Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 Skuggorna viskade Brandrök

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-16, 19:32

Mannen vek sig dubbel av ännu en hostattack. Ett oroväckande rosslande från djupt in i hans bröst kunde höras av de som gick förbi honom på gatan. Han kippade efter luft, harklade sig och hostade än en gång. Hans mun fylldes av en metallisk smak och blod täckte hans händer. De flagnande lemmarna såg ut att ömsa skin och var så tunna att bara skin och ben återstod. Och det var inte länge kvar förens skinnet hade fallit av helt. Utmattad lutade han sig tillbaka mot den lortiga husväggen han satt lutad mot. En röd rännil gick från hans mungipa och ned över hakan. Hade det inte varit för det flagnande skinnet även i hans ansikte så hade han kanske kunnat beklaga sig över den olustiga känslan man fick av att vara nedsölad med klibbigt och torkande blod. Men sådana bekymmer var en lyx han sedan länge mist. Nu kunde han bara tänka på att hålla ut en stund till.

Folk flöt likt de lugna åarnas ström fram genom gatan. Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka gick denna yra vandring som mannen enbart kunde betrakta mellan halvslutna ögon medan hans syn blev sakta dunklare. Människornas konturer började grumlas och inte hjälpte det av att solen nått sitt zenit och nu sken med en näst intill retsam styrka. Allt som kunde blänka reflekterade starka vita strålar av ljus som brände i hans ögon. Huvan på hans smutsiga kappa tycktes göra lite för att hålla det bländande ljuset borta. Började han bli blind? Skulle synen svika honom? Åter hostade han och åter rann livets röda vätska ur hans mun. Det hade blivit svårt att andas och han insåg att det som inte kom upp med hostningarna nu låg och samlades i hans arma lungor.

Det var just typiskt att han skulle förgås här. Här på Easthalls mörka gator. En stad mer lik ett avträde än något annat. Bland sten och metall. Kallt och hårt. Vad skulle han inte ha givit för att en sista gång få återvända till skogen. Känna mossan mellan tårna, höra fåglarnas kvitter och insupa doften av tallbarrens fagra arom. Att se ekorrarnas lek för en sista gång bland grantopparna. Men hans öde var honom ikapp. Tiden hade runnit ut och endast avfärden återstod. Väntade en färjkarl på honom månntro? En dukat bankett eller något annat? Något över huvud taget eller bara oändlighetens eviga mörker?

Det var då han såg vad han sökte efter. Trodde han. Nej, han var säker. Det måste vara det. Där ute, passerande på gatan bara en armslängd från honom. Med de sista krafterna han hade drog han sig fram på sönderskrapade knän. Han sträckte ut sina beniga fingrar och fick tag i en ärmfåll. Ett överraskat skrik hördes. Han fick tag om en blek hand och tryckte i dess handflata en gyllene amulett. Knappt stör som ett mynt och med en gyllene halskedja såg den ut som en dyrgrip. Allt för värdefull för att hållas av ett smutsig och sjuklig krympling som han.
”O eklektós i̱ trýpa se af̱tón ton kósmo!” tjöt han, desperat svamlade medan tårar rann i floder ned för hans kinder. ”As dýnami̱ na chori̱gi̱theí étsi o kósmos tha boroúse na epidiortho̱theí!” handen stretade våldsamt emot men han höll fast. Det var det enda han kunde göra. Hålla och be, hålla och hoppas.
”...än finns det hopp.” det sista var knappt värt att kalla en viskning. Snarare bara tom flyende luft. Han pressade amuletten med den lilla styrka han hade kvar men han blev aldrig varse om de bleka handen fattade den innan det svartnade för honom och han somnade in.
_______________________________________

En blek måne tittade fram bakom molnen och spred sitt silvriga ljus över Easthalls gator. Vinden hade slagit sig till ro och den unkna stadslukten låg nu som ett kvavt lock över staden. Gatorna låg så got som öde. Bortsett från någon enstaka fyllbult som försökte ragla sig hemåt i mörkret. Somliga mindre lyckosamma än andra och fick nöja sig med den kalla rännstenen som huvudkudde denna natt.

På en avsides liten gata, inte långt från stadsmuren gick en behuvad gestalt med målmedvetna steg, långt bortom vad någon fyllhund kunde manas frambringa. Hans jordnära klädnad smälte samman med mörkret och några färger var svåra att urskilja. I ljuset som flydde från ett fönster syntes dock den djupt mörkgröna färgen på hans kappa. Den hölls av en enkel kopparbrosch efterliknande ett ekblad som glimmade i ljuset. Men så snart han var förbi fönstret smalt han åter in i mörkret. En skugga i natten, en skenbild i en skenvärld.

Den skugglike mannen, om än mänsklig han var, rörde sig likt vatten längst med gatan. Hans steg en fors trevande strävan. Ljudet av skorna mot kullerstenen vågors dova brus. Han var ett med natten, osynlig för den som inte sökte en närvaro och bortglömd från druckna minnen innan han ens skådats.
Mannen stannade utanför ett större hus. En skamfull inrättning hävd åt oanständiga nycken. Han såg sig om i mörkret. Gatan låg öde och tom. Inifrån huset hördes män så väl som kvinnor, men inget tydde på att någon styrde stegen mot dörren. I skydd av mörkret och utom synhåll plockade mannen fram något som liknade en syl och med den ristade han en runa på dörrkarmen. En liten blygsam, överkorsad pil. Knappt en tum hög var den inget som skulle märkas av många i det fårade träet. Men de som sökte den skulle se den. Och de skulle hitta den oavsett vad. Allt i sinom tid, då de var redo.

Då hans verk var avklarat slank han åter in sylen bland sina kläder innan han lämnade platsen på samma sätt som han kommit. En tyst skuggfigur, vandrande i osynlighet i mörkret, för att aldrig synas eller minnas. Ekbladsbroschen glimmade i månljuset och så var han borta. Försvunnen i mörkret, vandrande okända gator i tystnad.
_______________________________________

*splah* Ett guldmynt med drottningens sköna profil sjönk virvlande till botten på en mjödfylld sejdel av klart kristallglas.
”Drick upp nu gubben.” ljöd en len kvinnoröst glatt.
En rundlagt man pressade ansträngt ut luft mellan torra, spruckna läppar. Hans ögon var rödsprängda och det vildvuxna helskägget dröp av sedan tidigare spilld mjöd. De tjocka labbarna som ursäktade för hans händer pressade ned mot det lilla rundbordet. Utan någon vidare framgång försökte han fokusera på sejdeln som stod där mitt på borde. På andra sidan om den låg en hoper mynt mellan sejdeln och bordskanten.
”Drick! Drick! Drick!” ropade en skara män och lättklädda kvinnor som samlats runt bordet för att skåda spektaklet.
”Du har väll inte fått nog? Nog av lilla mig?” kvinnorösten från förut var söt som socker, men med en underton så drypande att sötman kunde misstas för den fränaste ättika.
Mannen tittade upp från sejdeln. Mitt emot honom på andra sidan bordet, hopkurad med fötterna på stolen och hakan mellan knäna satt kvinnan. Röda ögon mötte mannens blick från under långa svarta ögonfransar. Hennes långa raka hår, rött som högsommaräpplen, var uppsatt med en glänsande halvmåneformad hårnål vilket blottade ett par spetsiga öron.
Sayas läppar kröktes i ett leende och mannen fattade tafatt tag om sejdel och höjde den ryckigt mot sin mun. Den kom dock bara halvvägs innan hans ögon rullade upp i nacken och han dråsade i bordet med en ljudlig smäll. För ett halvt hjärtslag var det knäpptyst runt bordet. Sedan gav mannen ifrån sig en ljudlig snarkning och alla de samlade hurrade glatt.
En kvinna i violett korsett började dela ut mynt till några vadslagare som vetat mycket väl att leken skulle sluta såhär.

”Folk går fortfarande på det där?” ljöd en uttråkad röst från bakom folksamlingen. Ringen vek åt sidan för mannen som talat. Ghalen var en gråhårig man med ett seriöst och till synes ständigt uttråkat ansiktsuttryck. Att hans ena mungipa var ständigt krökt i ett skevt halvleende gav åskådare en obekväm känsla.
Saya mötte honom med blicken och gav honom ett smalt leende samtidigt som hon samlade in mynten på bordet och snörde åt bysten på sin klänning. Hon hade inte mycket att skylta med och var därför tvungen att ta i lite extra ibland för att få männen dit hon ville.
”De som inte går på det har levt för länge.” log hon.
”Så länge du får in din andel.”
”Det lär inte bli ett problem på väldigt länge, och om annat så vet jag vem som varit inne i mitt rum.”
På den repliken fnös Ghalen men när han sedan talade var eggen borta från orden. ”Låt gå för det. Jag kommer va ute ur stan för en tid och jag förväntar mig att det här stället kommer vara precis så som jag lämnade det då jag återvänder.”
”Din brorson nu igen?”
”Precis så som jag lämnade det.” upprepade han.
”Som om jag skulle vara ansvarig...”
”För en tid. Sköt dig bara.”
Saya ställde sig upp och var förbi Ghalen med en katts smidighet. Med ryggen mot honom viftade hon avfärdande med vänsterhanden samtidigt som hon styrde stegen längre in i huset, bort från Ghalen och de andra.
Ghalen öppnade munnen för att säga hennes namn men avbröts av att han hörde ett mystiskt knastrande. Då han vände sig om såg han hur glassejdeln som stod kvar på bordet var fylld av sprickor. Ingen mjöd läckte från den men den såg ut att ge vika vilken sekund som helst och ingen skulle våga röra vid den. Ghalen suckade kort och skakade på huvudet.
”Stå inte här och häng!” gormade han irriterat. ”Sätt fart! Gör nått nyttigt!” och med det så skingrades den lilla skaran åskådare.
______________________________________


Det hade blivit sent på aftonen då Saya var ute och gick för i ett försök att driva bort sin tristess. Solen hade precis sjunkit ned bakom stadsmuren, inte för att man sett värst mycket av den under dagen då molnen låg på likt en ovädersinbjudan. Det hade dock börjat bli svalare och vinden blåste friskt. Ghalen hade varit borta i några dagar redan och Saya hade bedrivit dagarna med att hålla sig undan. Hon tjänade inget men det var inget problem och så länge hon var borta så behövde hon inte stå till svars för varje liten skitsak som hände.

En sval kuling drog över gatan och hon rös ofrivilligt under sin grå poncho. Den hade en huva som hon hade uppfälld för att dölja sitt blodröda hår. Det fick alltid folk att stirra och det fyllde henne alltid med en olustig känsla. Åtminstone så skyllde hon det på håret att folk gärna stirrade. Det kändes som en lagom värdslig bortförklaring. Även om det faktum att hon var en alv också drog blickar till sig. Som om hon var ett djur att skåda, som om hon hade haft ett val att födas med spetsiga öron eller inte.

Gatorna började så långsamt tömmas på folk allt eftersom kvällningen fortskred och mörkret började tätna. Hon visste inte varför men i sin ensamma promenad började hon fyllas av en gnagande olust. Det var som om luften blivit tung och kvävande trotts den friska vinden. Sporadiskt började hon se sig om över axeln och några gånger hade hon kunnat svära på att mörka skuggor gled undan precis då som hon tittade. Det var först då hon insåg att den olustiga känsla som erfallit henne var den av att vara förföljd. Den kvävande känslan var den av att bli iakttagen trodde hon.

Det var då hon kände doften av brandrök, och när hon såg upp såg hon hur en mörk rökpelare steg upp bortom hustaken. Just där som glädjestugan torde ligga. Förvånad, förvirrad och skräckslagen inför innebörden av den mörka rökpelaren fann sig Saya stående på orörliga ben. Hon ville springa dit men kunde inte. Hon ville vända om och fly men kroppen lydde inte. Hon stod orörlig medan skuggorna tätnade omkring henne och gyllene gnistor dansade upp för rökpelaren.


Senast ändrad av saya den 2013-01-17, 22:41, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-17, 22:34

"Förbannat." mannen slog sin näve i den hårda murväggen. Han svor för sig själv då han betraktade ytan av sin knutna hand. Inga rispor, inga spår av någonting. Oklara tankar surrade i hans huvud. Frågor som fortfarande hemsökte honom. Huvudvärken hjälpte inte heller. Efter vad som skett på Rödhaken så var han osäker för första gången på sexton år. En kallelse till slottet. Pappersarbete som skulle skötas. Allt för att någon patetisk ursäkt till människa inte kunde hålla sin mun tyst. Demon var vad de kallade honom. Hans närvaro var fortfarande accepterad tills att drottningen dömt honom för sina brott eller frigjort honom för sin oskuld. Var det ett brott att existera? Var det hans egna fel att han inte mindes något av det som skett? Siggan mumlade ilsket och lät sin näve ännu en gång möta väggens kalla sten. Denna gång med lite mer kraft i sitt slag. Den svala vinden smekte de tunna kläderna och dansade kring det bleka tyget. Himlen var mörk och skön. De stripiga håret kittlade hans näsa och mannen blåste det irriterat från sina ögon. Skuggorna i staden dansade i takt med hans rörelser då han drog sig mellan de smala och krokiga gatorna. Mellan hus, mellan sten och mellan träd. Siggan svepte sin klädnad runt sin slanka kropp. Hungern inom honom härjade likt en skogsbrand; men hans sinne var lika klart som vattnet under havets täcke av is under vintertid. En oberörd yta av kristall. Mannen fann sig snart i en gränd där bråte täckte marken av sten. Spår av fraktlådor och tunnor av trä gjorde det svårt för honom att ta sig fram ljudlöst mellan husen. Gatorna började sakta att tömmas på folk. Han hade inte stillat sin törst på dagar, vilket hans kropp påminde honom om för varje steg han tog. Med hastiga fingrar så stödde vampyren sig mot en av väggarna när hans ben vek sig under viktens av hans kropp. Vinden lekte med hans kläder och hans hår. Ett oväder var inte alltför långt borta. Han tog ett djupt andetag. En pulserande smärta stramade från magen till hans strupe. Han kunde känna hur hans saliv inte längre fuktade den torra halsen. De lila ögonen blickade ut från gömstället. Gatorna var tomma. Timmen var inne.

Han rörde sig snabbt och ljudlöst över gatan. En frän doft av alkohol blandat med lukten av en kvinna fick honom att fortsätta längre ner jäms vägen han tagit. Det dröjde inte länge fören han såg en skepnad bara en bit bort från där han nu befann sig. En person iklädd poncho med en huva. Det kunde endast ha varit kvinnan han spårat till platsen. Siggan hukade sig ner bakom några lådor med rep. Marken var sunkig. En blandning av vatten och jord och vad som inte kunde misstas för annat än gödsel. Vampyren rynkade på sin näsa av den skarpa odören och fick hålla emot en hastig kväljning. Den lilla energin som drev hans kropp var på väg ut ur hans mun. Mannen höll sin anda då han iakttog hur kvinnan såg sig omkring. Hade hon märkt av honom? Han skakade av sig denna tanke och betraktade hur hon gick vidare. Siggan var försiktig då kvinnan verkat vaksam. Han rörde sig från skugga till skugga utanför hennes synfält och observerade sitt offer då hon rastlöst gick från den ena platsen till den andra. Nästan som en vålnad. Att vilt ge sig på en person utan någon vetskap av omgivningen var ett dumt drag och skulle aldrig upprepas. Aldrig igen.

Kvinnan hade plötsligt stannat upp. En svältfödd blick strävade efter henne där hon stod. Blodet som pumpades ut i hennes ådror hånade honom. Vätskan som gav henne liv kallade efter hans huggtänder. Hon var själv. Hon var försvarslös. Det var inte fören nu Siggan lagt märke till en ny doft som slingrade sig i den kalla nattluften. Det luktade bränt. Flammor, aska och eld spred sig från ett av de större husen i området där de båda befann sig. Vampyren som vid detta tillfälle befann sig på ett av hustaken fick en bra utsikt över vad det var som pågick. Osäker på vad han skulle göra så satt han kvar på sin plats, obemärkt. En eld skulle betyda flera personer. Attackerade han kvinnan så skulle hjälp komma till hennes undsättning om hon ropade efter den. Skrik hade börjat att höras i området och Siggan svor vid detta tillfälle över sin olycka. Allt han visste var att han inte skulle klara sig ännu en dag utan blod. Det var i kväll det skulle ske, vad som än stod i hans väg.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-19, 18:23

Som förhäxad stod Saya stelfrusen, trollbunden av den mörka rökpelarens strävan mot himlen. Den anslöt sig till molnen och såg nästan ut att vara vad som höll upp himlen. Som om röken gav vika skulle även himlen falla. Och just för tillfället kändes det inte som en omöjlighet. Panikens kalla hand fann och klämde åt kring hennes hjärta. Pelaren kunde inte komma från någon annan plats än glädjestugan, hennes hem. Hon tog ett steg fram men en våg av kvävande ångest hejdade henne. Från sin uppväxt mindes hon glåporden, de onda blickarna och skriken. De eviga utskällningarna som aldrig tycktes försvinna. Det är ditt fel. Det är flickans fel. Om hon inte funnits. Det var hon som var där då det hände. Barnet är ondska. Hon hade varit bättre av död. Hörde du om olyckan? Hon har gjort det igen. Barnet är förhäxat.

Inför en sådan anstormning stod Saya maktlös. Minnena skrämde henne. Hon hade blivit van beskyllningarna så till den grad att hon ibland tog dem för sanning. Om allt var hennes fel, ja då kanske det var det? Var det här också hennes fel? Stod hennes hem i brand på grund av henne? Hade hon anlagt branden, trotts att hon inte ens varit nära huset? Hade hon vält en lykta på vägen ut? Vad hade hon gjort för fel denna gång?
Frågorna susade fram i hennes huvud likt en ond och ändlös virvelvind. En röst inom henne skrek att hon var oskyldig, men den hade skrikit så mycket och så hårt genom åren att den inte längre kunde göra sig hörd.
______________________________________

Från ett fönster på andra våningen, väl dold bakom en gardin, stod en behuvad man och såg ut på gatan. Nedanför sig såg han den rödhåriga alvflickan men vad som drog hans uppmärksamhet var den svarta rökpelaren. Det var för tidigt. Allt var inte förberett än men likväl stod huset i brand. Hur kunde det komma sig? Hade någon begått ett misstag? Omöjligt! Något måste ha hänt som tvingat dem till handling.

Nere på gatan stod alven kvar och velade men det var också något annat. Han såg upp mot hustaken och skymtade något. En person stod uppe på taken!? Var hade han kommit ifrån? Då han försökte fästa blicken på mannen på taket blev han sannerligen överraskad. Nykomlingen bar en lång vit kappa som tycktes skifta i samma färg som taket. En egenskap inte helt olik hans egna gröna kappa. Men en vit med samma förmåga?
Han tittade på sin egen kappa. Greppade det fina gröna tyget med sin hand och drog med tummen över den intrikat mönstrade fållen. ”En vit...” mumlade han fundersamt och fnös. Han betraktade mannen på taket med nyfiket intresse. Den färgskiftande egenskapen var inget som gjordes med lätthet av vilken simpel byskrädderska som helst. Nej det var långt mycket svårare än så och utefter vad han kunde se på det här avståndet tyckte han sig även kunna klargöra vissa likheter i snitten. Han behövde kolla upp den där mannen på taket, men först alven.
______________________________________

Saya skakade på huvudet, stampade i marken och svor högt. Hennes huva föll ned och visade det blodröda håret i all sin prakt. Hon orkade inte tveka längre. Hon behövde se hur det stod till med glädjestugan. Kanske var någon fast där och behövde hjälp. Tänk om alla höll på att brinna inne?
Hon svor ännu en ramsa och sprang sedan iväg längst gatan. Hon behövde ta sig till andra sidan husraden och se hur det stod till. Folk måste väll ha börjat släcka branden redan? Hon sprang och bakom henne vajade en gardin i ett övergivet fönster.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-26, 01:46

De brandgula flammorna spred sig som en löpeld. Taket stod i lågor och såg ut att kunna brista vilken sekund som helst. Bjälkarna knarrade oroväckande och brädorna började att förkolna och tappa sin färg. Knastrande läten kunde höras då det ömtåliga materialet slukades av hettan inifrån och ut. Eller var det utifrån och in? Rök strömmade ut ur vidöppna fönster och öppningar. Skrik hördes inifrån byggnaden. Kaos och panik blandades med den varma luften. Liv släcktes och brasor tändes. Ett tjut kunde höras. En kvinna skrek och något rasade. Ingången var blockerad av bråte och brinnande trä. Det var omöjligt att förstå hur denna brand startats. Folk hade börjat att reagera på händelsen och började samlas utanför den stora byggnaden. Ett barn sprang fram och slängde en hink med vatten. Om något så verkade det ha gjort elden starkare, då den plötsligt flammade upp som att något matat den med bränsle. Röken blev allt häftigare och allt tjockare och började nu sprida sig bland byggnaderna. Det skulle bli svårt att andas i närheten av branden.

Siggan iakttog händelsen från avstånd på hustaket där han satt. Det intresserade honom nog för att låta hans blick vandra från elden till kvinnan på gatan nedanför. Det var inte fören nu som hon avslöjat sin hjässa. Långt och glansigt hår i en intensiv röd färg blommade fram då hennes huva fallit henne till ryggen. Vampyren såg på henne nu med en blick av inte bara hunger, utan ett milt intresse likväl. Rött hår hade han stött på tidigare; men aldrig i en sådan stark och klar nyans. Den såg inte naturlig ut. Som hans egna hår. Mannen rörde sig smidigt på hustaket då han förflyttade sig för att följa kvinnan med sina ögon då hon rundade huskanten för att ta sig fram till den brinnande byggnaden. Vid detta tillfälle såg han det. En man i ett fönster tvärs över gatan. Siggan stelnade till men hann endast utgöra konturerna på figuren som försvann in i mörkret. Någon hade sett honom. En främling han inte sett ansiktet på. Vampyren förblev tyst. Nästan häpen av det som hänt. Skulle någon ha smugit sig på honom? Blotta tanken var befängd - Men det var ju det som hade hänt. Siggan tryckte sig tätare mot husets tak och kröp en bit ner på det lutande materialet för att undvika fönstret med den främmande personen. Han fick en bättre syn på det brinnande huset på detta vis också.

Att se in i elden smärtade hans känsliga blick och han undvek den från detta ögonblick. En frän doft av bränt kött nådde honom där han befann sig. Olikt den härliga aromen av varmt blod så kände han sig illamående av det som trängde sig in i hans näsa. Han försökte att ignorera detta så väl han kunde förmå sig själv. Kvinnan var allt som var av betydelse. Hon och blodet som fyllde hennes kropp. Siggan lade notis till hennes öron som han skymtat för ett kort ögonblick. En alv, I Easthall. Det var inte varje natt han kunde unna sig ett sådant byte.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-26, 22:36

Tesho låg och tryckte sig mot kanten av en skorsten. Ljuset från elden gjorde så att skorstenen kastade en lång mörk skugga och den var i denna som Tehso låg tyst och väntade. Han var klädd i sina vanliga kläder, de bruna byxorna som var så slitna att det på visa ställen blivit små hål. Hand hanskar av mjukt läder försed med nitar och förstärningingar.Den mörkt grå kortärmade tunikan som var skrynklig efter att Tehso sovit i den de senaste 2 veckorna. Över allt hade han en svart mantel med huvan uppdragen för att förbli så svår att se som möjligt.

Det var med plandade känslor som han kisade över hustaket mot det brinnande lusthuset. Han kände sig lite stolt över sitt verk samtidigt som det äklade honom att han kände sig stolt. Det hade inte varit svårt att sätta igång elden, det svåra var att se till att det tog sig tillräckligt mycket för att det skulle bli en eldsvåda. Nej själva dådet med att starta elden var inte det han var stolt över. Detta var bara en simpel uppoffring och om inte Tesho hade bränt ner huset skulle någon annan ha gjort det. Nej huset och människorna i det hade varit en liten uppoffring för att nå ett större mål och kanske förhindra världen från att tippa över och hamna i evigt kaos. Vem vet kanske skulle Easthall bli av med lite av dess slödder nu när detta smutsiga och ovärdiga hus blivit förintat.

Nej han var inte själva eldsvådan han var stolt över utan planen som eldsvådan satt i rullning. 6 dagar tidigare hade han fått en hint att något skulle hända huset. Han hade letat i flera timmar innan han lyckades hitta det lilla märket ristat på en dörrkarm. Sedan dess hade han spenderat sin tid med att planera.

Det hade samlats en stor grupp människor längs gatorna runt lusthuset som stod och iaktog branden eller försökte hjälpa till i släkningsarbetet. Tehso kunde höra skriken från släkningsarbetet och höra folk gråta över ett förlorat hem. Men ingen av dem fångade egentligen Tehsos intresse. Detta var ett nödvändigt offer, han hade inga pojkaktiga drömmar att man skulle kunna rädda världen utan blodspillan. Det Tehso var intresserad av var den stora vagnen som kom rullande längs gatan. Det var ett sex-span av hästar som drog den och ovanpå fans 3 stora tunnor fyllda med vatten. Ett smärtsamt grin spred sig över Tehsos ansikte. De skulle nog hitta hans små ledspår tids nog. Det hade tagit 2 dagar att göra iordning liken. Sammanlagt 2 livlösa kroppar som Tehso hade ristat in ett meddelande i och sedan placerat dem i tunnorna. De skulle antagligen börja svälla lite av vattnet men de har bara luggit i vattnet sedan morgonen så meddelande borde inte vara mer förstört än att det gick att läsas.

Ett simpelt litet meddelande med en inbyggd simpel kod som alla som var med i balansens väktare skulle kunna hitta. Allt du behövde göra var att hitta de synda siffrorna och ta ut första bokstaven ur dessa ord för att sedan få en mening. Tehso log åt sitt egna geni. Men han kunde inte stanna här och bli upptäckt, det skulle kunna få förödande effekter. Sakta gled han nerför taget och tog upp det armborstet han hade lagt lutande mot skorstenen. Med ett kort språng kom han över till nästa tak och småsprang för att lägga lite avstånd mellan sig och det brinnande lusthuset. Det var när han rörde sig över taket han såg något vit i ögonvrån. Tehso dök dirket ner bakom en takslut och tittade försiktigt upp. Det hade varit en man klädd i vit. Men det hade varit något konstigt. i ögonvrån hade han bara sett en svag rörelse av något vit. Men nu när han tittade dirket mot mannen var det svårare att se honom. Klädnaden var vit men det var som om det vita smälte ihop med den mörka bakgrunden och det var nästan omöjligt att se vart mannens konturer började och slutade de få gångerna blicken fastnade på honom alls. Hade Tehso blivit sed? Han viste vad speciella mantlar som smalte in i omgivningen betydde, men en vit? Han kunde inte ta några risker. Skulle de kunnat agerat så fort? Visst rökpelaren och ljuset från elden kunde nog ses från hela staden men de måste väl tro att det var någon av deras egna? Men det var för tidigt att bli upptäckt ännu och i värsta fall var det en fiende och han hade blivit upptäckt. Om det bara var en simpel tjuv i en magisk dräkt? Ja då skulle han väl döda ännu en oskyldig idag.

Han var tvungen att analysera sin sits, om han blivit upptäckt var chansen stor att den vitklädda mannen redan höll på att röra sig. Mannen viste att Tehso rörde sig från branden alltså skulle denna röra sig ditåt. Tehso skulle kunna försöka pricka honom med armborsten men det fanns inte mycket att ta stöd emot och många ställen att röra sig bakom på hustaken. Han behövde tappa sin förföljare genom att springa samma väg han kom och klättra sedan ner på gatan.

Han andades sakta ut och sedan ta han sats och med ett lätt hopp tog han sig tillbaka till taket han kommit från. Han använde samma stege som han en gång klättrade upp med för att komma ner och väl nere småsprang han längs en gränden och följde husväggen tät hela tiden bered att skjuta en pil om någon stack fram ett ansikte för att se vart han tog vägen. Låga ljud fick hans blick att sänkas till gatan. Framför honom stod en kort flicka eller kvinna, åldern var svår att bedöma i det dåliga ljuset. Hennes hår var rödare än blod och i ett ögonblick var allt Tehso kunde göra att stirra på henne. Att säga att hon var vacker var kanske en överdrift men hon var söt på ett flickaktigt sätt som fick Tehso att tänka på en docka. Mer han han inte säga innan han förnimade något vit på hustaket bakom den rödhåriga flickan.
- Ner! Röt han högt åt flickan och försökte knuffa henne åt sidan samtidigt som han med en smidig rörelse som han tränat på hundra tals gånger i armén fick han upp armborstet och tryckte kolven mot sin axel och tog sikte. Med ett försiktigt kramande avfyrade han pilen.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-27, 13:29

Från ingenstans hade en man dykt upp och knuffat henne. Saya föll hårt mot marken, pådrivet av momentumet från sitt eget springande. Hon slog i de nötta kullerstenarna och skrapade upp handflatorna såväl som knäna så blod började rinna. Det sved i såren som om köttet satts i brand. Skräckslagen, chockerad och förvirrad skrek hon rakt ut. Mannen som knuffat henne hade med en bödels övertornande hållning riktat en armborst mot taken och fyrat av. Hans klädnad var nött och hans uppsyn hård. Saya försökte åla sig bort från honom. Såren sved och gatan fläckades röd av små bloddroppar. Hon försökte vid ett tillfälle ställa sig upp men benen gav vika och hon föll tillbaka på marken. Brandröken spred sin kvävande doft och tjänade bara till att än mer späda på hennes panik. Hon skrek febril. Skrek för att få hjälp, skrek för att komma undan, skrek för att förstå och skrek för att förneka. Allt att som i ett trollslag blivit till en mardröm utan uppvaknandets uppväg.

Hon skrek febrilt och försökte gömma ansiktet i de blodiga och smutsiga händerna. Hon ville bara komma bort från allt. Då slog vinden ned. En stormvind av mardrömslika mått drog utan förvarning genom gatan. Det var ingen naturlig vind för med dess styrka slet den med sig allt som kom i dess väg. Tunnor skräp och annat bråte som kantat gatan slets upp och for mot Saya och främlingen. Skräckslagen skrek Saya rakt ut och lade sig platt mot gatan för att inte ryckas med av vinden och med händerna täckta över huvudet för att skydda sig från bråten.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-29, 20:32

Efter att ha tänkt länge och väl hade hon beslutat sig för att inte vara rädd för honom. Hon tänkte istället möta honom ansikte mot ansikte. Ja, hon skulle stå där rakryggad och fråga ut honom varför han betett sig som han gjort. Hon ville ha svar. Hon behövde det. Hans beteende hade varit under all kritik. Visst, hon själv hade spelat ett spel, men hon tyckte inte att det var såpass illa att man kunde förvänta sig ett sådant ovärdigt gensvar.
Nu stod hon här bland gränderna i Easthall och började nästan ångra sig. Han hade inte varit på Rödhaken, så hon hade gett sig ut på gatorna för att leta. En timma hade gått och sedan två och hon började känna att det var hopplöst. Det var kanske lika bra att vända hem och försöka på Rödhaken igen imorgon. Då skulle hon också vara mer förberedd. Just nu kändes detta bara som ett oförberett, impulsivt påhitt.
Hon tänkte precis vända om hemmåt, när hon skymtade något vitt i ögonvrån. Hennes hjärta slog en dubbelvolt och hon förbannade sig själv för att hon lät honom påverka henne så. Det var bara Siggan. Inget bestialiskt odjur och hon behövde inte vara rädd för honom.
Det var i alla fall vad hon intalade sig själv. Han hade skrämt henne duktigt för två kvällar sen och det var just därför hon skulle träffa honom. Hon tänkte banne mig inte stå här på darrande ben och låta modet svika henne. Inte nu när hon äntligen hittat honom.

Först hade hon tänkt ropa efter honom, men när hon upptäckte att han smög omkring blev hon vaksam. Istället följde hon försiktigt efter honom på behagligt avstånd. Med varsamma händer drog hon upp huvan på sin mörkgröna kappa och höll sig i skuggorna.
Vad var det han letade efter eller vem? Det dröjde inte länge innan hon fick svar. En person i huva och kappa gick lite längre fram på en av gatorna. Av formerna att döma och hennes sätt att röra sig, så var det en kvinna.
Siggan hukade sig bakom några lådor och själv gled hon ljudlöst in mellan två husväggar.
Med förvånad blick betraktade hon sedan Siggan när han, smidigt som en katt, tog sig upp på ett av hustaken. Odjur. Dök det genast upp i hennes huvud, men hon slog bestämt bort den tanken. Det var det sista han var, även om hon hade vissa kritiska åsikter om hans uppförande.
Ett annat ljus fångade nu hennes blick och hon vände den uppmärksamt åt detta håll. Hon kände igen en eldsvåda när hon såg den och hon kände ett styng av medlidande för dom inblandade. En impuls att ge en hjälpande hand kom över henne, men hon hejdade sig. Att göra det innebar att tillkännage sin närvaro och hon ville definitivt inte behöva förklara sig för Siggan. Speciellt inte eftersom hon faktiskt kommit dit för att kräva en förklaring från honom.

Så istället stannade hon kvar där hon befann sig. Tryggt dold bland skuggorna emellan husväggarna. Hon betraktade kvinnan, som hade stannat och nu rörde på sig. Hennes huva föll ner och Chrystal fascinerades av hennes röda hårsvall. Det liknade inget hon sett tidigare och hon undrade hur kvinnan lyckats få det så rött.
Mitt i hennes funderande dök plötsligt en man upp. Han röt något och knuffade ner kvinnan på marken. Kvinnan började skrika hysteriskt medan mannen skickligt plockade fram ett föremål han burit på. Chrystals förbryllade blick övergick i förskräckelse när hon såg mannens armborst, som riktades upp mot ett av hustaken. Det taket där Siggan befann sig.
Aldrig, tänkte hon och ilskan bubblade upp inom henne likt lava på väg upp ur en vulkan. Hon rusade fram från sitt gömställe för att hindra mannen, bara för att bli omkullslagen av en onaturligt kraftig vind. Förskräckt tog hon ett tag om en av järnpelarna som var fastgjutna i marken, medan hon med den andra armen skyddade sitt huvud från flygande bråte. Hon tackade sin lyckliga stjärna att någon idérik person hade valt att pynta just sin ingång med dessa järnsniden.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-30, 01:14

De skarpa pupillerna slet sig inte från kvinnans gestalt för en sekund. Ögonen var ständigt vakande och mannen iakttog henne som om hon var en saftig köttbit serverad med dryck och färska grönsaker. Hunger drev bort det mänskliga förståndet. Törsten torkade ut det lilla samvete som fortfarande krupit runt i vampyrens sinne. Siggan drog sina händer jäms takets hårda yta och rörde sig ljudlöst närmare kanten på byggnaden. Han satt hukad och väntade på det perfekta tillfället. Folket kring området skulle aldrig höra henne om hon lyckades yttra något ljud. Deras blickar skulle vara upptagna med den brinnande byggnaden för att hinna se vad som hänt. Mannen spärrade upp sina ögon och spretade försiktigt på sina fingrar. Hela hans kropp kittlade av upphetsningen vid denna jakt. Hon hade ingen aning om vad som väntade henne och hon kunde inte undkomma detta öde. Huggtänderna i hans vidöppna mun smärtade. Som att en plötslig tandvärk slagit honom. Det var en av effekterna av en långvarig hunger. Vampyren bet ihärdigt ihop och var nu beredd för att ta sats av byggnaden. Det var nu allt förändrades. En man hade plötsligt knuffat kvinnan åt sidan. Bytet var inte längre inom räckhåll och ett vittne hade visat sig. Hon slog i marken och mannen skrek med en hög röst. Siggan lät sin blick snabbt genomsöka främlingen. Misstänksamt klädd, människa av manligt kön. Medelåder. Beväpnad med armborst. En hård blick, trots det fylld av... Rädsla? Nej, någonting annat. Tiden tycktes nästan saktas ner för tillfället. Mannen röst ekade fortfarande i Siggans öron. Vapnet riktades och avfyrades. Siggan flyttade sig hastigt och mörkret tycktes nästan snärjas kring hans slanka kropp för att underlätta den kvicka manövern. En pil skar igenom luften men missade honom med ett flertal meter.

Siggan återfick ett klart medvetande men var ostadig på sina ben efter vad som just hänt. Hjärtat i hans bröstkorg slog som en krigstrumma och han kände sig plötsligt illamående. De lila ögonen stirrade hektiskt på pilen där den penetrerat takets yta och nu satt hårt inborrat. På samma plats där han tidigare själv suttit hukad. Gatan verkade snurra då han såg på den nedanför sig. Hungern och törsten var fortfarande där. Bara mindre märkbar för stunden. En kraftig vind drog sig snabbt över platsen. Skräp och avfall slog kraftigt mot personerna som befann sig nedanför honom. Det tog några sekunder innan han själv uppfattade var som just hänt. Några sekunder innan han kunnat balansera sitt sinne. Innan den okända mannen hunnit återställa sin balans från den plötsliga klimatförändringen så befann sig redan vampyren ett par steg ifrån honom. Mördaren var snabb och kunde sin sak, men kunde han matcha Siggan? Vampyren gjorde ett utfall och greppade efter mannens armborst med sin vänstra hand. Samtidigt förde han sin högra bakom sin egna rygg och fattade greppet om en skarp dolk han gömt under sin vita klädnad. Han såg på mannen med en blick utan medkänsla och utan barmhärtighet. Detta kryp var inget annat än en mördare. Siggan lät sin blick falla på mannens fötter under händelsen. Han förde sin vänstra fot framåt i samma takt som sin hand för att fälla mannen genom fotarbete. Dolken var fullt synlig och vampyren riktade ett avväpnande hugg mot mannens ena axel. Dessa rörelser kom naturligt för honom. Han visste inte vart han lärt sig detta eller hur han kom att tänka som han gjorde. Allt gick på några sekunder. Instinktivt.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-30, 16:15

Tehso han inte se om pilen träffade innan en kraftig vind slet tag i hans svarta mantel och fick honom att tappa balansen. Med en irriterad grymtning förde han sin vänstra hand upp mot halsen där spännet till manteln satt och med ett ryck lossade han det. Manteln fick fart i vinden och flög iväg längs gränden. Vart hade denna vind kommit ifrån? Den var långt ifrån naturlig och Tesho hade sett andra övernaturliga saker under sin tid som Riddare. Vart det den vitklädda mannen som besatt förmågan att böja verkligheten? Hur kunde ordern reagerat så snabbt?

Ett skrik från den rödhåriga flickan fick Tehso att titta åt hennes håll. Hon låg på marken och gömde ansiktet i sina händer och mot henne flög bråte. Av ren reflex började Tehso röra sig mot henne, försökte nå fram till henne och skydda flickan från allvarlig skada. Men mitt i hans första steg i sidled kom plötsligt en hård stöt och träffade honom. Det oladdade armborsten slets ur hans hand och han tappade balansen och började vackla bakåt. Om inte vinden varit så stark skulle antagligen Tehso redan lugit på marken. Med sin fria vänsterhand försökte han knuffa undan sin motståndare samtidigt som han kände plötslig smärta i vänsteraxel. Han bet ihop, vägrade acceptera smärtan som kändes som pulser ner längs armen. För ett ögonblick verkade världen stanna upp. Han kunde se ansiktet med det lila håret och lila ögonen och en mun förvridet i något som Tehso endast kunde beskriva som ondska förkroppsligt. I sin ögonvrå kunde han se något som liknade en dörr komma flygande genom luften mot flickan.

Med den rödhåriga flickans skrik ekade genom ljudet av hans motståndare och vinden gjorde Tehso en kraftansträngning att försöka greppa sin motståndare. Tehso försökte dra med sig sin motståndare till en position mellan flickan och dörren och gjorde sig bered på en smäll.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-30, 16:58

Mannen hade inte varit uppmärksam. Han hade varit distraherad. Någonting som kostat honom chansen att vinna denna strid. Omgivningen rörde sig fortfarande kring dem; men allt som existerade i detta ögonblick var de två männen. Främlingen som korsat hans väg mellan hungern och hans byte. Det var en ljuv känsla då det hårda järnet penetrerat mannens mjuka hud. Dolken trängde sig in mellan ben och brosk och gav ifrån sig ett otäckt läte. Vampyren släppte taget om sitt vapen. Det satt hårt på sin plats och skulle bli svårt att dra bladet ur mannens kropp. Siggan greppade istället hårt om armborsten som han lyckats slita ur mannens händer. Han skulle just använda detta trubbiga vapen för att slå balansen ur sin motståndare, då han plötsligt blev greppad. Mannen tog ett fast grepp om vampyren och drog honom med sig i en hastig rörelse. Det var ingen akt som skulle ge mannen ett övertag. Det var ingen handling som skulle komma att bringa skada eller fungera som försvar. Vinden lekte med vampyrens hår och dansade mellan de två männen. Den vita klädnaden följde mjukt varje rörelse som tog plats under vad som skulle bli en väldigt kort strid. Siggan sökte blicken från sin motståndare. Mannen verkade förnöjd. Som att han åstadkommit något. Det var inte fören nu som de lila ögonen uppfattat vad som tog plats vid sidan av hans kropp. En aning för sent.

En hård smäll slog emot hans kropp och den av hans motståndare. Smärtan var nästan bedövande och han kunde känna hur hans fötter plötsligt lämnat marken. Hur hade han missat dörren som kommit flygandes mot dem båda? Han hade varit för fokuserad på vad som var framför honom och missat den hela bilden. Det var dumt gjort av honom. Ett misstag han var tvungen att lära sig från. Dörren hade slagits i bitar. Spår av trä, spån och flisor drogs med vinden. Han kunde uppfatta dem då de flög framför honom. Varje detalj var lika skarp som att han suttit på plats i flera timmar. Färgen på dörren. Vilket trädslag den var gjord av. Stunden var utan ljud, men han kunde uppfatta den brinnande byggnaden någonstans i bakgrunden. Det var suddigt. Känslan av att flyga var bekant för honom. Han kunde inte minnas varför.

En grov smärta strömmade plötsligt genom hans kropp. Asfalten var sannerligen inte en bekväm yta att känna vid ett sådant fall. Ett pipande läte nästan skar hans huvud i mitten då ljudet av omgivningen sakta tonades fram. Det var så det kändes i alla fall. Grus och sten skrapade upp hans händer då hans kropp reagerat instinktivt för att dämpa fallet. Han undvek många skador vid händelsen. Styrkan i hans ben återvände sakta och han pressade med sina armar för att försöka att resa sig upp. Siggan hostade kraftigt. Blod rann nedför hans mungipa och färgade marken röd. Hans händer greppade om ett föremål vid sin midja. En del av armborsten som han tidigare haft i sin hand. Han svor, hostade och spottade en gång på marken. Hans händer skakade och det var i ren illvilja som han greppade om skaftet som kommit att penetrera honom från ena sidan till den andra. Det var inte dödligt, men inte heller någon vacker syn. Han skrek då han sakta drog det främmande objektet ur sin kropp. Han andades häftigt. Med darriga händer så kastade han delen av armborsten ifrån sig. Blod började strömma från det vidöppna hålet som lämnats i hans sida. Siggan hade inte hunnit uppfatta vad som skett med den andra mannen då han sakta kravlade sig upp i sittande ställning.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-30, 19:19

För Saya verkade det som att världen bestämt sig för att bli galen och falla på ända på samma gång. Främlingen som överfallit henne hade i sin tur blivit attackerad av ännu en främling som dykt upp från ingenstans. De båda hade i en våldsam envig fattat tag om varandra och slängt sig mot hennes håll. Ur ögonvrån hade hon förfärat sett hur en dörr kommit farande, uppburen av den hårda vinden, och störtat in den nye främlingens rygg. De båda angriparna hade slungats mot marken. Den förste, han som använt armborsten och som skadats i axeln, rullade längre bort av de båda och försvann ur Sayas synfält. Den andre, som var klädd i en vit kappa, såg ut att vara allvarligt skadad för när han mödosamt kravlat sig upp från marken syntes blod rinna från hans sida.

Saya märke först då att vinden upphört. Inte längre slungades bråte omkring i luften och inte längre behövde hon trycka sin kropp mot gatan för att inte fångas upp av stormvindarna. Lugnet lade sig åter över gatan. Om man nu kunde kalla det ett lugn. Hon var fortfarande skräckslagen och förvirrad över vad som skett. En man stod blödande bara några fot från henne och ännu en tordes göra det samma bakom henne. Men om så verkligen var fallet kunde bara gudarna veta för hon vågade inte vända sig om och kolla.
Hon gjorde det enda hon kände att hon kunde. Det enda hon vågade göra. Hon reste sig upp på ostadiga ben och började springa mot branden. Hur fel det än lät så fanns det människor där och där skulle hon vara trygg. Vad som än nyss hänt så ville hon inte veta av det mer. Hon fattade inte. Allt hade bara blivit ett stort förbenat kaos.
De kommer skylla allt på mig, tänkte hon då hon sprang.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-30, 19:41

Vinden upphörde och hon släppte sitt krampaktiga grepp om stolpen. När hon reste sig upp såg hon söndertrasat bråte som låg överallt. Det skulle ta lång tid för byborna att rensa upp allt det här, tänkte hon, och vart hade den där vinden ens kommit från? Det var inget naturligt i alla fall, så mycket visste hon.
Sakta vände hon sig om för att se hur det hade gått med klungan av människor lite längre bort. Kvinnan med röda håret hade försvunnit och Siggan och främlingen kravlade sig upp från marken. Dom levde i alla fall, men vad var det som mörklade ena sidan på Siggans vita kappa? Blod?!
Förfärat glömde hon all anledning till varför hon var där och sprang fram mot honom.

-''Siggan! Hur är det med dig? Är du skadad? Du blöder ju!'' Rösten var oroad och aningens andfådd. Nu kom hon ihåg den andra mannen. Dom hade bråkat och det måste vara han som skadat hennes vän. Ilsket drog hon upp sin dolk samtidigt som hon vände sig om mot främlingen. Hon höll den framför sig när hon sakta närmade sig honom.
-''Vem är du och vad gör du här. Nej förresten! Jag vill inte veta. För din skull är bättre om jag inte får veta ditt namn och om du har ditt liv kärt, så försvinner du ur min åsyn. Nu!''
Det sista ropade hon åt honom med ögon som glödde som den hetaste eld. Om han inte försvann snabbt som attan, så visste hon inte vad hon kunde tänkas göra med honom.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-31, 13:06

Tehso kipade efter andan och försökte få världen att sluta snurra. Stöten hade varit hård och sänt honom flygande men det var landningen som slagit luften ur hans lungor och gjort det svårt att andas. Det värkte i sidan efter slaget men det gjorde inte så ont att han trodde att något revben var brutet. Han hade blivit sparkad av en häst en gång och brutit 2 revben och blivit liggande i 3 veckor och haft smärtor i yttligare 3. Detta var inte i närheten men det gjorde fortfarande ont när han sakte gravlade sig upp på benen men varje rörelse kändes som ett extra knivhugg i sidan.

Han hade först svårt att lokalisera vart han var, av någon anledning var allt mörkare än det nyss varit och ljuset från elden brände hans ögon och fick honom att kisa. Han kunde se konturerna av Den vitklädda djävulen och någon mer som kommit till hans sida. “Hur många var de egentligen?” “Hur har de kunnat reagerat så snabbt?” Han kunde även se hur en röd massa sprang bort från dem. Den rödhåriga flickan hade tydligen tagit sitt förnuft till fånga och sprungit iväg. Det var antagligen för det bättre om hon rörde sig till tryggheten av folk. Men var det inte därifrån som vinden kommit? Inte hans bekymmer och varför skulle ordern ens bry sig om en liten flicka? Det var honom de tydligt var efter. Plötsligt hörde han någon säga något. Det lät först som ett mumel eller ett sur från en myga men när Tehso fokuserade sig kunde han göra vad som sades.Vem han var? Skulle en kvinna låta honom leva? Situationen blev plötsligt för komisk och Tehso kunde inte låta bli att skratta till. Ett skratt som dirket förvandlades till ett hest väsande läte då det åter högg till av smärta i hans sida. Ordern hade alltid varit hemlighetsfull och i det här fallet verkade det jobba till hans fördel. Högra handen verkade inte veta vad den vänstra handen gjorde. Tanken var roande och att det nu bara var en kvinnoröst framför honom som tänkte “låta honom levande gå därifrån, om han gick?” var skrattretande. Trots att han knappt kunde röra vänsterarmen och det gjorde ont i sidan att andas så kunde kvinnan inte ha något att sätta emot honom. Hon var ju en kvinna. Att han haft Siranas egna tur och uppenbara skydd den här kvällen fick honom att känna sig säker på sin sak.
- “Låta mig gå”? frågade han med ett leende på sina läppar, ett leende som om Tehso visste något ingen annan visste och att det roade honom.
Sakta greppade han tag om en kniv han hade i ett bälte runt midjan och riktade skaftet mot henne.
- “Alla som står i vägen för mig är emot sann balans. Jag vet inte om du vet vad du gör genom att hjälpa honom men han,” Tehso pekade med kniven mot den vitklädda mannen” och hans mästare måste dö.”
Han var tvungen att rädda världen då ingen annan kunde. Men för att rädda världen var han tvungen att stoppa “dem”. Inget pris var inte värt att betala för att uppfylla det, inte ens en vacker kvinnas liv.
- “Stig åt sidan och jag kommer låta dig gå med livet i behåll.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-01-31, 16:06

Hånade han henne? Ja det gjorde han! Han log henne rätt upp i ansiktet och han hade mage att hota henne tillbaka. Hon misstänkte att det var för att hon var kvinna och det gjorde henne bara ännu argare. När mannen tog fram sin kniv, så brast det för henne. Allt sunt förnuft rann ur hennes kropp och med ett vrål anföll hon honom. Ursinnigt högg hon vårdslöst med sin dolk och att mannen framför henne också hade en brydde hon sig inte om. Hon ville döda honom, skada honom, slita honom i stycken och allt annat hemskt hon kunde komma på. Han skulle inte få komma undan med det här, det skulle hon se till.
Långt borta hördes skrik och rop ifrån branden. Chrystal var lika omedveten om dom, som dom om henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 09:21

Förstod och vett verkade försvinna från kvinna lika ett ljus som brunnit ut. Med endast ett vrål som förvarning slängde sig kvinnan mot honom och det enda Tehso kunde göra var att baka undan och undvika skaftet på hennes folk. Det smärtade i sidan så fort han förde på sig och han fick ett plågat grin i ansiktet men det var ju inte direkt som om han kunde ge upp nu. Världen behövde honom och denna kvinna var långt ifrån den dödligaste motståndare han möt.

Då Tehso kunde undvek han dolken genom att baka ett steg eller finta åt sidan, annars använde han kniven och parerade med. Allt för att ännu en dolk inte skulle skada honom denna kväll. Kvinnan var dock väldigt snabb med sin klinga och då vänsterarmen var i stort sett var obrukbar så han fick aldrig något tillfälle att slå tillbaka mot kvinnan. Han var en riddare av balansens väktare, de tränade med kniv dagligen men om detta skulle fortsätta skulle han tillslut göra ett misstag och få sätta livet till. Ansträngningen av att röra på dig fick svettpärlor att bildas i Tehsos ansikte och rinna ner längsefter hans ansikte. Han var tvungen att byta taktik, att bara försvara sig skulle inte fungera i längden men han hade inte tiden till att göra något eget utfall mot kvinnan. Istället försökte Tehso skära kvinnan i hennes dolkhand varje gång han parerade den. Om han kunde få hennes utfall att sakta ner skulle han senare kanske kunna överrumpla henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 17:49

Världen kring honom hade sakta börjat att återgå till normal tid och rum. Smärtan pulserade igenom hans kropp från hålet i hans ena sida. Det var inte speciellt stort, men blod trängde sig sakta igenom hans klädnad och färgade den röd. Hans kappa hade undgått att förstöras, men klädesplagget han bar innanför skulle behöva slängas. Trasiga och blodiga kläder var helt klart ett nej. Siggan spottade på marken igen och greppade sig om sin strupe. Törsten hade börjat att återkomma. Den hade endast tystats tillfälligt av adrenalinet som forsat igenom hans kropp under stundens hetta. En bekant röst talade till honom och han såg febrigt upp från marken.
"Chrystal?" hans röst var låg och knappt märkbar till bakgrunden av det brinnande huset och folkmassan en bit bort. Vad hon gjorde ute denna tid och vid denna plats var bortom hans förståelse. Han placerade sina händer mot markens kalla sten och gjorde ett försök att ställa sig upp. Han var tvungen att snabbt placera en hand vid sin skadade sida. Blodet höll fortfarande på att lämna hans kropp. Det skulle ta ett tag för honom att läka; men han behövde stilla sin hunger. Kanske var det den ständiga smärtan som fick honom att kunna tänka och se klart. Den okända mannen hade börjat att tala om balans. Han pekade mot Siggan och nämnde någon mästare, och fortsatte sedan med att förklara att de båda måste dö. Varför måste jag dö? Vad för mästare? Vampyren bet ihop då han tog sitt första steg. Det stramade från hans midja ner till hans ena ben. Han såg från Chrystal till främlingen och sedan tillbaka igen. Kvinnan hade varit snabb med att plötsligt attackera mannen efter att han talat till henne med en sliskig stämma i sin röst. Siggan själv var förvånad över händelsen, men iakttog striden för en kort stund. Hon hade bra fotarbete, men svingade sin dolk hejvilt omkring sig för att träffa mannen. I strid var det finess som krävdes för att segra. Lyckligtvis verkade mannen ha problem med att följa med i hennes svängar. Antagligen ett resultat från dörren, och från dolken som fortfarande satt djupt inborrad i hans ena axel sedan striden med Siggan.

Mannen hade plötsligt börjat att hugga efter hennes hand varje gång kvinnan gjorde ett utfall. Innan detta låg han endast på försvar och Siggan var snabb med att förstå vad hans mål med detta var.
"Fokusera! Använd dig av ilskan, men låt den inte styra dig." Siggan tog ännu ett steg. Det gick lättare denna gång men smärtan var svår att ignorera. Han flämtade kort, hostade och tog ett steg till.
"Använd dig av hans svaghet. Förstärk ditt försvar och dra ut på striden. Han är skadad." han var fortfarande en bra bit från dem båda. De lila ögonen hade inga problem med att uppfatta varje detalj som skedde framför honom. Inte heller undgick det honom att folk framför den brinnande byggnaden hade börjat att slänga ögonkast åt deras håll. Siggan kände hur benen under honom snart givit upp. Han stannade hastigt upp då han förstått att ännu ett steg var omöjligt för stunden. Hand andning var hård. Tre dagar utan näring, en skada vid sin sida. Vampyren hostade igen men förblev stilla på sin plats i hopp om att återhämta sig efter en stunds vila.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 18:08

Främlingen högg mot hennes vilt fäktande hand och lyckades rispa den några gånger. Det sved lätt varje gång, men hon ignorerade detta. Det enda som fanns för henne nu var mannen framför hennes ögon. Varje gång han tog ett steg bakåt, så följde hon efter och snart skulle hon ha honom fast mot en vägg. Då skulle han få smaka på vad kvinnor egentligen går för.
Siggan ropade något till henne. För ett ögonblick vände hon uppmärksamheten åt hans håll för att höra vad han sa. Det ögonblicket räckte för att främlingen skulle träffa sitt mål. Hon skrek till av smärta när hans kniv skar genom huden på hennes hand och tappade sin dolk ner på marken. Hon svor av ilska över sin egen dumhet och nu var det hon som låg i underläge.
Siggan fortsatte tala till henne och gav henne råd. Hon lyssnade och gjorde som han sa. Med ny fokus i sin blick fäste hon den på främlingen och försökte utröna varje rörelse han skulle göra. När hon såg sitt tillfälle böjde hon sig snabbt ner, utan att släppa honom med blicken, och plockade upp sin dolk igen. Denna gången med vänster hand. Hon var inte lika duktig med den och hon visste att det skulle bli en utmaning, men med Siggans hjälp var hon säker på att hon skulle klara det.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 19:29

Kvinnan fortsatte att pressa honom och snart var han tvungen att börja cirkulera för att slå i ryggen i någon vägg. Hon var snabbare än han hade trott. Hennes våldsamma utfall lämnade alltid plats för ett litet mothugg men just innan hans kniv skulle skära henne i handen slank den undan likt en orm. Ironiskt nog var det den vitklädde mannen som räddade honom. I en bråkdel av en sekund var hennes uppmärksamhet inte till 100% på Tehso och detta utnyttjade han med en snabb vinkling av sin kniv och lyckades skära henne djupt i högra handen. Hon tappade dolken men fiskade snabbt upp den igen med vänsterhanden. För en stund det verkade bli ett avbrott i striden och Tehso tackade glatt för den lilla paus han fick. Vänsterarmen som hade varit domnad hade börjat göra ont men den smärtan var inget om man jämförde med det han kände i sidan. Det kände som om Novus egna mörker satt i sidan på honom och svettningarna var lika mycket för smärtan av trötthet.
- Jag måste erkänna, började Tehso säga i ett försök att dryga ut tiden. Du är snabb som en orm med den där dolken. Med rätt träning skulle du kunnat bli en mästare med den där dolken.
Tehso gav dolken en menande blick och gav henne ett tillgjort leende som inte nåde upp till hans hårda ögon. Med en låg röst inte menad för någon annan än sig själv sa han:
- Synd att behöva slösa på sådan potential.

Han ställde sig med högra benet framåt och greppade kniven med bladet vinklat nedåt.
- Bäst att du är redo för här kommer jag.
Med två små snabba steg framåt minskade han avståndet och började knivhuggen flyga. Han kunde inte hålla på så här länge till, orken höll på att ta slut. Han var tvungen att avsluta detta snabbt. Med ett leende hos en galen man som njöt av att veta att han var i livet skrattade han till och sa:
- Hoppas du är lika bra defensivt som du är offensiv.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 20:32

Främlingen bytte nu taktik och började anfalla framåt istället. Det här var inte riktigt vad hon hade tänkt sig. Ilskan hade börjat avta och en osäkerhet började nu komma krypande. Hon visste att hon var oerfaren och hon började misstro sig själv om att vinna denna striden.
Mannen högg nu vilt med sin kniv och hon duckade ganska vigt undan medan hon försökte komma på hur hon skulle göra. Han hade frågat om hon var lika duktig defensivt.
-''Kom an du bara.'' Ingen osäkerhet hördes i hennes röst, för hon tänkte minsann inte låta honom få det övertaget i alla fall. Hans arm kom flygande igen och skar upp hennes klädnad och gjorde en rispa i hennes arm. Svedan gjorde att hon fick tillbaka kämparglöden. Siggans röst dök upp i hennes huvud igen. ''Fokusera. Använd hans svaghet. När kniven kom flygande igen duckade hon framåt och gjorde en hastig rörelse runt hans kropp, så hon kom på hans ena sida. Kniven tryckte hon lätt mot hans sida samtidigt som hon tog högra handens fingrar runt kniven i hans axel för att vrida runt den. Det gjorde ont i handen, men smärtan gjorde henne bara ännu mer fokuserad.
-''Du är en duktig kämpe. Ger du upp nu innan jag dödar dig?''
Hon kände en segerglädje som kunde ses i hennes ögon och hon tänkte att, där fick han så han tålde.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-02, 23:47

Hon var inte bara snabb som en kobra utan rörlig som en. Hon lyckades med beundransvärd smidighet undvika hans slag. Han skulle inte klara mycket mer av det här. Han kände hur hans blick började få svårt att fokusera, av smärtan och utmattning. Han hade förlorat blod också, han kunde känna hur den kladdiga vätskan rann ner för hans vänstra arm och en stor fläck bildades på hans tunika.

Fötterna kändes tyngre och svett från pannan rann ner i ögonen och fick honom att blinka konstant för att hålla det borta. Han var tvungen att få ett slut på det och det snart. Han högg till med en vid sving med samtidigt försökte ett knä ge vika och han tappade balansen lite. Innan Tehso viste ordet av så hade kvinnan lyckats ta sig runt honom och höll nu ett fast grepp om dolken som satt i hans vänstra axel. En puls av smärta gick igenom han kropp då han kunde känna dolken röra på sig och han grimaserade och stönade högt. Han hade lyckats stoppa dolken mot hans sida och han kunde känna hur dolkens blad tryckte på utsidan av tunikan.

En duktig kämpe? Han var halvt invalid och råga på det kunde han inte röra vänsterarmen. Kvinnan förolämpade honom! Tehso kände hur ilskan började bubbla inom honom men hur mycket han än försökte röra på vänsterarmen ville den inte röra sig mer än någon tum. Han var tvungen att rädda världen och Sirana vakade över honom. Hon var tvungen att göra det annars skulle världen tippa över. Han kunde höra en kvinnoröst långt in i sitt medvetna, i ett minne så väl gömt att Tehso inte ens längre drömde om det. “Rädda oss Tehso.”

Utan att svara sin motståndare drog sig Tehso lite från henne och snurrade runt. Hans ledlösa vänstra arm for ut av snurr momentet och slog undan hennes dolk samtidigt som han högg med kniven i sin högra hand allt vad han orkade. “Alla som inte är med dig är emot dig, döda dem innan de skadar dig”. Tehso visste inte om han skulle lyckas nå henne med kniven. Smärtan där dolken drogs ur hans vänstra axel var så bedövande att svarta skuggor kom in för hans syn fält och han bet sig i kinden när han försökte hålla sig vid medvetande. Han var tvungen att lyckas, världen hängde på det. Plötsligt var det inte längre en kamp mellan Tehso och kvinnan utan en kamp om att hålla sig vaken, att inte bli medvetslös, att trycka kniven mer och mer tills dess att den skulle nå sitt mål. Bara lite till.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-03, 08:44

Segerglädjen varade inte länge, för mannen verkade ha fått ny styrka. Magi, var hennes första tanke när han snurrade runt och slog dolken ur hennes hand. Samtidigt kom en obeskrivlig smärta som fick henne att se stjärnor. Förvånat stapplade hon bakåt och förde en hand till kniven som satt i hennes bröstkorg. Varför? Hur? Det kunde inte sluta såhär.
Med en vädjande blick såg hon på Siggan och föll på knä på marken. Hon visste att han var skadad och antagligen inte skulle klara en strid till. Hon visste att hon måste göra något och försökte resa sig upp, men smärtan var outhärdlig. Varje rörelse, varje andetag gjorde ont och fick henne att grimasera illa.

Om hon bara fick vila lite, så skulle allt bli bra igen. Om hon bara fick lägga sig ner en stund, men hon visste att då skulle allt vara förlorat. Nej, sa hon sig själv. Hon skulle inte ge upp! Hennes väns liv satt fortfarande på spel och hon skulle kämpa till sista andetaget.
Med sammanbiten min gjorde hon ett försök att krypa framåt. Det gick! Hon tog ett djupt andetag och kröp lite till. När hon satte ner sin högerarm tappade hon andan av smärta. Det svartnade för ögonen och ett tag var hon rädd att hon skulle svimma, men med en kraftansträngning lyckades hon hålla sig vaken. Bara en liten bit till så skulle hon kunna nå sin dolk.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
saya
Nykomling

Posts : 14
Join date : 12-10-26

Karaktär
Ras: Alv
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-03, 14:11

Lågorna sträckte sig trevande mot skyn och gatan hade blivit till en masugn. Glädjestugan var insvept i gassande lågor som spydde ut tjock svart rök. Det hördes skrik inifrån.
Saya hade anslutit säg till folksamlingen som samlats utanför huset. Några bra vatten och försökte hjälpa till att släcka. Men deras försök verkade meningslösa inför lågornas hunger. Andra hade bara kommit för att beskåda spektaklet.

”Vad enda in i!” Hördes en man ropa högt och förbluffat. En av de som skötte det faktiska släckningsförsöket hade klättrat upp på brandvagnen och var nu blek i ansiktet som om han sett ett spöke.
En av hans kamrater hoppade efter upp på vagnen och tittade ned i den stora vattentunnan. ”Kroppar!” skrek han med ansiktet förvrängt av fasa. Samtidigt hördes ett hiskeligt knak från elden. Taket svajade och vred sig plågat under lågorna. En takbjälke lossnade i det samma och föll brinnande ned mot marken. Den studsade mot gatan så gnistorna yrde och förfärat så folk på hur den välte över och krossade tunnan på vattenvagnen. Vattnet strömmade ut på gatan och med den ett uppsvällt lik. Vid åsynen av den döda kroppen fick många i folkmassan panik. En hel skara sprang hedlöst bort mot det håll Saya kommit ifrån. Mot där hennes angripare varit.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Siggan
Grundare


Posts : 401
Join date : 12-09-12
Age : 25

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Vampyr

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-03, 18:47

Striden var inte långvarig och fick ett abrupt slut. Den främmande mannen hade slagit kniven ur Chrystals hand. Mannens blick var dåsig och han verkade oförmögen att fokusera sin blick. Chrystal hade plötsligt stannat upp. Hon såg tillbaka på Siggan där han stod och föll sedan till marken på sina bara knän. Vampyren tog ett djupt andetag. Smärtan i hans sida var ingenting. Blodet som lämnat hans kropp gjorde honom inget. Blod kunde spillas och blod kunde förgå. Om han gett upp varje gång livet slagit emot honom så skulle han varit död flera gånger om. Bara under sexton års tid av minnen så hade han stött på fler motgångar än vad han kunnat räknat. Blicken som Chrystal givit honom innan hon fallit brände sig in i hans valv av bilder och känslor. Det var ett rop på hjälp, lika bekant som den vita månen som majestätiskt dekorerade himlavalvet ovan dem. Siggan var snabb med att reagera under händelsen. Dolken som han tidigare borrat in i sin motståndare hade slitits ur hans axel då han snurrat runt. Den kalla metallen gav ifrån sig ett klirrande ljud då den slog i den hårda marken. Vampyren var redan på plats och fångade snabbt upp vapnet med sin ena hand. Bladet droppade av främlingens blod och med giriga ögon förde han klingan till sina läppar. Hans tunga smakade den varma vätskan i ett snabbt drag och efterlämnade en drypande sats av saliv på knivens vassa skaft. Den eldiga aromen av livets vätska dansade på vampyrens smaklökar och lämnade en rysning som spred sig genom hans kropp. En längtan efter blod drog sig över hans sinnen. En törst väckt på nytt syntes i hans skarpa blick då han gick till attack.

Siggan vände på dolken i sin hand och lät den vandra mellan hans fingrar innan han greppade den åter. Bladet var vänt neråt och var beredd på att skära sig djupt in i köttet på vad som skulle komma i dess väg. Pupillerna i vampyrens ögon var skarpa och smala. Djuriskt letade de efter ett gyllene tillfälle för att snabbt göra slut på mannens patetiska liv. En plötslig våg av människor sprang genom platsen, bort från den brinnande byggnaden i bakgrunden. Deras blickar var fyllda av panik och de verkade knappt reagera på de skadade personerna som de sprang förbi. En kvinna skrek maniskt något om kroppar i vatten. Kaos drogs över platsen. Alls fokus var som bortblåst, men Siggan var snabb med att vända detta till sin fördel. Ur sin vita kappa drog han upp en flaska vars innehåll påminde om det av ett vanligt vin. Han korkade ur flaskan, förde en bit av sin förstörda klädsel till flaskans mun och fuktade tyget. Han svepte dolkens metall genom den blöta massan, korkade igen flaskan och förde den åter innanför sin klädsel. Ett potent gift med förödande effekt vid stort intag. Hur detta skulle påverka blodet i någons system skulle bli intressant att notera.

Han knuffade en man åt sidan som genast föll till marken och siktade på sin motståndare endast två meter framför sig. Med dödlig pricksäkerhet lät han dolken lämna hans hand i en kvick rörelse, innan han dök efter Chrystal som fortfarande befann sig på marken i sittande ställning. Han drog Chrystals klädnad tätare runt hennes kropp, förde sina armar kring henne och lyfte henne upp från marken. Värken i hans sida kändes som tusen eldar och han insåg snabbt att han inte kunde bära henne i sitt nuvarande stadie. Istället försökte han att hjälpa henne på fötter åter igen.

_________________
Wonders are waiting to start, live your story. Faith, hope and glory.
Hold to the truth in your heart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Tehso
Nykomling

Posts : 32
Join date : 12-09-20

Karaktär
Ras:
Yrke:
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-03, 21:14

Tehso tittade förvånat på kniven han lyckats stoppa i kvinnans bröstkorg. Det tog honom ett tag att reagera på den och ta in vad det betydde. Hade han vunnit? Var hon död? Först visste han inte riktigt vad han skulle göra. Tankarna kändes molniga och det var svårt att greppa dem, och när han väl hittade en tanke som lät förnuftig och skulle dra fram den till utan var det segt som honung. Han vacklade bakåt från kvinnan, men ena benet vek sig under honom och med en duns satte han sig ner på marken. När han satte sig ner smärtade det till förfärligt i axeln och Tehso upptäckte att blodet börjat rinna ordentligt efter det att dolken dragits ut. Han tog ett krampaktigt grepp om sin vänstra axel i ett försök att stoppa blödningen. Vänstra sidan av hans tunika var nu helt dränkt i blod och det rann längs med armen. Han lyckades dock hålla sig sittande. När han såg att folk rörde sig mot dem från branden. Han försökte komma fram till att det var en dålig grej om han blev sed men även den tanken var svår att få fram. Han hade vunnit han hade väl dödat kvinnan? Hans blick sänkte sig mot henne. Hon kröp mot honom! Hur..? Han kunde inte förstå vad han såg.
- Varför?... Varför dör du inte? DÖ!!
Saliv spröt ur hans mun när han skrek. Han ögon var vidga av raseri.
- Stanna! Din.. din.. demon! DÖ!!
Förbrilt försökte Tehso trycka sig ifrån kvinnan och det blev ett långsamt hasande utmed marken. Hur kunde detta va? Hur kunde hon... En plötslig tanke slog honom. vart var den andre den... den … han med det lila håret, de lila ögonen? Hans blick vandrade över folkmassan som gick förbi honom. De flesta skyndade förbi med bara en kort blick åt hans hål, antagligen med en förhoppning att inte bli inblandade i något. Att urskilja den vitklädda mannen var inte svårt. Han kunde direkt se hans klädnad som en vit skepnad bland alla mörka kläder på gatan. Han gick emot honom med en dolk dragen. Det fanns inte mycket Tehso kunde göra annat än att titta på mannen medan kom närmre och närmre. Han var tvungen att göra något. Världen hänger på honom. Han var tvungen att rädda världen. Tänk! Tankarna snurrade från kvinnan till den vitklädda mannen till folken som gick förbi. Tänk!

Plötsligt log han, när en man bara hade ett val var det lika bra att hoppa ner för stupet. Med höger pekfinger tryckta han in ett finger i såret på hans vänstra axel. Med blodet på hans finger målade han ett sträck på sin panna med en litet sträck som en lie. Bredvid lien målade han ett tecken som ovetande ögon skulle tolka som ett vanligt V. Hela tiden han målade släppte han inte mannen med ögonen. Han var ingen ynkrygg, han såg döden i vitöga. Med en ansträngning lyckades han le. Se döden i vitöga och skratta. Han kände aldrig någon smärta när dolken åkte in i hans bröst, bara trycket. Han märkte att han föll bakåt från sin sittande position men kände aldrig när hans rygg möte marken. Världen blev svart.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   2013-02-04, 15:25

Hon behövde inte sin dolk, för Siggan hade tagit upp mannens kniv, smort in den och skickligt kastat den i bröstet på honom. Sakta föll han till marken och hon visste inte om han fortfarande levde eller om hans liv slocknat för evigt. Det spelade egentligen inte någon roll, för han kunde inte skada dem längre. Det var det enda som betydde något för henne. De var i säkerhet nu eller ja, snart i alla fall. Bara de kom bort från gatan och från folkmassan som flydde från elden.
Främlingen hade kallat henne demon och hon höll tillbaka ett frustande skratt. Hon, kvinnan som han hade misstrott sig kunna skada honom, var nu en fasansfull demon. Nåt mentalasylum måste han ju ha rymt ifrån, för han hade mycket konstiga idéer för sig. Demon, odjur, best, mästare. Vart fick han ens allt ifrån annars om han inte var sjuk?

Siggan kom fram till henne och hon kände hur han försökte lyfta henne, men misslyckades. Smärtan som kom fick henne att tappa andan och jorden började snurra runt hennes huvud igen. Hon bet ihop tänderna och försökte fokusera på omvärlden.
''Nej Chrystal! Håll dig vaken. Du måste. Vi måste ta oss härifrån. Kämpa! Du klarar det.''
Med en tyst röst peppade hon sig själv och lyckades med Siggans hjälp ta sig upp på fötter igen. Sakta sakta började de gå bort från platsen. Hon vände på huvudet och såg på sin vän.
-''Hur mår du? Du blöder. Är du allvarligt skadad?''
Det var en dum fråga, för hon såg ju blodet på han rock, men hon ville ha svar. Hon ville höra honom bekräfta att han skulle överleva.
Hon såg på hans blodfläck igen. Det röda syntes så tydligt mot det vita och hon var glad för att hon själv bar mörka kläder.

Något hårt och knöligt i hans ficka tryckte obekvämt mot hennes höft och skingrade hennes tankar. Hon vred lite på sig för att undkomma obehaget samtidigt som hon log och såg lömskt framför sig. Det var ett smart, men obetänksamt drag utav honom, att dra fram vinflaskan. Nu visste hon vart den var och dessutom var han skadad. Om hon hade tur ikväll, så skulle hon kanske lyckas få med sig lite av vätskan hem.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: Skuggorna viskade Brandrök   

Till överst på sidan Gå ner
 

Skuggorna viskade Brandrök

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Marknaden-