Saskia söker jobb

Saskia sökte efter något intressant den här kvällen, en intressant människa, ett intressant samtal, men främst sökte hon efter jobb. Efter ett halvår till sjöss hade solen lämnat fräknar på hennes ansikte och lämnat henne arbetslös. Såklart låg hennes intresse i att få resa ut på haven igen, men hon kunde tänka sig något annat också. Så länge hon fick någorlunda betalt.
Kvällen var ännu ung, den var också varm. Två kriterier för att varelserna i Narsis skulle leva rövare den kommande natten. Redan hördes kanske lite för höga skratt, och varelser som talade högre än de behövde.
Saskia Kalkell var på ingång mot spelhålan Karpen. Utanför dörren stod någon hon verkade känna igen:
"Hej Muriel!" Sken Saskia upp och kramade om en halvmullig kvinna i 65.års åldern. Kvinnan verkade inte uppskatta kramen lika mycket som Saskia, men något i den äldre kvinnans ögon sade att det var det hon längtat efter.
"Hej vännen..." Sade hon, Saskia placerade en puss på Muriels rynkiga kind.
"Men usch Saskia!" Utbrast den äldre kvinnan och torkade genast bort den blöthet som pussen orsakat. Saskia skrattade och tittade kärleksfullt på Muriel. Muriel skakade på huvudet och lösgjorde sig från Sakias grepp.
"Ska du spela bort alla dina pengar ikväll också?" Sade Muriel kritiskt, som jobbade som servitris på Karpen. Servitrisen vände ryggen till och fortsatte damma av en matta:
"Bartalomeus har nog allt berättat om ditt lilla äventyr här i går!" Fortsatte den äldre. Den yngre svarade genast:
"Det var väl inte så farligt!"Muriel suckade djupt och började vika ihop mattan när hon mumlade fram:
"När ska du lära dig?"
"Jag tycker om dig också Muriel." Sade Saskia varmt och gav kvinnan en snabb kram bakifrån. Innan Muriel hann protestera hade Saskia redan äntrat Karpen. Dörren gick igen bakom henne och hennes ljusblå ögon stirrade över de alla varelser som redan var där.
[i]

"HAHA det var det dummaste jag hört!" fullkomligt vrålade Severino ut över det lilla bordet. Den äldre herren på andra sidan torkade bort den främmande saliven med skjortärmen, strök handen igenom skägget och rättade till bunten med pergament, som han tagit med sig i fall att han skulle få en lugn och ledig stund. "Barthy, Bortho, Bingo..."

"Bartalomeus den tredje. "

"Just det ja. Jag lovar att du då är den förste och ende Bartalomeus som jag någonsin stött på." Sjökaptenen tog en klunk till av den beska drycken och lutade sig tillbaka på stolen, som gav ifrån sig ett stilla klagande läte i protest. Han lät blicken vandra till ett fönster och vattnet där utanför, vars kluckande han inte hört på många månader. Korvfingrarna klappade entusiastiskt den växande magen i en medryckande rytm.

Bartalomeus på bordets andra sida hade tagit fram ett tomt ark och börjat skriva. Sakta formade han det uråldriga bokstäverna som utgjorde magikernas språk. Runor, precis som de skrivna av andra författare i den medtagna högen, framträdde en och en igenom fjäderpennans långsamma skrapande. I munnen hade han som alltid en kokt havsferan vars gummiga substans inbjöd till ett avkopplande tuggande. Då och då formade han läpparna och blåste en liten bubbla, som slutligen sprack med ett knäppande ljud.

Severino tröttnade slutligen på trummandet, vände den breda nacken mot dörren och pustade några sekunder. "Mor! Mer dryck och gärna lite stekt lax med stekt kulting och kräftor tack." Han möttes av en trött blick från sin mor Muriel, som precis kommit innanför dörren. "Men Severino. Du äter ju oss ur huset..."

Ett drucket skratt hördes bortifrån hörnet. Muriels son, som Saskia aldrig lärt sig namnet på såg ut att ha väldigt roligt åt någonting stackars Bartalomeus sagt. Bartalomeus satt som vanligt med sina papper och skrifter, Saskia lade märket till att magikerns såg aningens utmärglad ut, nästan sjuk. Nog för att han alltid varit åt det smalare hållet men inte såhär. Saskia kände sig tvungen att få i honom någonting. Så hon gångade bort till baren mellan överparfymerade horor och svettiga män. Hennes tunga kängor råkade trampa på någon tå, men alkoholens verkan skyddade henne mot för mycket känsel i gästernas fötter.
"Vad får det vara kväll`?" Frågade mannen bakom baren, och Saskia började leta i bottenlösa fickor i sina bruna linnebyxor. Hon visste att hon hade mynt där någonstans, hon visste det. Mannen bakom baren hade lyckats forma ett skeptiskt ögonbryn sekunden hon hittade några mynt. Saskias läppar sprack upp i ett litet överlägset leende.
"Ja! Här har du!" Sade hon och slängde fram några mynt på disken. Mannen bakom baren såg nästan besviken ut, som om han hade förlorat.
"Två till mig och en till Bartalomeus där borta!" Den missnöjde skrapade mynten från baren och serverade snabbt tre stop med öl. Saskia samlade på sig alla tre öl och höll på att tappa dem hela vägen bort till bordet där Bartalomeus och Muriels son satt. Hon lyckades ställa ned dem men spillde ut ungefär hälften, också en del på Bartalomeus papper:
"Ånej! Förlåt Bartalomeus!" Brast hon ut och lade händerna för munnen.
"Här jag kan hjälpa dig att torka!" Hon knöt loss en röd sjal hon hade knuten runt handleden och började badda så gott hon kunde.

Jag vet att jag inte tog hänsyn till att detta är en spelhåla, förlåt.

Bartalomeus ryggade till när ölen skvimpade ut över de uråldriga och oersättliga pergamenten. Rörelsen följdes av ett instinktivt och sprucket skri. "Selvatorum! Selvatorum!" De elegenta runorna vandrade försiktigt över till den andra sidan av pappret, bort från den öldränkta och sönderfallande delen. Han samlade sig sedan när faran var över. "Layane, inte ska du väl spela idag igen? Memento har aldrig varit mycket för att belöna tärningsspelare. Han låter dem vinna då och då för att sålla ut dem som har vett att sluta i tid från de som tar tärningarna i hand och hoppar ner i det mörker där endast Novus håller en sällskap." Han kastade ett ögonkast mot ett av spelborden där en minotaur råmade ut sin glädje bredvid en svettig trashank med överkroppen tungt hängande över träbordet. "Novus gillar inte heller att spela tärning."

Severino som nickat till en aning vaknade upp från sin passivitet i samma stund som de tre stopen dunkade i det lilla bordet. Han gav bara ifrån sig en kort rap innan han slöt handen runt det utsnidade handtaget, höjde det till luften och tog ton:

Severino skrev:

Som barn jag sprang över ängar och mossar,
i stan var det stök och skiv.
Easthall byggdes som av klossar,
men i Narsis togs det kliv.
Havet är vårt liv!
...

Severino sjöng hellre än bra.

Saskia stelnade till instinktivt då Bartalomeus började skrika ut någonting. Förundrat blev hon då såg texten byta sida på bladet, men fokuset byttes fort då Bartalomeus började tala. Hans ord fick henne att leendes blotta en vit tandrad ännu inte förstörd av det hårda livet:
"Så Memento låter oss spela för att kolla vem som är avskum eller inte? Då tycker jag att Memento är en hycklare." Sade Saskia och blinkade mot Bartalomeus.
Utan att fråga slog sig Saskia ned vid bordet:
"Och självklart ska jag spela idag igen, mina mynt tog ju nästan slut igår, jag måste ju göra någonting för att få in lite extra kosing!" Det hördes att hon retades med den unga magikern. Hon sköt fram stopet hon inhandlat åt magikern vid hennes sida:
"Lägg undan dina skrifter för en kväll Bertie, och njut av livet som oss andra..." Sade hon till Bartalomeus och nickade menande mot den sjungande sjöfararen vid hennes andra sida. Om Saskia en dag fick se Bartalomeus sjunga så som Muriels son gjorde just nu skulle hon jubla inombords. Han behövde det, dessa skrifter och underligheter hade dragit ned Bertie i något Saskia inte gillade. Hon var allmänt skeptisk mot magi, för hon hade aldrig sett något gott komma ur det.

Bartalomeus tog en klunk av drycken och höll god min. Jag tänker då inte sjunga i alla fall. Den unge trollkarlen såg mycket äldre ut än han egentligen var. Ända sedan han kommit över pergamenten hade han totalt försvunnit in i sin fascinerande och spännande upptäckt. Han hade låtit skägget växa samtidigt som han ivrigt försökte luska ut var någonstans den beskrivna platsen borde ligga och hur man skulle kunna ta sig dit. Studerandet hade enbart avbrutits av hans dagliga träningspass, magrutorna hade inte framträtt som i ett trollslag direkt.

"Vad som är att betrakta som ett nöje är en subjektiv upplevelse och således skiljer den sig mellan olika individer." Han slängde en irriterad blick på Severino som lutad mot Layane verkade ha somnat. "Han dräglar på dig." påpekade trollkarlen och riktade uppmärksamheten mot sjömannen med en uppgiven handrörelse.

Han måste ha litat på Saskia eller i alla fall haft en sådan iver och upptäckarvilja att han bara var tvungen att dela med sig av sin upptäckt. Stopen flyttades åt sidan för att göra plats för ett av pergamentarken. "Dessa pergamentark är inte vilka dokument som helst. De är skrivna av Al-Dekur och dokumenterar ödet som drabbade den fallna staden Darom. Staden som grät."

Saskia som själv inte upptäckt den sovanda sjöfararen blev lite förvånad då hon såg det hotande dräglet närma sig:

"Nämen usch!" Utbrast hon lite diskret och tryckte undan Muriels son. Hennes uppmärksamhet vändes åt Bartalomeus, nöjd var hon att han tagit en klunk av drycken. Hon smuttade själv på skummet till drycken medan hon lyssnade och försökte förstå vad magikern hade att säga. Saskia hade såklart hört talas om Al-dekor och hans Al-krotos. Men hon kunde inte erinra sig om en stad vid namn Darom. Saskia lutade sig närmare och blickade över symbolerna som för henne såg ut som... ja.. symboler. Hon kunde inte hjälpa att tycka det var lite spännande, även om hon var emot det mesta som hade med magi att göra:
"Staden som grät..." Sade hon eftertänksamt och försökte minnas om hennes far någon gång berättat om detta.
"Vad står det då? Vad hände med staden? " Hon lutade hakan i sin taniga hand och väntade ivrigt på ett svar från magikern.

"Darom var en stad likt ingen annan. Styrd av magiker låg den på en ö mitt emellan Shirak och fastlandet. Trolldomsrådet hade sin högsta instans där och sägs ha haft kontakt på magisk väg med Argos och Easthalls råd. Stadens hus var täckta i guld och befolkningen fullkomligt badade i rikedomar." Bartalomeus sänkte bekymmerat ögonbrynen när han fortsatte berätta. " Fallet kom när man upptäckte tillgången till den gudomliga energin. Indira Mauryl, den dåvarande ledaren för trolldomens högsta råd, sägs ha vandrat över till gudarnas plan säker på att hon hade kraft nog att sälla sig till allsmäktiga. Gudarna var inte nådiga och straffade Darom hårt för sitt storhetsvansinne. De rika medborna bönade och bad, men hela ön dränktes och skickades till havets botten."

"Staden sägs fortfarande innehålla stora mängder rikedomar och även oräkneliga magiska föremål. Därför tänker jag ta mig dit, men jag behöver ett skepp och en besättning."

Severino slog upp ögonen och hela världen skakade. "Alle man på däck!", den pinsamma tystnaden som följde fick honom att återvända till verkligheten. Han identifierade kvinnan som så bryskt ruskat om honom och uppmärksammade för en kort stund hennes blanka ögon innan han vände sig mot Bartalomeus med de högra ögonbrynet något lyft.

Trollkarlen bekräftade hans frågande min och förklarade. "Severino har lovat att Svarta Monica står till vårt förfogande till denna resa. Hon har en erfaren besättning och om du så önskar så är du nu en del av den Saskia. Vi åker på en gång." Han reste sig hastigt från bordet. Den yrvakne sjömannens frågor "Har jag verkligen lovat det? Vilken resa?". Ignorerades bestämt av Bartalomeus som hann stryka sig igenom skägget innan de övriga rest sig från bordet.

(Här hade jag tänkt att det skulle ske ett trådbyte. Du får om du vill göra ett sista inlägg och bekräfta detta.)

(Det står att ''endast administratörer kan se denna länk'')