Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 The Wild Hunt

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: The Wild Hunt   2014-06-09, 17:13

Lára'ethil Imatëar
BILD & STÄMNINGSMUSIK

Det hade varit ett attentat emot en av drottningens rådgivare. Den hyrda kniven, lönnmördaren hade tagit närmsta flyktvägen så fort som han blivit upptäckt; det vill säga, han hade krossat rutan på ett av slottets fönster och hoppat ut. Lára hade varit en av de första som hoppat ut efter lönnmördaren. Nu rusade hon över slottsgården, hon var lönnmördaren i hälarna. Hon hade ingen aning om hur det hade gått för rådsmedlemmen, men om inte hjälpen kommit i tid hade förmodligen livet runnit ut ur denne vid det här laget. Lára hade bara som hastigast skymtat en stor blodpöl i den stora rådskammaren när hon kommit dit. Tyvärr för sent. Bakom henne hörde hon rasslet och skramlet ifrån tre andra ur det kungliga gardet som också tagit upp jakten tillsammans med henne. Hon slänger en blick över sin axe. Darad's kraftiga kroppshydda kastade en stor skugga framför sig och likt en ursinnig tjur rusade han över gårdsplanen. FÖRBANNAT! STÄNG PORTEN! vrålar Darad med sin mörka stämma, som innanför slottsmurarna tycktes mullra som åska. Inte långt bakom honom sprang Irez, hans vita hår glänste som smält silver i skymningen. Han hade lagt en sträng på bågen och siktade. Bakom bågskytten joggade riddar Vesal mot stallet. Han röt åt stalldrängarna att hämta ut en redo häst. Vesal var tungt rustad och skulle halka för långt bakom om han skulle fortsätta jakten till fots. Lára var glad att de tre männen följt med, de var alla kapabla och erfarna gardister. Framförallt var de stridsredo.  

Irez vitfjädrade pil susar förbi henne och sätter sig med "tzu-tuck!" i den tunga träporten och därmed missade den kvicke lönnmördaren.

"- Rhachon le!"

En svordom lämnar halvalvens läppar när lönnmördaren hinner ut genom porten innan vakterna hunnit fälla ner den. Lára hinner också ut, men bara genom att hon kastar sig under porten och snabbt rullar runt. Ett hjärtslag senare hör hon hur porten smäller ner i marken bakom henne. Hon känner vibrationen i marken. Under två andetag ligger hon kvar, bara för att känna så att inte hon krossat någon kroppsdel under den järnbeslagna porten. Men när hon kan konstatera att alla ben och armar är hela, så kastar hon sig smidigt upp på fötterna och tar upp jakten igen. Easthalls gränder tycks ovanligt virvlande och slingrande nu, det kändes en kort stund som om hon rusat rakt in i en labyrint. Trots att hon kände den här staden. Lönnmördaren verkade ha fler vänner i staden än vad som det fanns hjälpsamma royallister. Stundvis förlorar hon helt siktet av honom, men hinner alltid se hans flyende skugga. Jakten leder henne mot stadens delar som har dåligt rykte och låg ständigt i slottets skugga. Hennes oro växte, men hon försökte skjuta de tankarna åt sidan. Svetten började klibba mot insidan av hennes gambeson och hon känner hur en svettdroppe rinner ner längs ena sidan av hennes ansikte. Undrar hur långt bakom de andra var?

Plötsligt hör hon ett ursinnigt vrål till sin vänstra sida. En man kastar sig ut från skuggorna. Hans ögon glöder ilsket som hos en vildhund. Lára hinner dra sitt svärd och slå undan yxan som han svingat mot henne, när hon känner en skarp smärta i hennes längdrygg. Hon inser att hon blivit övermannad av två stycken. Smärtan i hennes rygg var den långa dolken som den andre mannen stött in i henne. När hon slänger en blick mot sin mage, ser hon spetsen från dolken sticka ut. Lára ger ifrån sig ett ursinnigt skrik och trots att det var gardets stridsrop så var det laddat av smärta. Hoppas de hör mig. Hennes vener krampar runt stålet som borrat sig in i hennes kött. Hon stöter svärdet i en av männen, sprättar upp hans mage med ett knyck. Kniven i hennes rygg vrids om och smärtan tvingar ned henne på knä. Det dansar blixtar framför hennes ögon. Bredvid henne faller den döde mannen ihop med tarmarna hängades ut ur sin buk, hon såg hur han försökte fånga upp de m i sina händer. Blod sprutade ut ur hålet i hans mage. Hennes ansikte träffades av den röda skuren. Mannen bakom hennes rygg skriker åt henne och rycker ut dolken, han försöker skära halsen av henne men hon hinner få upp sin fria och han skär henne istället djupt över hennes fingrar. Den här gången hade hon tur och bar stridshandskar. Lädret snittades upp, men hennes fingrar får bara ett ytligt sår. Hon lyckas övermanna mannen och brotta ner honom på marken. De faller ihop i en hög på gatan, där de rullar runt och kämpar om att få övertaget.

Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-06-17, 20:48

”Är du säker på att vi ska patrullera de här bakgatorna Tol? Och vem var det du pratade med förut. Det stod inget om det här på vaktschemat...” mumlade den unge rekryten förläget men Tol tystade honom med en uppsträckt hand. Han gillade inte att ta hand om nykomlingar men just därför plågade kaptenen honom med de färskaste av de färska så fort de fick nytt manskap.

Tol hade sett en skugga rusa förbi på en bigata och hörde nu skriken och stridslarmet från vad som inte kunde vara annat än ett väpnat slagsmål. Med den finnige rekryten i släptåg kom han ut på gatan där han såg halvalven från slottsvakten indragen i en blodig tvekamp på liv och död. Larisa eller vad hon nu hette. Spetsörat låg på marken och brottades med en man som tagit sig över henne.
Rekyten vid Tols sida hade blivit vit som aska i ansiktet och den gamle gardisten förstod att pojkspolingen inte skulle vara till någon större nytta. Det spelade dock ingen roll och Tol gick fram till de båda brottarna med ett krökt leende på läpparna.
”Jag hade en perfekt dag, men se nu vad ni gjort. Pojken väter sig och jag lär åka på latrintjänst bara för att.” Tol knackade med sin dolkyxa i marken och måttade sedan ett hårt slag med dess hammarsida mot den strävande mannens bål, rakt över njurarna. Med lite tur skulle det resultera i ett brutet revben som tankeställare.

Tol stödde sig lojt mot yxskaftet och flinade brett. ”Hälsa till hennes majestät drottningen från fotfolket fröken sammetsvakt.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-06-17, 22:10

Lára'ethil Imatëar
BILD & STÄMNINGSMUSIK

Mannen var bygd som en gycklare och minst lika smidig. Förmodligen skulle stadsvakten vara lika förvånade som halvalven på marken när det visade sig att han varit på benen redan innan vakten måttat sitt hugg. Antagligen hade han hört dem komma och sedan sett dem. Säg stadsvakten hade väl aldrig varit kända för sin handlingskraft? Lára hade själv varit upptagen med att försöka hålla dolken från sin kropp. Mannen rullade smidigt upp på sina fötter och tog till flykten. Djupare in i stadens mest tvivelaktiga kvarter. Halvalven har viljan, men hennes tålighet och ork rann ut henne i form av en röd och varm rännil. Hon kommer upp på fötter och spottar ut en munfull blod. Några slag hade träffat henne i ansiktet och spräckt hennes underläpp. Hon kastar en förbryllad blick mot stadsvakterna. Horungar, bondpojkar, pensionerade veteraner och legoknektar... så såg den imponerande stadsvakten ut.

"Gör ...nytta, när de... andra... kommer ikapp... visa ... åt vilket håll." flämtar hon fram, halvalven var häftigt andfådd. Hon var inte i sinneslag för att ta ytterligare diskussion (munkäftande) med den gamla räven. Lára trycker sin hand mot såret och plockar upp sitt svärd. Halvalven väntar inte på något svar, hon är uppslukad av jakten. I hennes fotspår hittar man röda droppar. Lára hade ärvt det alviska läkeköttet och blödde redan mindre. Även om hon orkade längre än vad en människa skulle gjort, dröjer det innan hon kan acceptera att hon förlorat spåret efter sitt byte. Hon har ingen aning om vart hon är, men inte långt ifrån henne rinner en smutsig, brun flod. Lára måste ta stöd mot en vägg och kämpa för att hålla sig på fötter. Hon grymtar och frustar samtidigt hon pressar handen mot sitt sår. Hennes mun mumlar fram alviska förbannelser över sig själv, över uslingen som kommit undan, över den värdelösa stadsvakten, över den döda (?) rådsmedlemmen, över porten....
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-06-17, 23:19

Tol blinkar förvånat och svär en tyst förbannelse när angriparen springer bort ned för gränden. Och han som hade hoppats på att få ta hand om honom. Han spottar på de smutsiga gatstenarna då han lojt lyssnar till spetsörats befallning samtidigt som han ler och lägger dolkyxan över axeln. Ned för gatan som angriparen försvann efter syns inte ett spår. Han blickar på halvalven som kämpar med sina skador och sedan ser han mot rekryten som fortfarande står och gapar. Tol suckar och kväver ett skratt som han själv inte vet om är för uppgivenhet eller ärlig glädje.
”Stå kvar här å glo pojk” befaller han rekryten. ”Det borde du åt minstånde klara av.”
Med dolkyxan pekar han ned för gränden där angriparen försvann. ”När folk kommer sen så pekar du bara ditåt.”

Med yxan i vänsterhanden gick han kvickt ikapp halvalven med långa kliv. ”Se så fröken lejonhjärta, vart är du påväg?” han ställde sig vid hennes sida för att kunna stödja henne. ”Jag har sett bra större karlar än du falla för blodförlust och om du tror att du klarar dig ända fram till borgporten i ditt skick så blir jag gladeligen med och märker ut platsen du faller på. Du ser ut som en ihärdig jävel så du kanske kommer drygt halvvägs innan benen slutar lyda. Antingen så sätter du dig ned på din lilla runda rumpa och låter mig binda om de där såren eller så lägger du armen din över min axel och ger mig en ärlig chans att hjälpa dig. Vad säger du om det lejonhärta? Han kunde inte gärna låta flickstackaren förblöda ute i rännstenen nu när han oturligt nog blivit nyfiken på vad som föregicks.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-02, 07:42

Lára'ethil Imatëar
BILD & STÄMNINGSMUSIK

Lejonhjärta... Det var helt klart en förbättring emot vad hon annars brukade kallas för. Missfoster. Halvblod. Drottningens knähund. Kungarnas Bepansrade Hora. Hon flinar snett åt honom, hon vet att han vill hjälpa henne. Men män i stadsvaktens färger var långt ifrån hederliga män. Ädla hjärtan var en sällsynt gåva i dessa tider. Visst ville han hjälpa henne, men förmodligen hade det inget med välvilja att göra. Kanske såg han vilken ära han skulle tjäna av att hjälpa en ur drottningens riddargarde? Halvalven var inte den som tänkte neka mannen hans ära eller neka hjälp. Hennes hand landar tungt på hans axel och hon lutar sig mot honom. Tacksam för den hjälp hon kunde få.

"Tack. Såret behöver sys..." Hon hejdar sig och biter sig i kinden när hon insåg vart hon befann sig och hur stora möjligheterna var att hennes sår skulle sys ihop utan att leda till blodförgiftning eller kallbrand. Man behövde inte vara ett geni för att inse att dom möjligheterna var rätt låga här ute. "... eller brännas i alla fall innan jag kan fortsätta. Kan du hjälpa mig med det?" fortsatte hon, med ett vagt leende i mungipan. Med den vadderade vapenskjortan, med brynja och plåtdelar vägde kvinnan en hel del, förr eller senare skulle mjölksyran göra sig påmind i mannens armar. Som den alltid gjorde, men som alla andra skulle hon vara lättare utan alla rustningsdelar. Avlägset kan hon höra hovslagen och skramlet från plåten, den andra riddarna kunde inte vara särskiljt långt borta.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-02, 16:48

Tol stönade lätt när den blödande halvalven lutade sig mot honom. Hon var något tyngre än han räknat med men bara han fick balansera sig och fick rätt fötterna så var det inte så farligt. Han hade en stor tillit till sina ben men han befarade att livet skulle rinna ur flicksnärtan innan kraften övergav honom. Ett sånt gudlöst slöseri på fint lamkött, tänkte han mellan sammanbitna tänder och tittade ned på blodet som droppade mot marken.
”Inte för att ifrågasätta iakttagelseförmågan hos kronans främsta men ser vi ut att ha någon nål och tråd till hands? Nej såna medikusfasoner får vi klara oss utan och att bränna upp dig vågar jag mig inte försöka på även om vi nu skulle råka hitta en fin brasa ute på gatan här.”
Tol bet sig i läppen och smackade fundersamt med tungan. Han gillade inte såret hon dragit på sig, det såg vanskligt djupt ut och han hade inga goda erfarenheter av den sortens sår.

När han vände sig om fick han syn på rekryten som stod och glodde med mållös blick. ”Pojk!” ropade han. ”Strunta i vad jag nyss sa och spring ut på storgatan. Försök få hit någon som kan hjälpa till!” Rekryten stod först som fastfrusen men kvicknade sedan till och sprang förbi dem och vek snart av bortom ett hörn. Pojken var nog tyvärr något tappad befarade Tol och han gav inte mycket för grabbens förmåga att få hit någon vettig.
”Vi behöver få tryck på såret.” han såg över hennes klädnad för att se hur den var snörad och fastsätt. ”Jag tror vi gör bäst i att få av dig kläderna. Titta inte snett på mig nu, hedern kan vi klaga över sen. Jag kan riva min skjorta till förband. Men du får samarbeta för jag kan inte ta han om såret om du stretar emot.”

Tankarna ilade genom hans huvud och det var inte bara på hur han bäst kunde stoppa blödningen. Just likt mig att stapla problem på hög när man avvikit från ronden. Vid gudarna vad hon blöder. Det kommer bli ett himla gnäll på kaptenen för det här.

Han försökte se till att han hade henne med sig då han tog några stapplande steg framåt. Det var inte alltför långt till någon befolkad gata. Inte egentligen, om omständigheterna hade varit annorlunda.
”Du ska se att pojkspolingen snart är tillbaka med mer folk.” Han lyssnade för att höra om något kom deras väg samtidigt som han svor åt det sipprande blodet. Han började dra i snörningarna på hennes kläder för att lossa dem. ”Du dör inte ifrån mig nu, hör du det jänta?!”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-03, 07:51

Lára'ethil Imatëar
BILD & STÄMNINGSMUSIK

"Kan Han inte tända en..? " Det fanns ju gott och bråte på den här gatan. Men mannen verkade stressad och förmodligen skulle ett par eldstål i hans händer inte göra större nytta. Hon stryker honom över kinden, på samma sätt som man stryker en nervös häst över halsen. "Avo 'osto, agorel vae. Jag litar på dig..." mumlar hon medan hon betraktar hur han arbetar med att få av hennes utrustning. Den klingande alviskan som lät vackert oavsett om det lämnade läpparna hos någon som höll på att förblöda eller inte. Det flöt lika ostört som vatten i en smältvattenbäck.

Tyngden på hennes kropp lättar. Hon hör att ett efter ett ramlar hennes plåtar ner vid hennes fötter, i och med att han lösgjorde hennes klädnad. Det gick lättare att andas när hon inte längre bar några plåtdelar på överkroppen. Det var värre att bli av med brynjan, eftersom hon fick lov böja sig framåt och mer eller mindre vika sig dubbel för att han skulle lyckas med att få av den. Men snart landar den med ett metallisk rassel på marken framför henne. Lára rätar på sig och biter ihop för att inte stöna högt. Först nu känner hon hur klibbigt och varmt det är innanför hennes kläder. Hennes gambeson hade på framsidan bara en liten, liten mörk fläck och en liten reva i lädret där dolken gått igenom. Men på ryggen där mannen stött dolken fanns en betydligt större och blötare fläck. Hon ser på när han lossnar på vapenskjortans snörning över hennes bröstkorg, hela vägen ner till midjan. Där delade sig rocken på en riddares vis. Under tiden han arbetat med att lossa hennes klädsel och rustning har hon inte yttrat för mycket ljud. Hon är stilla och lugn, vill tro på att han inte skulle göra något emot en skadad kvinna.

Vapenrocken åker av och hon drar ett djupt andetag, som om hon varit under vatten för länge. Den tunna linneskjortan hon burit under var helt genomdränkt av blod och svett. Den låg klistrad mot hennes överkropp. Hennes bröst och kropp avtecknades under det blöta tyget på ett sådant sätt som om hon inte burit något under alls. Hon lutar sig mot väggen och slänger ett öga mot sina vapen som låg på marken. Lára hade själv inte märkt hur mycket hon blödde... det var först nu hon märkte hur det pulserade ut från hennes sår. Hon svär tyst åt synen som mötte henne och nickar stumt åt mannen, som skickade iväg pojken efter hjälp.

"Áva sorya... jag hoppas..."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-03, 17:41

Tol var ingen fältskär av något slag. Han hade för vana att åsamka sår och inte rätta till dem så han hade ingen vidare förståelse för allvarets grad men en sak visste han. Att tiden rann ifrån honom för varje andetag som halvalven drog utan att något gjordes åt såret.

Jag trodde ni spettsöron skulle vara magiska eller nått! Fräser han uppgivet åt sig själv i tanken medan hans tjocka fingrar rör sig så snabbt de kan. Hennes kläder åker av och när han rycker av den indränkta linneskjortan så suckar han och ler vämjeligt åt den avtäckta kvinnan. “Du va mig en ömklig syn.” Får han ur sig, mest som på skämt för att lätta upp stämningen, inte för att det kan göra så mycket under omständigheterna.

Nu är det färdighasat, tänker han och vränger av sig sin egen vapenrock. Den kastar han så Easthalls broderade vapenskölld på hans bröst hamnar ned på den smuttsiga gatan. Spettsörats linneskjorta var redan dränkt i blod och svett och även om Tol inte var den vassaste av knivar inom området så visste han att ju renare tyg man hade till förband desto bättre. Han var fast beslten att låta sin egna linneskjorta tjäna som det. Den hade turligt nog varit tvättad och ren för omväxlings skull när han dragit den på sig föregående morgon. Den borde duga trodde han.

Ur sitt bälte drog han en kraftig dolk och i ett enda kraftigt ryck skar han av hyskorna på sitt vaderade läderkyller. Han brydde sig inte om vaktuniformen det minsta utan skar av varje rem och snörning han fann i vägen. Det hade tagit honom långt mindre tid att fördärva sin uniform och få av sig linneskjortan än att lossa ett enda plagg från halalven och när han började skäraremsor av skjortan med dolken så gick händerna av sig själva. Bandage hade han skurit förr. Flera gånger i sin ungdom rentav. Men det hade aldrig varit för sådana här allvarliga sår. Köttsår och en och annan knivhuggen arm ja visst men aldrig nått på livet.

Han virade en tull av de linnerämsor som såg allra renast ut och tryckte dem hårt mot det blödande såret. “Håll dig vaken nu jänta, vid alla gudar annars så ska jag hjälpa dig att komma omkull!”

Eldvatten… Vid novus man behövde ju eldvatten till sår. Det var viktigt trodde han sig minnas. Men de hade inget eldvatten och om de haft det så kunde Tol inte garantera att han inte svept pluntan själv. Han kände sig torr som fnöske i halsen trotts att det var halvalven framför honom som var skadad.

“Nu ska vi se om vi kan få fast den här skiten.” mummlade han samanbitet samtidigt som han försökte vira linneremsorna runt halvalven samtidigt som han försökte hålla kvar trycket över hennes sår.

Måtte någon komma snart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-18, 09:12

(Jag tar mig friheten att säga att det var en av mina NPC som rekryten kommer med nu)

Vid alla världens blodiga lemmar om inte just han skulle råka ut för detta. En finnig yngling hade ryckt tag i hans skjorta och nästintill dragit honom med sig. Sander stod nu äcklat och såg på scenariot som utspelade sig framför honom. Inte hade han väl trott att det var två utav stadens mest smutsiga och korrumperade anställningsform som behövde hjälp, men han kunde inte gärna backa ur nu.
Beslutsamt stegade han fram till dem två vakterna och harklade sig högljutt.
-''Jag förstår att ni är i behov av assistans. Jag är kunnig inom området, men det blir inte billigt.''
Han bet tag i sin kind för att inte avslöja ett girigt leende. Om han nu skulle hjälpa dessa utav vilka han föraktade mest utav fienden, så skulle han vid sin mors grav ha ut någonting utav det. Han hoppades bara att inga allt för nyfikna ögon skulle springa iväg och skvallra om hans hjältedåd gentemot lagens långa arm.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-24, 06:55

Lára grymtar åt mannens uttalande åt henne och använde sina händer för att skyla sig. Förmodligen hade mannen sett barbröstade kvinnor tidigare, men hon inbillade sig att hon hade lite värdighet kvar. Den enda gången hon sänker händerna är för att underlätta mannens arbete med lindorna, om de var i vägen. Även om mannen var oförsiktig och nervös med henne, så kändes det som en evighet sen någon hade varit så nära henne att de kunna vidröra henne. Det var allt för länge sedan som hon känt mänsklig kontakt. Trots att hon blödde ur ett punkterande hål i sin kropp, njöt hon av att känna hans beröring.

Det unga fjunet var tillbaka och blicken han gav henne fick henne att lägga ena armen hårdare om sig för att skyla sig. Det var ju knappt så att modersmjölken torkat i mungipan på den pojken! Men han var inte ensam, utan rekryten hade visst hämtat en främling. Hennes blick är grumlig av svett och smärta, hon kan inte riktigt se vem det var i den unge vaktens sällskap. Inte fören han kliver närmare kan hon se hans drag bättre. Rösten var för henne okänd. "Silver... finns... det ... gott om. Jag lovar, dina tjänster... ska bli ordentligt... belönade." stönar hon fram medan den äldre vakten kämpade med att hålla ett tryck mot hennes blödande mage. Halvalven är inte överdrivet förtjust i att pojken bara gått in i första-bästa-krog och tagit med sig första-bästa-man som hävdat sig vara läkekunnig, Lára begrep inte varför pojken inte gått tillbaka till slottet.

En plötsligt stöt av smärta påminde henne om att inte vara petig, inte nu. Hon skär tänder och slänger en frågande blick mot Tol.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-25, 00:01

Billigt!? Det va mig en magstark klåpare. Att snorvalpen inte kunde hitta något annat är banne mig ett Novus under. Antar att mössfoder dras till varandra. Vid gudarna! Av alla stans horungar så händer detta mig. svor Tol tyst för sig själv när han hörde nykomlingen tala. Han hade sedan länge insett att han aldrig riktigt skulle förstå sina medmänniskor men likväl så stötte det honom var gång han påmindes om detta faktum. Tol tittade på halvalven och betraktade sitt desperata arbete. Hans händer var blodiga och lindorna lika så. Ärligt talat så förstod han inte riktigt vad han höll på med eller ens varför han var där över huvud taget. Det var som om världen hade krymt runt honom och allt som återstord var den lilla jordplätt de befann sig på. Han och den det blödande spettsörat.
    Han bevärdigar inte nykomlingen med en blick utan har bara ögon för det arbete han tror sig försöka utföra. Irriterat spottar han i marken och drar vänsterarmen över sin svettiga panna.
     ”Du ska få dina blodspengar det ska jag bli man för när det väl blir dags. Men stå då inte som en handfallen stalldräng å glo utan hjälp mig här nu för bövelen!” fräste han så saliven skvätter fram mellan de sneda och hårt sammanbitna tänderna.
    ”Och du håller klaffen jänta!” dundrar han åt den kvidande halvalven ”Slösa inte på krafterna... Det ordnar sig.”
Hade han inte hört hovslag? Var det resten av slottsvakten? Letade inte någon människa efter flicksnärtan? Vem vid alla gudar var nykomlingen?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-26, 20:05

(Jag har lite annat för mig just nu, så ni är fria att använda min NPC Sander i denna tråden hur ni vill  Smile )
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-28, 19:15

Sander såg misstänksamt på den manliga vakten, men beslutade sig sedan för att det han sa var sant. Han stoppade in ena handen innanför rocken och plockade fram en liten flaska som han förde upp till munnen, satte tänderna i korken och drog till. Den lossade med ett 'fhopp'. Med ett missnöjt uttryck i ansiktet över att behöva förlora sin 'kvällsvard', satte han sig ner på huk bredvid den kvinnliga vakten, föste omilt undan mannens händer som tryckte ett tyg mot hennes mage och hällde sedan den ljusgula vätskan i hennes sår.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
skuggflamma
Nybörjare

Posts : 75
Join date : 13-10-05

Karaktär
Ras: Halvalv
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-29, 12:43

Lára'ethil Imatëar
BILD & STÄMNINGSMUSIK

Hennes muskler spänns. Hennes rygg kröks. Hennes kropp går nästan upp i brygga när mannen häller sprit i hennes sår. Manad av den äldre vaktens ord så gjorde hon sitt bästa för att vara tyst. Hon himlar med ögonen av smärtan som uppstod när människans alkohol blandas med det nobla, alviska blodet. Hon slänger en blick mot mannen som arbetar med hennes sår och tänker att det fanns bättre sätt. Under Lára började en stor pöl att växa, en röd och klibbig pöl. Under den halvtimme som mannen arbetade med henne så hann blodpölen gå från ljust röd till att mörkna och bli en mer brunröd nyans.

Blodet hade börjat koagulera under henne och vid det laget har resten av kungsvakten hittat sällskapet i gränden. En man med solblekt, ljus hår och den svarta tabarden löst hängande över hans smidiga läderrustning var den förste som nådde fram till dom.
"Vid alla avgrunder... flytta på dig pojk!" svor han när han bryskt knuffade bort pojken, som nyfiket hängde över helarens axel. Den vithårige riddaren flämtar till över synen som möter honom. "Det är halvalven... förbannat!" Mannen blev något ställd över att se henne såhär, men efter en kort stund av förvåning så griper han till handling. Han vänder sig halvt om och stoppar två fingrar i sin mun, för att brått blåsa. Visslingen är skarp, som en knivsegg och färdas med ett eko längs gatan. Det dröjer inte alls länge fören halva kungsgardet samlats runt männen och den blodiga kvinnan. "Ge plats! Flytta på er! förbannade fähundar!" rösten tillhörde en tungt rustad och beriden man som nästan fyllde den trånga gränden helt själv. "Hon är en riddare, hon ska inte ligga på gatan och förblöda som en sköka. Bort med era skitiga händer! Irez och Arode, ordna en bår!" Mannen klev ner från hästen och knuffade bort helaren. Utan att ta någon större hänsyn till varken helare eller den skadade kvinnan lyfter han upp hennes kropp, som om hon inte vägde mer än en fjäder. Den ljushårige mannen vänder sig till helaren "Dina tjänster är visst inte längre nödvändiga..." Riddarens röst har en lustigt sorgsen ton, förmodligen en slags ursäktande ton till det sätt som hans vapenbror tog till.

Två lättrustade riddare ordnar fram en bår och riddaren som bar den blodiga kvinnan virade sin manteln runt henne innan han lägger ner henne på den. Några andra ur gardet samlar ihop hennes kläder och rustning från marken, de bär iväg med sakerna. Majoriteten av kungsvakten försvinner med den tillsynes medvetslösa halvalven. Men den ljushårige blev kvar och såg till att helaren fick betalt.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tol Thykel
Nykomling

Posts : 7
Join date : 14-06-17

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   2014-07-29, 14:00

Tol tar några steg tillbaka för att ge plats då fler och fler kungsvakter kommer in i gränden. Han ser på deras blänkande rustningar och ger ifrån sig ett ljudligt rosslande innan han spottar en slemmig loska på marken.
”Det var fina påfåglar det.” muttrar han dovt för sig själv av förakt. Men samtidigt så pustar han ut av lättnad över att ha blivit avlöst. Spettsörat skulle förmodligen repa sig nu när hennes egna kommit och tagit reda på henne och i sista stunden var väl det. Förstrött strök han av sina blodiga händer mot benkläderna och stirrade på marken där hans sönderskurna kläder låg och blev trampade på av slottsvakterna.
Och där gick den månadslönen, tänkte Tol och suckade. Det var däremot inget att bry sig om, han hade gjort gott här idag och det var ju alltid något. Problemet var att han behövde ta vara på det också. Om han bara återvände till förläggningen i sitt nuvarande skick så skulle kaptenen ge honom ett nytt rövhål. Nej det var tvunget att bli känt att han råkat visa lite hjältemod och räddat en bortkommen slottsvakt. Något annat kom inte på fråga.

Han drog till sig den finnige rekryten så ingen av slottsvakterna skulle trampa ihjäl honom och gav främlingen en kylig blick när en av vakterna betalade honom för vad än för trams det var han gjort.
Antar att jag är kärringen som klippt grisen, suckade Tol och tog tag i nacken på rekryten och drog honom med sig. Han hade bestämt sig för att slå följe med stadsvakterna och se vart de hamnade. Förhoppningsvis skulle han bli sedd av några av de andra stadsvakterna och vips så skulle hans berättelse vara vattentät. Han tittade förläget på båren med den skadade halvalven och hoppades hon skulle klara sig, det skulle vara ett alltför tragiskt sätt att dö på annars. Vanligt kanske, men likväl tragiskt.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: The Wild Hunt   

Till överst på sidan Gå ner
 

The Wild Hunt

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall-