Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 Nya ansikten

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Nya ansikten   2014-01-29, 21:42

En mörk figur i en lång kappa med ansiktet gömt under en stor huva, rörde sig med stor försiktighet genom Easthalls gränder och höll sig tätt intill väggen där skuggorna gjorde det näst intill omöjligt att se något. När dem mörkare delarna av gränderna tog vid, stannade figuren upp och gav ifrån sig en låg vissling. Det tog inte lång stund innan en annan figurs skepnad syntes bland skuggorna mellan två fallfärdiga hus.
-Mitch?
-Ja vem fan skulle det annars vara?
Mitch svarade aningens irriterat på frågan som han tyckte var förbaskat löjlig. Den mörka figuren i sin tur andades lättat ut och tog av sig sin huva så att ansiktet tydligt kunde ses.
-Nämen vem har vi här då? Är det fint folk som kommer på återbesök?
Mitch lade sina knubbiga armar i kors och lutade sig mot den träiga husväggen med ena foten korsad över den andra. Hans små ögon synade roat figuren framför sig och smackade sedan ogillande med tungan över hennes smutsiga och sönderrivna kläder.
-Jag har hört en hel del om dig Chrystal. Inget som direkt är till din fördel vill jag säga. Att du ens vågar dig tillbaka hit är för mig en gåta. Vad tror du att du kommer uppnå med det?
En spottloska for från hans mun och landade framför hennes fötter. Med blixtrande ögon såg hon på honom och ett par väl valda ord var på väg ur hennes mun. Hon visste att det inte skulle bli lätt, men hon måste göra ett försök. Vad hade hon annars för val? Efter att ha tagit ett djupt andetag och räknat till tio lyckades hon kväva sin känsla av att vilja strypa mannen framför sig. Hon hade aldrig tyckt om Mitch, men om man spelade lite på hans strängar så var han en lojal kompanjon. Han hade visat sig vara till stor nytta tidigare och hon hoppades att så fortfarande skulle vara fallet.
-Vad som än har sagts, så kan jag försäkra er om att allt bara är skvaller.
Mitch såg misstänksamt på henne och spottade ut ännu en vidrig loska framför hennes fötter.
-Och varför skulle jag lita på ditt ord? Du har en demon som bundsförvant och något fuffens ihop med drottningen.
Chrystal bet ihop tänderna och blundade för en kort stund för att samla tankarna innan hon åter såg på sin gamla bundsförvant.
-Om du tror på något sådant löjligt som demoner, är du dummare än jag trodde. Vad gäller drottningen är mitt enda samröre med henne, ett korkat förhör gällande den löjliga teorin om demoners existens.
Med en högdragen min såg hon på Mitch som i sin tur kliade sig i det stripiga, svarta håret och funderade på hur allt verkligen låg till. Efter en stund verkade han finna sig i hennes förklaring, för han släppte på sin yttre gard och nickade godkännande åt henne.
-Nåväl. Tiden får väl utvisa.
Han verkade fortfarande inte helt övertygad, men han hade i alla fall inte förkastat henne helt och hållet. Förhoppningsvis kunde hon vinna tillbaka hans tillit och då ha i alla fall någon vid sin sida.
Hon följde hans väg genom stadens mörka gränder, som hon kände till lika bra som sin egen innerficka. Många välkända ansikten skymtade hon bland mörkret. Vissa nyfikna, andra misstänksam och vissa rent av hatiska och hon kunde höra deras hotfulla viskningar. Hon kunde inte direkt klandra dem. Själv hade hon nog reagerat precis likadant. För säkerhets skull kände hon så att läderpungen satt kvar innanför klänningslivet och drog sedan kappan tätare om sig. Både som skydd mot oönskade blickar som för att stänga ute den värsta kylan. Med låg röst förklarade hon sedan sin situation för Mitch, som genast tog henne med till Sylvia, den enda sömmerska som fanns i området och som kunde hålla sin tunga i styr. Memento välsigne denna fantastiska kvinna. Utan att fråga hade hon gjort som hon blivit ombedd och fyrtio minuter senare gick Chrystal ut ur hennes, så kallade atelje som en helt ny människa. Hennes förut så svarta hår täcktes nu av en rödblond peruk, hennes förut så tydliga drag var nu sminkade till att inge ett mer följsamt drag, som nu gav hennes ansikte ett mjukt utseende. Den enda likheten hon hade kvar var hennes amazongröna ögon. En handspegel med en stor spricka i låg slängd i rännstenen utanför Sylvias ställe och Chrystal tog upp den för att betrakta hennes underverk. Den var fenomenal. Hon var näst intill oigenkännlig och hennes nya identitet var nu ett faktum. Det var dags att ta till sig ett namn hon hade använt sig av för längesedan och mötte sin spegelbild med ett leende.
-Hej Emma, sa hon tyst. Så vi ses igen.
Med nytt mod lade hon spegel innaför sin kappa och vandrade vidare längs gränderna tillsammans med Mitch.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Nya ansikten   2014-02-01, 22:23

Solens första strålar nådde hustaken i Easthall och staden började så smått vakna till liv. Ljudet utav brödvagnar som drogs mot stenbelagda gator nådde öronen av dem morgonpigga. Får bräkte där de blev framvallade utav sina fåraherdar och grisar grymtade motsträvigt när deras ägare släpade dem med sig mot torget för att säljas. Ett mjukt sorl av röster fyllde gatorna när människorna började röra sig ut ur sina hus. Tjutande röster utav lekande barn ekade mellan husväggarna och gycklarnas utsmyckade klädnader rasslade när de rörde sig in mot stadens torg för att uppträda.  
Den tidiga morgonen innebar början på en arbetsdag överallt utom i dem mörkare delarna utav stadens gränder. Dit nådde knappt solens ljus alls och invånarna gjorde ingen större skillnad på dygnets timmar. I rännstenen låg fyllbultar som inte nått hela vägen hem och snarkade ljudligt. Glädjeflickorna klev över dem med en min av avsmak på deras väg hem ifrån nattens bravader, medan dem få män som fortfarande hade ett någorlunda hederligt arbete försökte undvika deras lockande blickar på sin väg in mot stadens centrum.

Ett hårt, ihärdigt bankande väckte Emma ur en välbehövlig slummer. Hon gav ifrån sig ett klagande stön och drog täcket över huvudet för att utestänga verkligheten som kom smygande över henne. Hon vände sig om i sängen och försökte ignorera ljudet, men det var som att det skar in i huvudet. Hennes önskan om att slippa gå upp blev just uppfylld för hon hörde någon gå och öppna dörren. Mitch fyllde hela rummet med sin barska röst när han mötte främlingen.
-Vad vill du?!
Den andra mumlade något ohörbart till svar och Mitch skrockade hånfullt tillbaka vilket verkade irritera den andra.
-Släpp förbi mig ditt förbaskade åbäke!
Den oinbjudna gästen lät riktigt frustrerad och ett brötande läte lät misstänkt likt som att ett handgemäng bröt ut. Ett visslande läte från Mitch fick Emma att flyga upp ur sängen. De hade skapat ett eget kodspråk med hjälp utav olika visslingar och just detta betydde 'fara, spring'. Hon slängde på sig sin kappa som låg över ryggstödet på en stor nära hennes säng, ryckte åt sig sin kniv som hon hade gömt under madrassen och rusade genom det fuktiga fallfärdiga rummet och ut mot ett hål i väggen. Några plankor förslöt hålet och hindrade ovälkomna från att komma in, men de hade satt en utav plankorna löst och hon sköt den åt sidan när hon klev ut.
Tyst som en mus smög hon sedan runt husväggen med kniven i sin hand, redo att hugga inkräktaren när som om det skulle visa sig nödvändigt. Vid sista knuten innan framsidan av huset, stannade hon och kikade runt hörnet. Inkräktaren var borta såg hon och kunde andas ut. Hon stoppade kniven innanför kappan och började gå tillbaka mot hålet hon kommit ut genom, då ett morrande läte fick hennes kropp att stelna till. Sakta vände hon sig om, rädd för vad hon skulle få möta. Hon fann sig stående öga mot öga med en stor svart hund. Dess läppar var uppdragna över sina vita huggtänder när den stirrade hotfullt på henne och den rufsiga pälsen stod rakt ut från kroppen. Nästan omärkligt stoppade hon handen innanför sin kappa och slöt fingrarna runt handtaget på sin dolk. Hjärtat bultade i bröstet på henne och svetten började pärla fram i pannan när hon väntade på att djuret skulle attackera.
Till hennes förvåning rörde den sig inte utan stod bara kvar och höll sin blick stadigt fäst på henne. Försiktigt började hon backa för att verka mindre hotfull och var noga med att inte göra några förhastade rörelser. Hunden såg menande på henne och blickade sedan på något vid hennes fötter. Emma följde hundens blick och upptäckte ett blodigt byte bredvid sig. En katt gissade hon men den sönderslitna kroppen gjorde det svårt att identifiera. Sakta böjde hon sig ner för att plocka upp det döda djuret och hörde hur hunden morrade ännu ilsknare. Lika sakta reste hon sig upp igen och kastade sedan katten mot hunden. Den landande framför dess fötter med ett avskyvärt splashande ljud. Hunden såg misstänksamt än mot katten än mot henne, som om den var osäker på om den skulle bli lurad och tog sedan ett utmanande steg framåt så att den kom att stå mitt över katten, som för att avgöra vem som var den verkliga ägaren över bytet. Emma stod som helt stilla kvar på sin plats och rörde sig inte ur fläcken ifall att hunden skulle se det som ett utmanande och kasta sig fram för att slita henne i stycken.
Efter vad som kändes som en evighet, böjde den sedan huvudet och lade sina käftar om katten. Med en sista arg blick på sin motståndare vände den sedan om och försvann bakom en gränd. Emma kände en våg av lättnad skölja över sig när hon vände sig om för att gå in i den fallfärdiga byggnaden igen.
När hon drog plankan åt sidan för att kliva in, kände hon en hand på sin axel. Fingrarna grävde sig in mellan benen och fick henne att grimasera illa. Innan hon hann göra något till sitt försvar hade handen vänt hela hennes kroppsbyggnad om.
-Så du var hemma ändå!
En ilsken blick mötte hennes och när hon kände igen mannens ansikte fick det henne att se rött. Med en snabb rörelse skakade hon av sig hans hand och kastade sig mot honom så att han slog i motsatta husväggen i den smala gränden med en duns. Mannen såg förvånat på kvinnan framför sig och spände sina käkmuskler när han kände det kalla stålet från hennes dolk under sin haka.
-Du är allt bra fräck du! Du förstår väl att du inte har någon chans mot mig!
Mannen såg hotfullt på henne, men Emma lät sig inte skrämmas. Hon hatade denna självgoda, sorgliga ursäkt till man och hade gärna skurit ett fint snitt över hans pulserande halsåder, om det inte varit för att hon då skulle bli ett väldigt eftertraktat byte.
-Vad vill du Higgs!
Hon spände sin blick i hans stålgråa, kalla ögon och hoppades innerligt att Mitch skulle höra hennes höga röst och komma till undsättning. Inte för att hon inte skulle klara av denna lymmel själv, men det minskade alltid skaderisken om man var två.
-Är det inte uppenbart?
Ett oväntat slag träffade henne i magen och med ett ''ouff'' stapplade hon bakåt och medan hon försökte hämta andan hade mannen tryckt upp henne mot hennes egen husvägg. Han tog tag i hennes handleder och vred den ena smärtsamt runt tills hon tappade kniven som landade på marken. Känslan av att inte kunna andas och smärtan från handleden gjorde att hon bara kunde stirra ilsket på mannen framför sig.
-Du kommer hit som en främling och tror dig kunna ta vad som är vårt!
Saliven spottade henne i ansiktet när han talade och när hon vred på huvudet för att undkomma det, tryckte han upp hennes handleder ovanför hennes huvud vilket förde både hans ansikte och kropp närmare hennes och gjorde att hon fick finna sig i att känna dem äckliga, brunfärgade dropparna mot sin hud.
-Vi har våra regler här! Du kommer hit och samlar ihop mina män, tar det som rättfärdigt är mitt och tror att du ska komma undan med det?!
Han förde sitt ansikte ännu närmare hennes och hon höll på att kräkas av hans vämjeliga andedräkt.
-Men om du tror det är du dummare än en kossa. Tror du verkligen att jag kommer låta en liten jänta komma hit och ta över?
Han tryckte henne närmare och närmare väggen tills hon kände plankornas träflisor sticka henne i ryggen. Hon kunde känna värmen från hans kropp genom tyget på sin klädnad och det verkade som att Higgs också upptäckte hur nära de var varandra. Med ett groteskt leende såg han ner på hennes kropp och fick något lustfyllt i blicken.
-Jag kommer att ta det som är mitt oavsett vilket sätt det blir på.
Rasande och äcklad utav honom sparkade hon honom mellan benen och han tog några steg bakåt med ett smärtsamt stön.
-Om du rör mig är det det sista du gör! Jag ska slita strup...
Mer hann hon inte säga för han kastade sig mot henne och tacklade ner henne på marken. Hans tyngd höll henne kvar där som ett i ett skruvstäd och hon kände hans knytnäve träffa henne i ansiktet. Kniven låg bara en bit ifrån henne och sträckte ut armen och försökte förgäves få fatt i den. Han måttade ännu ett slag, men innan hans nästa knytnäve hann träffa sitt mål hördes ett ilsket morrande. En svart skepnad kom farande och satte tänderna i hans ena arm. Higgs vrålade av smärta och slog mot den stora hunden för att få den av sig. Detta verkade bara egga den ännu mer och den bet tag ännu hårdare och började istället slita hänsynslöst i hans arm. Higgs skrek och lyckades få in en välriktad spark mot hunden, som tappade sitt grepp när den sköts bakåt av kraften. Den ruskade oberört på sig och ställde sig nu bredbent mellan mannen och kvinnan. Hotfullt stirrade den på Higgs och visade tänder med raggen upprest över hela sin kropp. Emma som förstummat legat kvar på marken kom till sans, fick snabbt fatt i dolken, ställde sig bredvid hunden och såg hatiskt på Higgs, som förskräckt pendlade sin blick mellan hunden och henne.
-Om du inte ger dig iväg nu, så kommer vi döda dig båda två!
Higgs fick en röd färg i ansiktet utav raseri men han visste när en kamp var förlorad. Han reste sig upp utan att slita blicken ifrån henne.
-Du kommer få betala för det här.
Han framtvingade orden mellan sammanbitna tänder och höll handen över sin sårade arm för att förhindra blodet som sipprade ut. Emma log utmanande till svar, höjde kniven mot honom och följde honom med blicken ända tills han var utom synhåll.
Först när han hade försvunnit ur gränden vände hon sig mot hunden som gav ifrån sig ett frustande läte. Den såg upp på Emma och betraktade henne en stund innan den tvärt vände om och travade iväg tills skuggorna omslöt den åter igen. Emma såg förvånat efter den och blinkade oförstående innan hon gick tillbaka in i sitt rum.
Där inne satt Mitch på en stol med händerna i kors över bröstet och ett roat leende. Han såg forskande på henne men med en nöjd blick. Emmas ögon blixtrade mot honom när hon gick genom rummet mot sin säng och kastade kappan på sin plats över stolsryggen.
-Och vart fan har du hållit hus?
Mitch skrockade hjärtligt.
-Det var dags att se vad du gick för och det gick verkligen inte av för hackor får jag säga.
-Inte tack vare dig i alla fall.
Hennes spydiga kommentar fick bara Mitch att skratta igen och han reste sig upp för att vandra bort mot sin del av rummet. Emma i sin tur slängde sig ner i sin säng för att lyckas få lite mera sömn innan det var dags att gå upp och skaffa till sig dagens skörd utav pengar, mat, kläder och smycken att sälja.
Hon kunde förstå Higgs ilska lite grann. Efter bara ett par veckor tillbaka i gränderna hade hon lyckats få med sig några utav hans män på sina eskapader ute på stadens torg och deras raider hade gett en riktigt fördelaktig utdelning. Tre av hans män anslöt sig oftare och oftare till henne för att samarbeta. Hon inbillade sig inte för ett ögonblick att de var där för att de respekterade henne mer eller litade mer på henne. De var enbart där för att det var mer lönsamt än med Higgs. Hon hade låtit alla behålla sina egna erövringar och bara tagit med sig det hon själv stulit om om de hade samarbetat hade hon delat upp bytet lika. Det gjorde ju att det var en större fördel för männen att jobba ihop med henne än med 'spjuvern Higgs' som de hade kallat honom. Detta var inget hon hade planerat, men männen hade fått upp ögonen för henne efter att hon lyckats tömma tre rikemäns fickor på alla deras tillhörigheter, två dagar i rad. Det var en stor fördel att vara kvinna. Hon kunde med lätthet lura stadens män till nästan vad som helst. Ibland var hon en kvinna som kände sig osäker i staden vid kvällningen och bad om eskort hem. Männen följde henne gärna och när de stack sin arm i krok med hennes, kunde hon 'på vägen hem' tömma deras fickor obemärkt. Vissa gånger gick hon bara runt på stadens torg vid stora tillställningar. Då kunde hon få riktigt stor utdelning, för människorna där var så upptagna med att titta på stånd, uppträdanden och att hålla koll på sina barn. Det hände även att hon återförde ett 'vilset' barn, egentligen hade hon tagit barnet i handen och obemärkt gått iväg en bit, till sina föräldrar och därigenom fått några mynt som belöning. På så sätt visade de vart de hade sina pengar och sedan kunde hennes kumpaner lätt sno till sig resten av pengarna.
En gång hade hon till och med låtsats vara en glädjeflicka och lurat med sig två fulla rika män i en gränd, där hade sedan två av hennes medhjälpare slagit ner dem och rånat dem på allt de hade. Allt medan hon hade låtsats vara förskräckt och sprungit därifrån. Det var en bra täckmantel. På så sätt avslöjades hon aldrig som medbrottsling och deras plan var nu att fortsätta med detta spel lite då och då. De funderade även på att göra samma sak när hon var utklädd till fin dam och ville ha eskort hem. Då skulle ändå männen ropa åt henne att ta sig i säkerhet när männen kom för att råna dem.
Emma log sömndrucket när hon tänkte på allt detta och ännu fler planer och idéer började smidas i hennes huvud tills hon åter föll in i sömnens dvala.
Till överst på sidan Gå ner
 

Nya ansikten

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Marknaden-