Namn: Saya
Ålder: ca 18
Kön: Kvinna
Ras: Alv

Utseende: Saya är något under normallängd och har ett ungdomligt utseende. Hennes kroppsbyggnad är undersättsig och mager, hon ser ”skör” ut. Hyn är ljus, nästan vit och många uppfattar henne därav som ”sjukligt blek”. Hon har blodrött långt hår och röda ögon. Hon har ett vackert ansikte, kanske inte lika vackert som det är charmigt/gullig men hon är åtminstone fager att se på.

Bakgrund: Hade bandet kapats eller aldrig spunnits?
En mörk vinternatt föstes kapten Oswalld ut ur sin vaktkur av barnaskrik som överröstade den yrande snöstormen. Utanför Easthalls stadsport låg en död man i en snödriva. Täkt av torkat blod höll stelfrusna fingrar fast ett bylte med ett skrikande spädbarn. Den vakthavande kapten Oswalld var en hedersam karl som inte kunde lämna det lilla flickebarnet utan tog om om hand om henne. Han hade ingen familj och visste inget om barnuppfostran men det var frågor han aldrig skulle komma att lösa. Oswalld dog samma natt efter att han tvingats ingripa i ett krogslagsmål som utbrutit.

Åter övergiven, denna gång i stadsvaktens barack, plockades spädbarnet upp av Seben. En man som egentligen kunde ifrågasätta om han platsade i stadsvakten då många skulle se honom mer lämpad bakom galler i fängelsehålorna. Då hans skift slutat i vargens timma tog han flickebarnet med sig hemåt. Sebens tid som förmyndare blev en kort saga med abrupt slut då mannen hållandes barnet blev ihjälsprungen av en förrymd häst utanför barnhemmet på Bågmakargatan.

Om gudarna drev gäck med livet kunde man ha frågat sig men flickebarnet togs om hand på barnhemmet för en tid. Det var i det trånga och nedgångna barnhemmet på Bågmakargatan som Saya spenderade sina första år. Utstött och retad av de andra barnen för sitt alviska påbrå blev hon där en ensam själ som misstroddes av alla. Nio år efter att hon kommit till Easthall brann barnhemmet ned i fruktansvärd eldsvåda där endast Saya överlevde. Täckt av sot från topp till tå men utan så mycket som en skråma.

Hon levde en tid ute på gatan men tills hon blev påkommen efter att ha försökt snattat av Gamle Finn. Finn var repslagare och tvingade henne arbeta som hjälpreda på repslageriet som straff för att han försökt stjäla från honom. Vresig och trotts en otrevlig uppsyn så var Finn dock inget annat än en rättvis man och han var god mot Saya. Hon levde ovanpå verkstadens loft i drygt ett år tills Finn var med om en olycka och blev kvävd. Hängd i sina egna rep.

Åter ute på gatan och denna gång betraktad som en styggelse. Ett ryckte hade börjat spridas om hur en rödhårig liten alvflicka var ett ont omen. Trotts detta blev hon upptagen av den allt jämt druckne hovslagaren Theth. Den rundlagde suputen blev dock ihjälsparkad av en häst han skulle sko bara några veckor efter att han tagit sig an flickan. Saya var nu helt övergiven och i kvarteren där hon vanligast drev omkring hade folk helt slutat möta henne med blicken. Hon drevs iväg och svors efter vart hon än gick tills hon tog sig till andra delar av staden.

Hon klarade sig någorlunda ute på gatan under den sommaren men då hösten kom och de kalla vindarna med den började hon få det kärvt. Att hitta en varm plats att sova på var inte det lättaste och blev hon påkommen var hon snart bortdriven. Hennes räddning kom dock i form av skökan Rita som förbarmade sig över henne. Rita jobbade och levde på ett av de större glädjehusen i Easthall och den allt för godhjärtade kvinnan lät Saya bo hos sig. De båda kom att stå varandra väldigt nära, som dotter och mor rent av. Bland de andra kvinnorna blev hon sedd och älskad som något av en maskot, en hustomte och god fe som huserade i glädjestugan. Åren gick och Saya var för fösta gången i sitt liv vad som kunde kallas lycklig. Men Rita höggs till döds av en missnöjd kund samma kväll som de ämnat fira Sayas femtonde namndag. Och från den kvällen fick Saya tjäna sitt eget uppehälle på glädjestugan.

Hon har klarat sig bra trotts sitt yrke och många, stamgäster så väl som andra anställda bemöter henne i regel med respekt. Ty i hennes närhet har oroväckande och mystiska ting en fallenhet för att ske.

Övertygelser:
Alla ljuger.
Alla förråder.
Alla sviker.
Alla skadar.
Alla sätter sig själv före andra.
Det finns ingen rättvisa.
Jag är ensam.

Instinkter:
Om något händer så prioriterar jag mig själv först.

Om någon försöker utnyttja mig så utnyttjar jag denne.

Bättre fly än illa fäkta.