot foten då han blivit så pass lydig.
Skallig och svettig kom därefter, när hans alviska kropp hölls ned av en kortare adel som gud vet var, styrde över byar. Händerna igen, som greppade och rörde sig, ord som talade till honom om hur vacker han var om man var bakom honom, hur hans hår användes som en tygel och gaspande efter luft vid smärtan av vårdslöshet. Det fanns inga nej att säga. Hans kropp, märglad av matthet med var dag allt mer synliga ben under huden.. det tog aldrig stopp.

Nihirian kved under täcket medan hans kropp spände sig och försökte kravla sig i sin dröm, men det blev endast ett misslyckat försök i sängen. Ena handen höll hårt tag om kudden, kunde de inte sluta skratta åt hans patetiska jag? Kallsvettandes vaknade han hastigt men med svetten som droppade efter hans kropp var han inte säker på om det var tårar som lämnade hans ögon igen. Hans sista natt, varför fick han inte en lugn sådan när det ändå var den sista gången? Han såg sig omkring i rummet, hon var inte i sängen, hade hon lämnat honom? Det hade förvisso varit bra men han ville det inte, han hade bett henne att stanna vid hans sida för natten, det hade kännts tryggt men nu fanns den känslan inte i närheten. Det tog ett tag innan hans ögon justerade sig och han fann henne vid stolen hon först slagit sig ned vid gårdagen.. han drog ett djupt andetag och drog med sin hand över pannan för att få bort svett från sitt ansikte, han darrade igen och det fick honom att se hatiskt mot sina fingrar, sin hand.
"Jag hade hoppats på att ni skulle ligga kvar till morgonen.." yttrade han besviket.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-22, 20:29

Hon ville hjälpa honom i hans sömn, och det slet i hennes själ då hon såg hur han plågades. Hon undrade så vad Nihiran kunde drömma om för hemskt, och vad som fått honom att ha dessa drömmar. Hon hade rest sig upp flera gånger under natten, redo att väcka honom ur hans hemskheter, säga något lugnande ord. Men hon kunde inte hålla om honom mer , hon var tvungen att distansiera sig till honom om hon skulle lyckas med det hon planerat, och var tvungen att göra, om nu hon inte fann något värde i hans liv. Det var därför hon lämnat hans sida då han somnat in, det var därför hon inte kunde vara nära honom mer. Det var nästan så att hon inte vågade möta hans blick då han talade till henne:
"Jag är ledsen att jag svek dig..." Svarade hon, med en tyst röst. Och hon reflekterade under tystnad på den underliga situationen. Hur hade de båda hamnat här? Var det alvens nyfikenhet? Eller var det hennes tendenser att lätt bli uttråkad? Förmodligen lite av varje. Men hon var fortfarande övertygad om att allt ansvar låg på Nihirian, för hur kunde något vara hennes fel? Hon drog fundersamt sina fingrar genom det långa ljusa håret och lutade sig bakåt i stolen, korsade sina ben och nu vågade hon åter se på honom ordentligt igen. Så började hon tala medan hon lekte med pappersbiten i sin andra hand:
"En följeslagare... vad kan jag ha för användning av en följeslagare?"Rösten var förhandlande och saklig, den varma kvinnan som nyss lugnat honom var, tillsynes, som bortflugen.

Layane hoppades inom sig att han skulle ha ett bra svar. Ett svar som kunde rädda hans liv. Alven, som inte verkade så mån om sitt eget liv, fick nu en öppning Layane aldrig någonsin givit någon annan. Varför visste hon inte, kanske berodde det på att han på något plan förstått henne. Och hon var osäker på om någon annan i hela världen kunde acceptera henne för vad hon var, så som han hade gjort. Accepterat henne som en historia. Var det kanske därför han kunde hantera det? Kunde det vara något så ytligt som hans utseende som fick henne att vilja ha honom kvar i livet? Eller något så simpelt som att hon ju faktiskt var aningens uttråkad? En följeslagare skulle ju göra saker och ting mycket mer intressanta inbillade hon sig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-23, 06:38

Vad för användning minsann. Nihrian vred sig i sängen för att sträcka ut sina muskler innan han kurade ihop sig i värmen under täcket. Han kunde inte ge henne några löften han inte visste att han kunde hålla och han kunde inte ärligt säga att följeslagare var den bästa lösningen på hennes problem, hon tycktes trots allt vara van vid att leva ensam och då kunde det vara svårt att anpassa sig till att ha någon fler i närheten.
”Alla ter sig olika gällande sällskap. Ni som är van att leva ensam kanske inte ser något i att ha en följeslagare, det enda jag kan göra är att bemöta din blick såsom jag gjorde under gårdagen, trots det jag vet om dig, för du har fortfarande en varm sida som du så hårt tyglar, mer än så behövs inte. Dock så är ni kanske inte trött på att se rädsla i de ögon ni brukar se in i.” På vissa ställen av det han sa var det mer ett mummel eftersom han inte var klart vaken än, orden tyckte också förvirra sig själv och kasta runt honom i meningen så när han väl fått ordning på den visste han inte vart han avslutat det han sagt.

Han vände sig om i sängen, med ryggen mot henne.. kanske var det omedvetet hur han visade undergivenhet åt henne eller kanske ville han bara att hon skulle göra som hon ville snart. Han lade sin fria arm kring boken och höll den kramandes mot sin bröstkorg. Kanske fann han det okej för att han kunde se att det nog var ungefär som kvinnan som hans syster skulle se ut nu, han kunde dock inte minnas hennes utseende eller hennes namn, inte sina bröder hellre. En inre förnöjelse spred sig i hans huvud, det var förmodligen därför han hade blivit nyfiken på henne.
”Helt enkelt bara fler dagar att spendera tillsammans, har mist så många.. kanske kan vi rädda det vi inte lyckades.” Mumlade han halvsovandes i sin tro om att hon halv var han syster under den tiden.

( nu blev det torrt haha, inte så mycket kapacitet på morgonen!)
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-23, 14:33

Hans osammanhängande ord fångade Layanes intresse. Och det dröjde en stund innan hon förstod vad han menade. På Nihirian lät det som att det låg något värde i att ha en följeslagare, att ha ett sällskap. En god vän, som kände till ens alla mörka och bra sidor, men ändå inte lämnade en sida; en bror. Detta var för Layane okänt område, det här var en resa hon inte hade en karta till. Ovissheten gjorde henne obekväm, men samtidigt var det något utöver det vanliga, så hennes uttråkade sinne blev aningens stimulerat.

Men hon blev ändå arg, ett försvar hon under åren utvecklat, då hon hamnade i så här ovana och aningens obekväma situationer. Ilskan riktades såklart mot alven. Hennes ansikte var tömt på känslor, men blodet kokade i hennes ådror. Hon var arg för att han satt henne i den här situationen, hon var arg för att han brutit hennes vanor. Och hon var arg för att han vänt ryggen mot henne. För att han lät sömnig och slappnade av i situationen då han ju borde vara rädd för henne. Då han borde bry sig om vilket beslut hon skulle ta. En bild blixtrade till i hennes huvud om hur hon lade kudden över Nihirans huvud, och långsamt lät honom kvävas till döds. Men bilden var inte så lockande som hon hade trott. Så det var inte svårt för henne att hålla sig i skinnet, dock hördes irritationen i hennes röst då hon sade:
"Okej... Du är från och med nu min följeslagare..."
Och sen mumlade hon knappt hörbart:
"Jag kommer att få ångra det här."
Så reste hon sig upp och stoppade tillbaka lappen i sin ficka.
"Jag har ett ärende att uträtta... " Osäker på hur det här fungerade, och osäker på om alven somnat eller inte fortsatte hon, nu inte lika irriterad, utan mer frågande:
"Så... jag antar... att du får följa med... om du vill?"
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 07:50

Det var klart att även någon som accepterat sitt öde reagerade vid livshotande situationer, det var kroppens naturliga respons och i sitt halvsovande stadie spändes hans kropp då kudden legat mot hans ansikte men han gjorde inget speciellt motstånd. Han antog att hon gjort sitt val i samma sekund som hon släppte kudden och han fick dra ett andetag. Hon sade till honom att han skulle bli hennes följeslagare, något mer också men trots alviska öron så var han för sömning för att urskilja det i sin suddiga värld.

Hon hade rest sig upp och hans hand letade efter hennes spår i luften då hon lämnat hans sida ännu en gång, ett ärende, pratade hon om. Att han skulle följa med henne, eller om han ville. Dåsigt slet hans muskler honom till att sitta upp i sängen, omtöcknad av sömn och en tillfällig kvävning. Han hade sagt till henne att han inte var kapabel till att viligt spilla någons blod på hennes sätt, så ärendet måste ha med något helt annat att göra. De trötta ögonen letade sig än en gång långsamt och virrigt omkring i rummet då han försökte få syn på vart hon var och främst för att väcka sina egna sinnen. Hon var inte långt ifrån honom konstaterade han efter han sett hennes grummliga gestalt och därefter det gnuggade han sig i ögonen medan han satte ned fötterna på golvet.
”Låt mig.. bara klä mig så visst.” Mumlade han ur sig medan han med vingliga steg letade sig mot den plats han tagit av sig sina kläder, halva ögonlock öppna och fortfarande, trots gnuggningar ingen förbättrad syn. Men han såg den hög som förmodligen var hans kläder där han mindes att han stått då han knäppt upp sin skjorta och han hukade sig då genast ned för att söka med händerna efter golvet efter plaggen. Den kommande lilla stunden skulle gå åt till att fumla med knappar och kläder men tillslut hade han fått på sig dessa.

”Inte direkt en sida man vill visa en vacker kvinna.. men det kanske ger er en.. en? Ja, en försäkran, så heter det.. om att ifall du skulle ångra dig vet du när det är som lägligast.” Tungan kunde snubbla över ett eller annat ord i hans meningar på morgonen så det var relativt otroligt att han fått på sig kläderna åt rätt håll och de nu satt som de skulle.
”Vad för ärende är det?” Frågade han, dock så kanske han skulle hålla sig från att ställa den typen av frågor, han skulle få veta senare i vilket fall som helst för han skulle följa henne.
(är ju bara att du lägger in att de drar vidare om du känner för det.)
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 10:41

(Noo! Det var bara en bild i hennes huvud, hon kvävde honom inte på riktigt ju! XD )
När han reste sig upp så såg han nu inte lika lång ut som hon uppfattat honom tidigare. Ja han var längre än henne, men inte så väldig som hon trott kvällen innan.  Något annat slog henne då han i sin sömniga framfart försökt ta på sig sina kläder, kanske var han inte flera sekel gammal? Han betedde sig ju så, men, egentligen hade hon ju inte frågat. Nåja, det var något hon fick ta reda på sen. Hans långsamhet fick Layane att bli lite mer irriterad än vad hon redan var, men en komplimang från Nihirian suddade genast ut den känslan. Svag för smicker som hon ju var.
"Det får du se då vi kommer dit..." Och hon log ett finurligt leende.

De gick genom staden, morgonsolens strålar var inte varma, och en kyla låg i luften som skvallrade om att hösten snart var här. Under deras promenad i tystnad försökte Layane värma sin kropp genom att dra kappan närmare den. Hon var ju fortfarande klädd i den avslöjande klänningen Rosalie givit henne några dagar innan.
   De gick över kullerstensgatorna till de lite finare delarna av Easthall. Promenaden var ganska lång, staden var ju stor. Bostäderna blev finare och finare, och till sist stannade Layane till. Hon såg åt den boning som var deras mål:
"Där... " Sade hon:
"Där bor Rosalie Drosoleia." Layane tänkte på kvällen innan då maken legat död vid hennes fötter. Nu uppfyllde känslan henne, den där tillfredsställelsen. Som att en pusselbit hade lagts på plats. Alven var vid hennes sida, kunskapen, i en levande kropp. Och i hennes ficka. Kontroll hade hon över den. Nu var oredan uppstädad. Kanske inte på det sättet hon tänkt, men på ett sätt. Hon fortsatte:
"Hennes make var en otrogen charlatan...han var även mitt jobb..." Och Layanes tankar verkade fara på en ny resa igen, tills hon vände sig åt Nihirian och sade allvarligt:
"Jag vet att du har ett hänsynslöst beteende att offra ditt eget liv.. men likväl.. den här situationen kan bli farlig... man vet aldrig hur reaktionen ter sig från en som har förlorat sin livskamrat, även om det var det hon önskat."
Hon gjorde en lång paus medan hon betraktade alvens kropp från topp till tå innan hon sade:
"Kan du försvara dig själv?"
Hon sade detta för att bereda sig på om hon kan komma att försvara honom eller inte. Ja, Rosalie var en lite kvinna, men en kvinna som plötsligt drabbas av stor sorg och stor smärta kunde faktiskt bli väldigt farlig. Vilket Layane fått erfara allt för många gånger. Hon underskattade aldrig sina kunder längre, det hade hon lärt sig, som så mycket annat, den hårda vägen. En tanke slog henne att Nihirian ju faktiskt kunde stanna här i skuggorna och gömma sig. Men av någon anledning ville hon ha med honom. Om han verkligen ville ha en bra historia så var det här en han inte borde missa. Medan hon väntade på hans svar så kom hon på en sak, han kanske räknade det här som den del i hennes yrke han inte ville veta av? Layane skulle ju inte spilla någons blod den här morgonen, men kanske såg han det som en del i det hela ändå?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 11:42

hjärnan, med vart steg piggnade han till snäppet för att vara densamma som gårdagen när de väl klivit fram. Han fick lov att se njutandes mot de vackra byggnaderna som de passerade, aldrig hade han varit i den finare delen av Easthall. Han såg mot henne då hon drog sin kappa närmre omkring sig själv och förstod att det inte var så konstigt med tanke på den luriga kylan. Skulle han erbjuda henne sin egna täckande mantel som han hade då han reste omkring i landet? Antingen skulle hon ta det på ett bra sätt, han såg framför sig en fin dam som tog emot en gåva. Eller så skulle hon ta det dåligt och bli sur på honom för att han ansåg att hon inte var mer tålig mot kylan.
Det var när han väl bestämt sig för att faktiskt erbjuda henne den som hon stannade upp och hänvisade till ett hus där en kvinna vid namn Rosalie bodde. Även berättade hon detaljsnålt bara kort om hur hennes make varit hennes jobb, förmodligen den hon letat efter under gårdagen. Han visste inte hur han skulle uttrycka sig i ansiktet direkt och därför visste han inte hur det såg ut när hon berättade det för honom.

”Hänsynslöst beteende?..” Ifrågasatte han kanske rätt så viljelöst. ”Det är ingenting man gör med flit, det var trots att mitt egna fel att jag trampade er på tårna. Men har aldrig hamnat i en sådan här situation av min nyfikenhet förut.” Förklarade han sen därefter. Nog ansåg han själv att mycket var hans egna fel och sina egna misstag fick man ta ansvar för. Men han nickade där efter.
”Försvara mig är något helt annat, det är jag kapabel till, har dock ingen erfarenhet av vapen eller dylikt.” I värsta fall kunde han stå där och bara se ut som en duglig person, för hon verkade ju räkna in den eventuella faran ifrån kvinnan, kanske en extra man som dessutom var längre skulle hålla henne från att göra något om så skulle bli fallet. Men han förstod det som att hon skulle hämta sin betalning, så det skulle inte göra något att följa med in, hade det varit blodsspill så hade hon nog berättat det för Nihirian redan. På tal om det, han såg mot hennes blonda lockar ett tag, han visste fortfarande inte hennes namn.. författarhjärnan triggade så klart igång och han började tänka på namn som passade henne, skulle han bara ge henne ett smeknamn, nämna för henne att det kunde underlätta om han visste hennes namn, eller skulle hon komma på sig själv att hon inte gett honom något?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 12:53

Layane mötte de mossgröna ögonen då han talade. Men du kunde gjort mer motstånd, tänkte hon, men sade det inte högt. Det hade blivit så mycket enklare för mig.
"Ska du vara min följeslagar så är det nog bäst att vi skaffar dig ett vapen av något slag..." Bestämde hon.
 Så började hon gånga över kullerstensgatorna. En vit byggnad tornade upp sig framför dem. Det var inte den finaste byggnaden i Easthall, men inte heller den fulaste. Lite mer än medelklass, om man kunde tänka så. En liten matta av gräs var de tvungna att korsa för att ta sig fram till den stora dörren i ek.

Innan Layane knackade på dörren såg hon på Nihirian och sade:
"Är du redo?" Men han skulle inte få någon chans att göra sig redo. Ty dörren öppnades innan Layane hunnit knacka. Och där stod hon, framför dem, med våta ögon. En kvinna, runt 35 års åldern, i dörröppningen. Åren hade gått hårt på hennes skönhet, och mörka ringar hade ovälkomnande börjat visa sig runt de bruna och blodsprängda ögonen. Det bruna håret hade hastigt satts upp i en knut med ett underligt utseende. Genast neg Layane djupt och hoppades på att Nihirian skulle göra något liknande. Layane väntade spänt på en reaktion från Rosalie Drosoleia. Men hon väntade länge, och kunde känna hur blicken brände på hennes huvud, möjligtvis också på Nihirians.
"Layane Black." Sade hon med en röst, fylld av en rädsla, blandad med en förväntan och en högtidlighet som endast de rika människorna i Easthall lyckades åstadkomma. Rosalie Drosoleia var ingen adelsdam, hennes man hade inte varit en adelsman, de hade bara turen att äga en någotsånär stor förmögenhet. När Layane hörde sitt namn reste hon sig från nigandet och såg på Fröken Drosoleia. Tystnaden gjorde Layane nervös, det här bådade inte gott. Någonting var fel, det kände hon direkt. Hon ville ge något slags tecken till Nihirian att vara på sin vakt. Men Rosalie Drosoleia såg på dem båda med hökögon, och att ge ett tecken till Nihirian kom inte på fråga. Fram och tillbaka vandrade hennes blick, Layane kunde se att hon nu började undra vem mannen bakom henne var.
"En... alv? Varför har du en alv med dig?" Sade Rosalie till slut, en irritation låg i den förmögna kvinnans röst, och Layanes hjärna började arbeta på högvarv.
"För att..." Försökte Layane och insåg att hon inte hade någonting att säga. Layane försökte verkligen komma på någonting. Men hon var inte van att ha någon med sig i sådana här tillfällen. Det syntes i Rosalies ansikte att för varje ögonblick som gick blev hon mer och mer irriterad, det här bådade inte gott.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 13:41

Han förblev tyst, inte alls så positiv mot idén av att han skulle behärska ett vapen, hans gräns gick vid storleken på en fjäderpänna. Frågan var om ens hans relativt krokiga fingrar på hans dominanta hand skulle kunna hålla ett riktigt vapen stadigt. Han såg ned mot sin hand medan de vandrade fram till huset, ett tungt vapen på svaga fingrar, förvisso en träning för dem så han kanske skulle kunna skriva bättre men han kände den tvekande ångesten i magen ligga tungt och trycka.
Redo hade hon frågat honom, men som hon nog visste så skulle han inte kunna vara som henne, för hon öppnade knackade på innan han skulle ha haft en chans att svara henne. Men det var bekvämt att hon tog kommandot. När hon neg och hälsade på kvinnan så höll han sig strax bakom bara lite åt sidan såsom en riktig följare och han följde hennes mönster genom att lägga en hand över sin mage och bugade lätt, höll position och endast efter Layane, som hon tycktes ha presenterat sig för den sörjande kvinnan, hade lyft på sitt huvud.

Hans trötta ögon såg på kvinnan, hon verkade inte allt för positiv över deras närvaro och hennes senaste timmar hade nog förvärrat hennes åldertecken väldigt gravt. Blicken hon bemötte dem med liknade den människokvinnan sett på honom med när hon anlänt till bordet för en andra gång under gårdagen, fast med lidande och sorg, hat.. Han höll sina läppar stängda medan Layane och Rosalie tycktes testa varandra, var väldigt varaktiga för att läsa den andras rörelser innan hon tillslut frågade den fråga man sett tidiga tecken på.

”Ni får ursäkta.” Fyllde han in när Layane tappat orden och han tog ett steg framåt men inte nog långt för att passera henne, för att inte se ut att passera några gränser, hålla sig bakom sin maxlinje för att det inte skulle ges ut fel tecken. Han sänkte sedan artigt huvudet igen mot kvinnan, som i fas med hans ursäktande innan han öppnade munnen igen.
”Jag förstår att det kanske ser konstigt ut när min lady här bringar med mig helt plötsligt då ni inte sett mig förr. Ni förstår, jag hade ärenden att uträtta åt min lady vilket är varför, även om hon skulle låta mig delta under möten, så har jag andra arbetsuppgifter hon måste få klart. Hoppas ni inte klandrar min lady för hennes sätt att vilja gå igenom detaljerna utan extra personer.” Han höjde sedan huvudet och tog ett steg tillbaka. Han hade inte heller någon direkt koll på vad han sa, enkelt gjorde hade han föreställt sig scenen i huvudet, tack vare hans kärlek för böcker kunde han slänga ihop något som förhoppningsvis skulle låta bra. Frågan var bara om han fick allting korrekt, han kanske hade missuppfattat något, eller tagit saker gör givet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 14:32

När Nihiran klev fram och började tala gick en instinkt genom Layanes kropp att hindra honom, men hon gjorde det inte, ty hans ord passade tillfället något så bra. Layane kunde inte låta bli att småle åt Nihirians oväntade talang. Att hålla tungan rätt i sin mun under pressade situationer var en gåva som Layane också hade, men den här gången hade förmågan svikit henne. Och hennes följeslagare hade tagit vid som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. Rosalie såg på honom som om hon förstod, men en varelse med en något högre intelligens, kunde nog se att det ekade i den förmögna kvinnans huvud. Hon förstod inte Nihirians invecklad meningar, och ville inte verka dummare än hon var. Kvinnan synade också Nihirian då han talade, såg på honom med hungriga ögon. Vilket nästan fick Layane att ställa sig för honom, men det gjorde hon ju såklart inte, utan lät honom tala klart.

"Jag förstår..." Sade hon, med ett underligt leende på sina läppar, fast hon egentligen inte gjorde det:
"Kom in... "  och tog några steg bakåt in i sitt hem. Den varnande känsla som Layane hade i sin mage och i sitt sinne växte sig allt större då hon blev inbjuden i kvinnans hem. Så hon blev ståendes och bara såg på Rosalie som nu var längre in i huset.
"Det är väl bara om du vill ha betalt förstås... " Lite snäsigt:
"Och vill komma ur de där hemska kläderna!" Och hon vände ryggen till. Ja, tydligen var det något som var tvunget att ske, Layane övervägde att inte gå in alls. Men illgärningskvinnan i henne längtade så efter en belöning. Efter att inte behöva gå hungrig, efter att kunna ta in på ett värdshus eller två, för att bara få slappna av några dagar innan hon skulle bege sig till magikerakademin. Hon såg på Nihirian och skakade diskret på sitt huvud åt honom. Ett meddelande om att allting inte stod rätt till, hon hoppades att alven skulle förstå.
  Layane klev in. Vad var det som var fel? En doft av rökelse slog mot hennes ansikte. Det luktade ljuvligt. Golvet var klätt i någon slags slipad sten. Det såg väldigt pråligt ut. Hallen var lika stor som ett litet rum på rödhaken. Men Layane stannade till i hallen. Hon hade inte tänkt gå längre in i en ond anings känsla. Fast hon visste att hon kom att vara tvungen, om hon ville byta kläder.
  Så var Rosalie helt plötsligt framför Layane igen, kanske bara en halvmeter. Layane hade ryckt till, ty hon var ju spänd som en fiolsträng, vad var det med den här kvinnan? Rosalie gav henne en blick som inte var svårttolkad för Layane. Ty hon hade sett den så många gånger förr. En fråga fanns i hennes ögon, en fråga som inte gick att formulera i ord. Och innan hon hann tala sade Layane:
"Det är gjort."
Rosalie Drosoleias ögon blev våta. Men hennes läppar formades till ett litet leende. Och genast såg det ut som att den förmögna kvinnan föryngrats fem år. Spänningar som funnits i hennes ansikte fanns inte längre där, och hela hennes kropp talade om att hon ville krama om Layane. Layane försökte skicka ut mentala taggar för att påvisa att detta inte var något hon ville göra. Rosalie verkade inte bry sig om detta utan gav Layane en stor och hård kram, sen försvann hon längre in i huset, för att hämta vad Layane hoppades på var hennes belöning.
 Layane vände sig om för att se om Nihiran fanns kvar bakom henne, vid hennes sida. Av vad hon visste så kanske han inte ens gick in i huset.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   2013-10-24, 14:35

Layane Black skrev:
När Nihiran klev fram och började tala gick en instinkt genom Layanes kropp att hindra honom, men hon gjorde det inte, ty hans ord passade tillfället något så bra. Layane kunde inte låta bli att småle åt Nihirians oväntade talang. Att hålla tungan rätt i sin mun under pressade situationer var en gåva som Layane också hade, men den här gången hade förmågan svikit henne. Och hennes följeslagare hade tagit vid som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. Rosalie såg på honom som om hon förstod, men en varelse med en något högre intelligens, kunde nog se att det ekade i den förmögna kvinnans huvud. Hon förstod inte Nihirians invecklad meningar, och ville inte verka dummare än hon var. Kvinnan synade också Nihirian då han talade, såg på honom med hungriga ögon. Vilket nästan fick Layane att ställa sig för honom, men det gjorde hon ju såklart inte, utan lät honom tala klart.

"Jag förstår..." Sade hon, med ett underligt leende på sina läppar, fast hon egentligen inte gjorde det:
"Kom in... "  och tog några steg bakåt in i sitt hem. Den varnande känsla som Layane hade i sin mage och i sitt sinne växte sig allt större då hon blev inbjuden i kvinnans hem. Så hon blev ståendes och bara såg på Rosalie som nu var längre in i huset.
"Det är väl bara om du vill ha betalt förstås... " Lite snäsigt:
"Och vill komma ur de där hemska kläderna!" Och hon vände ryggen till. Ja, tydligen var det något som var tvunget att ske, Layane övervägde att inte gå in alls. Men illgärningskvinnan i henne längtade så efter en belöning. Efter att inte behöva gå hungrig, efter att kunna ta in på ett värdshus eller två, för att bara få slappna av några dagar innan hon skulle bege sig till magikerakademin. Hon såg på Nihirian och skakade diskret på sitt huvud åt honom. Ett meddelande om att allting inte stod rätt till, hon hoppades att alven skulle förstå.
  Layane klev in. Vad var det som var fel? En doft av rökelse slog mot hennes ansikte. Det luktade ljuvligt. Golvet var klätt i någon slags slipad sten. Det såg väldigt pråligt ut. Hallen var lika stor som ett litet rum på rödhaken. Men Layane stannade till i hallen. Hon hade inte tänkt gå längre in i en ond anings känsla. Fast hon visste att hon kom att vara tvungen, om hon ville byta kläder.
  Så var Rosalie helt plötsligt framför Layane igen, kanske bara en halvmeter. Layane hade ryckt till, ty hon var ju spänd som en fiolsträng, vad var det med den här kvinnan? Rosalie gav henne en blick som inte var svårttolkad för Layane. Ty hon hade sett den så många gånger förr. En fråga fanns i hennes ögon, en fråga som inte gick att formulera i ord. Och innan hon hann tala sade Layane:
"Det är gjort."
Rosalie Drosoleias ögon blev ännu mer våta, och tårar började rinna ned för hennes kinder. Men hennes läppar formades till ett litet leende. Och genast såg det ut som att den förmögna kvinnan föryngrats fem år. Spänningar som funnits i hennes ansikte fanns inte längre där, och hela hennes kropp talade om att hon ville krama om Layane. Layane försökte skicka ut mentala taggar för att påvisa att detta inte var något hon ville göra. Rosalie verkade inte bry sig om detta utan gav Layane en stor och hård kram, sen försvann hon längre in i huset, för att hämta vad Layane hoppades på var hennes belöning.
 Layane vände sig om för att se om Nihiran fanns kvar bakom henne, vid hennes sida. Av vad hon visste så kanske han inte ens gick in i huset.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?   

Till överst på sidan Gå ner
 

En rad eller två för mycket, eller var det ett glas?

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 2 av 5Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4, 5  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Värdshuset Rödhaken-