Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 Bekymmer i 'paradiset'

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-20, 17:02

Det var med bestämda steg som Mialee tog sig fram på den smala stigen. Samtalet med kvinnan på värdshuset hade inte alls gått riktigt som hon tänkt sig. Kvinnan hade verkat tro att hon varit ett barn och Mialee kände sig djupt förolämpad. Ett barn?! Hur kunde någon tro att hon var ett barn?! En pinne flög iväg upp i luften efter att hon fotat till den och den landade med ett prassel i en närliggande buske. Det resulterade i att en fågel skrämt flaxade upp i luften och bröt tystnaden som för tillfället lagt sig över skogen.
Mialee såg ursäktande efter den innan hon med ilskna ögon såg bakåt mot vägen hon kommit från och åter började tänka på sin situation. Till och med värdshusvärden verkade ha trott att hon var ett barn. Hur skulle hon någonsin kunna bosätta sig i en stad om alla gick omkring och trodde att hon var en borttappad snorunge?
Tjurig över sin situation satte hon sig med en duns ner på en sten. Hon plockade upp en handfull stenar och började kasta dem på måfå in i skogen för att göra sig av med den värsta ilskan. Samtidigt började hon fundera över olika lösningar. Kanske kunde hon förklä sig eller förtrolla folk så de trodde att de såg någon annan.
För varje idé som kom upp och hon avslog kastade hon iväg en sten. ''Dhock'' lät det när de landade på stammen till något träd. Ljudet ekade något och försatte sedan skogen åter i tystnad.

Ju längre tiden gick desto mer avtog ilskan och desto färre blev hennes idéer. Inget hon kom på hade någon varaktig lösning.
De första solstrålarna började sippra fram längs med horisonten och Mialee insåg att hon hade suttit där hela natten. Hon måste ha tappat bort sig i sina tankar. Tiden att gå hem hade ju passerat för länge sedan.
Precis när hon tänkte resa sig prasslade det till bakom henne och ett dovt morrande läte fick henne att stelna till. Vad var det där?! Hon reste sig skrämt upp, redo att slåss eller springa beroende på vad hon skulle komma att möta. Tyst började hon backa från det håll där morrandet kommit ifrån men hann bara ta ett fåtal steg innan en stor, brun björn uppenbarade sig framför henne. Mialee flämtade till och stapplade bakåt några steg. Foten fastnade i en uppstickande rot och hon ramlade omkull med ett ''ouff''. Ljudet uppmärksammades av björnen som nu började gå mot henne och reste sig upp på sina bakben framför henne.
Snabbt ropade hon ut två ord.
-''Stralis nebula.'' och en liten glittrande stråle flög ut från hennes ena hand och träffade björnen i ansiktet. Den vrålade ilsket och slog framför sig i luften med sina ramar som i blindo. Det gav henne tillräckligt med tid att resa sig upp och börja springa därifrån. I sin panik visste hon inte vart hon sprang, bara att hon var tvungen att ta sig bort från björnen.
Den hade i sin tur verkat få tillbaka sinnet och började nu springa efter henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-20, 17:41

Glöden avtog långsamt i sin klara färg efter lågan med ett fräsande ljud hade dött ut, det som låg kvar endast i en grådassig aska som vinden i en mild bris plockade med sig och dansade bort från platsen, nu spridandes över skogens natur.
”Ene Krahrvat.” En stel stämma hade avslutat ritualen och med två hastiga knyck reste sig kroppen först lutande åt höger då benet tryckte upp den vilande överkroppen, därefter knyckte den tillbaka sig till en bra balans åt de två stadiga fötterna på marken. Ögonen öppnade sig långsamt då den sista röken från en rökelse, klumpigt nedpressad i marken försvann i vinden som tidigare fört med sig askan och huvudet nickade nöjt.

Det var tydligt i terrängen, märken i marken formade efter djuret hade pressat. Faktum var att han förvånade sig själv i denna förföljelse. Hjorden som blivit nedslagen och riven hade han lagt till ro, genom den dimmiga världen hade trots det, något bekant rört sig nära hans öra, innan han dock kunde placera ljudet, dränktes skogens tystnad i ett djuriskt vrål. Det hade sett ut som en björn, dömande av klor och tänder som satt sina spår i hjortens sidor. Om han mött djuret senare hade det varit omöjligt att veta, då hade räv och varg och alla andra möjliga ätare doftat sig till det lik hjorten blivit. Det var ljudet, innan vrålet som vägrade lämna hans pannben, att björnen i sin tur vrålat satte andra grova spår i hans mage, inte direkt trevliga sådana. Den största förvåningen han ägde i tillfället dock, var just att björnen varit så nära.
Men nå, Ghargan kanske sade nära, men en tyst skog kunde tala längre än man ibland kunde tänka sig, därefter var det bara en fråga om vad man hade för inkarvad vana när det kom till att förflytta sig. Han flyttade sig genom terrängen, äver sjunkande mossa och hungriga trärötter som man ofta kunde tycka verka slänga sig efter ens fötter om man inte var van. Ghargan hade vanan, för det mesta men utanför jakt sprang han sällan och de stora fötterna kunde vara bökiga att hantera, därför kunde hans springstil se lite underlig ut, nästan roande, men den funkade, kanske inte den snabbaste men likväl så funkade den och det var det viktiga. I örongångarna kunde han höra det rytmiska tunga trampen från besten, den var framför honom. Tidigare hade trampen varit tysta, för långt borta och extremt förvirrade, men nu tycktes de ha funnit sin målmedvetenhet igen. Ghargan samlade sin andning, att retas med en ilsken björn var det dummaste man kunde göra i hans mening. Även hemma i sin klan fällde man sällan björnar, om det inte var sista utvägen, desperat behov av mat, skydd eller de kom för nära inpå.
Han såg skymten av björnens bakdel, flackandes mellan träd. Han hade rört sig mot vänsterleden om björnen, då han av terrängens erfarenhet fann stigen vara det lämpligare valet. Han sökte med blicken fram för att hitta björnens mål, att hitta svaret på det han hört innan björnen. En halv sekund, om ens det, en liten form han inte kunde se riktigt vad det var, men inte ett djur i sin första gissning. Han ökade takten. En till halv sekund, liten, två ben, sedan lade sig ett tjockare täcka träd i vägen. Men det var en människa, men ingen äldre människa. Beslutet fick gå fort, han vägde sin överlevnad med hennes, terrängen omkring, det gav honom en möjlighet.
Hans regler levde inom honom när han drog sig tillbaka mot höger igen för att fingra lös sitt spjut och läga det i sin hand, vägde vikten medan han letade fram. Han väntade in ett bra läge, nära nog, tog sats och slungade sitt spjut efter björnen innan han vek av åt vänster igen för att återgå till den bättre stigen.
”Här, åt vänster!” Vrålade han när spjutet skar sig in vid vänster baksida om björnen. Den snittade upp ett sår men det hade inte varit ett bra läge nog för att spetsa fast spjutet, då hade han behövt komma uppifrån. Utan spjut släppte han björnen med blicken och satsade på vägen framför honom. Den var friare från rötter, sten och låga grenar, en fördel för honom, men även för björnen. Det dock Ghargan visste var stenröset som fanns längst med denna väg, ett stenrös som anslöt sig med en mindre bäck som dalade långt och lindrigt upp i skogen. Det fanns rejäla klippor och stenar, ytor en björn inte kunde klättra på, men en människa kunde.

Röset låg inom sikte, han flackade med blicken efter den varelse han sett tidigare, om denne hört honom, om denne hunnit ifrån, om denne valt att satsa på den utflykt den inte visste något om, gripa efter strån, lämna det åt ödet, vad än man ville kalla det. Han hade inte tid att kolla efter en ilsken björn men vibrationerna i marken kändes tydligt, flåsande och hotande ljud nådde öronen, ingen fråga om saken. Det vita håret, vilda tovor kring det stela ansiktet, blicken fokuserad, handsmetat blod i ansiktet i former som fingrarna dragit, ned längs halsen. Händerna redo att börja klättra, endast den gula blicken letade vasst efter den lilla varelse som han sett skymten av tidigare.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-20, 21:54

Någon skrek och hennes uppmärksamhet vändes dit ropet ljudit ifrån. Den lilla stunden av fokusbyte gjorde att hon åter igen snavade, men hon lyckades denna gången hålla sig på benen. När hon inte såg någon fortsatte hon att springa och längre fram uppenbarade sig ett stenröse framför hennes ögon. Hon tackade sin lyckliga själ och lyckades snabbt klämma sig in mellan två klippblock. Stenkanterna rev i hennes kropp när hon försvann in bland stenröset dit björnen med sin stora kroppsbyggnad aldrig skulle kunna ta sig.
Hon satt där inne en stund och hämtade andan innan hon samlade på sig tillräckligt med mod för att tappert ta sig upp därifrån och fortsätta striden, fast nu på ett lite säkrare avstånd från besten.
Smidigt klättrade hon upp på ett av klippblocken och började speja ut efter björnen. Den hade stannat framför röset, oförmögen att ta sig upp på det och stirrade ilsket på något framför den. En människa! En man som var på väg att klättra upp. Kvickt tog hon sig fram dit för att hjälpa honom.
-''Här! Ta min hand!''
Hon sträckte ner sin hand mot honom och väntade på att han skulle ta den. Björnen som nu kommit närmre gav ifrån sig ett argt morrande läte och tog en ansats för att anfalla.
Mialee yttrade två ord och ännu en gång kom en glittrande stråle ur hennes ena hand och for iväg mot björnen. Den träffade den i ansiktet även denna gången. Den stora varelsen tjöt till i förskräckelse, stannade upp mitt i sin rörelse och började sedan förvirrat att snurra runt runt.
Samtidigt försökte Mialee förgäves nå så långt ner hon kunde med sina armar för att få ett grepp om mannen och kunna hjälpa honom upp i säkerhet. Vad gjorde förresten han här? Förstod han inte att det var farligt?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-20, 22:41

Rena instinkter kunde kicka igång snabbare än hjärnan kunde reagera, om det var det typ av liv man levde. Ghargan Warg hade kastat sig upp mot röset efter blicken landat på en kurvad bit sten som satt fast i en utmynnande kraftigare klippa, ett perfekt grepp för sin hand och en start för att börja ta sig uppåt. Den andra handen letade sig mot nästa fäste, inte ett lika bra men fullt dugligt trots det. Under sin stora fot tog han sats på en torrare, tjockare gren som haft oturen att dras med röset och på något magiskt sätt hade den hittat en väg att överleva. Han tryckte ifrån med benet och hivade sig upp, grepp för grepp då björnen mer än tydligt uppenbarade sin närhet bara strax nedanför honom, inte mindre aggressiv än den varit tidigare.
En rörelse i kanten av hans syn fick blicken att dra sig snett upp mot sidan, en liten hand som fick honom att titta en extra gång för att vara säker på att han såg rätt. Några få ord och underligt ljus var det andra som fångade hans uppmärksamhet men det hade uppenbarligen en redig effekt på björnen så han kunde se det nödvändiga med det trixet som denne hade. Blicken letade sig upp igen mot handen, sedan mot ägaren till den medan han hasade sig upp en halvmeter till. Han skulle ha insett det farliga i det hela, trots det så såg han på ansiktet med det ljusa håret och likaså passande ljusa hyn och något stämde inte med den mall han var van vid. En liten hand, en liten kropp, ett litet ansikte, men hon hade inte riktigt den fulla övertygelsen av ett barn. Han hivade upp sin hand när den var inom räckhåll för hennes, men han vågade inte lägga sina enorma tassar om hennes, hans vikt var nog mer än hanterbar. Dock så fick hon slita och dra i honom när hon kunde få grepp, han var trots allt en helt okej klättrare, om än det inte var något han gjorde dagligen.

Väl uppe på klippan släppte han ut ett längre andetag för att lugna instinkterna som låg och vibrerade i hans fingertoppar. Hans blick låg ned mot björnen och han korsade sina armar då han konstaterade att de nog skulle bli kvar på röset ett tag, det gick kanske klättra mot den västra sidan, men frågan var hur stadiga greppen var. För han kunde inte strida mot en björn, ett faktum som varit uppenbart sedan han varit ung. Han krökte en millimeter på sin mungipa över den tomma handen när han kunde se det medelmåttliga snittet i björnens sida, han skulle behöva göra sig ett nytt spjut om han skulle kunna jaga något. De gula ögonen lade sig lite mörkare när ögonlocken sänktes svagt och han vände sig mot flickan som varit björnens mål.
Ghargan Warg, var nog en av de få som genom ur och skur kunde hålla hakan hög och stirra med vassa gula ögon. Ryggen stod i rak hållning om än ena benet hade en lätt vilande position medan de andra stod rakt och höll det mesta av hans kroppstyngd. Solen hade börjat klättra högre då morgonen precis anlänt och nu tvekade den inte på att skugga in alla skåror och skavanker i den askbleka hyn, väderbiten, ärrad, en underligt form av bränna, ruiner av frostbiten hy en gång i tiden. Trots det var nacken rak, armarna fortfarande korsade med de stora nävarna om underarmarna. Fortfarande svaga rester av det torkade blodet sedan efter ritualen och de kraftiga fötterna som höll upp hela honom.

Han vägde en stund på riktigt vad han skulle säga. Det hade varit ett rätt bra tag sedan han sist stött på någon i skogen och till sin otur vände de ofta på klacken och skrek, om det var en vanlig människa utan någon stake alls. Just nu kunde han bara försöka klura ut vad denne kunde vara, det var som att lägga ett pussel med fel bitar i lådan, men det bringade även hans nyfikenhet.
”Vad är ni?” Frågade han tillslut genom stela läppar, en stel ton och det mesta kring honom verkade stelt, men det låg en underliggande ton om att han inte alls var omöjlig, inte låst på hotfullhet utan snarare mer åt det välkomnande hållet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-21, 16:42

Det hade inte varit det lättaste för henne att hjälpa mannen att häva sig upp på klippblocket. Om det inte vore för den lilla skicklighet i klättring som han verkade innehava, så var hon osäker på om hon alls hade kunnat dra upp honom.
Nu stod han framför henne och verkade inte helt nöjd med situationen, men inte heller verkade han vara fientlig på något sätt. Istället betraktade han henne ingående, som om hon var något sällsynt.
Solen hade klättrat lite högre upp över horisonten och dess strålar började sakta att värma ytan på dem kalla klippblocken. De började också lysa upp gömda vrår och framhäva det som innan varit dolt. Mannens underliga utseende bland annat. Det ärrade ansiktet med dess underliga utsmetade målning fyllde henne med en ivrig fascination. Vem kunde detta vara?
I samma stund som hon tänkte detta frågade mannen henne vad hon var. Mialee kunde inte hålla inne ett litet skratt över det komiska i det hela. Här stod de på klippblocken som två förlista skepp, strandsatta och för tillfället fast där de var och ingen av dem visste hur den andra hade hamnat där eller vilka de var.
-''Mitt namn är Mialee.'' Svarade hon leende. ''Jag är en gnom.''
Hon lade sedan huvudet på sned och tittade nyfiket på mannen framför sig.
-''Men vem är du?''
Han såg inte ut som dem andra människorna från Easthall, samtidigt verkade han faktiskt vara mänsklig. Kanske han kom från ett annan stad längre härifrån. Ja så var det nog, för hon hade ännu inte sett någon annan människa i staden som hade ansiktsmålningar som honom.

Björnen gav ifrån sig ett rytande där nerifrån och började otåligt att vanka av och an. I ögonvrån såg Mialee att den hade fått ett sår i sidan och hon flämtade till.
-''Den är skadad!'' Utbrast hon samtidigt som hon skyndade bort till kanten, föll ner på knä och tittade ner på den.
-''Vi måste hjälpa den.'' Det var mer ett konstaterande än en fråga. Trots det vände hon på huvudet och såg vädjande på mannen bredvid sig. Hon hoppades att han skulle medtycka. Om inte fick hon lösa det själv på bästa sätt hon kunde. Det var ju trots allt inte björnens fel att den bara försökte överleva. Människor kunde vara grymma mot djur och hon hade full förståelse för att den inte litade på dem.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-21, 17:32

Mötet emellan dem två tycktes sätta samma reaktioner igång hos dem båda. En gnutta nyfikenhet, en nypa svag misstänksamhet som tycktes kunna sköljas bort på någon sekund bara för hennes storlek intalade inget hot för honom och hon tyckte ha bestämt sig att han själv inte heller var något mot henne när hon svarat. Det fick honom att nicka nöjt för sig själv, för en gångs skull var det enkelt, inga stora missförstånd eller gap och skrik omkring småsaker, en liten krabat som tänkte med den positiva sidan framför den negativa.
Ghargan stirrade i hennes nyfikna ögon, minsann en blick som försäkrade honom om hans tankar kring denne lille, ungt, lekfullt kanske en aning och skrattet hon givit åt hans egen reaktion bara en stund innan hade passat väl till de drag hon visade honom. Hakan vred sig några grader åt sidan när hon talade för honom om vad hon var, först hade han tänkt påpeka att han frågat vad hon var, inte vem, men han hade inte behövt det då hon följt upp det hela efter hon gett honom sitt namn. Det var förvisso, inte något underligt att man gav sitt namn för att lära känna, få en bättre förståelse, om en annan men det var finpetade linjer och i han släppte det hela med att hans fråga varit så pass specifik. Mialee hade hon sagt att hon hette, men det var gnom som hade fått hakan att vända sig de där få graderna, fortfarande i sin stolta hållning för den släpptes sällan. Vad var en gnom? Han hade aldrig hört något liknande, kanske hörde ordet till ett språk han inte själv besatt? Ghargan lät sig vika sina knän och musklerna jobbade lätt för att motarbeta vikten så han långsamt hukade sig ned och han vände ansiktet rakt mot henne igen, blicken rakt mot den lilla krabaten, intensivt studerande.
”En gnom? Jag förstår ej.” Började han svara så det skulle vara tydligt att hennes form var okänd för honom. Han lade sedan en av de stora händerna mot sin bröstkorg så att attiraljer av ben, trä och horn rasslade lätt där de hängde från hårslingor, armband, hals och vissa delar av hans nötta kläder där de tjänade som syfte att hålla allt på plats.
”Ghargan Warg. Ni är ytterst..” Han stannade upp och först då flyttade blicken ned åt sidan i sökan efter ett ord som vägrade landa på tungan, ett ord att beskriva det han kände kring hennes typ. ”Intessr.. nej.. ah, intressant. Be..” Handen som legat mot hans bröstkorg hade rört sig mot de stela läpparna medan hans hjärna fumlat mellan korridorer av språket han kunde och ett pekfinger hade lagt sig över dem då han sagt nej, då han insett att hans val varit fel och sedan hade han sänkt handen och set upp igen då han kommit på vad ordet varit. Han var många saker annars, men han var inte en mästare på tungotalet, fast än han blev bättre med varje möte så var det få som stannade för att tala med honom.

Björnen hade dock dragit uppmärksamheten, Ghargan hade varit nära på att föra sin hand för att känna på varelsen framför honom, om hon var som andra i hår och skinn men han vred istället huvudet innan han låtit sin nyfikenhet ta över. Sneglande lade sig blicken mot björnens håll, vass och kall medan den stirrade mot besten nedanför. Hon talade och han förvånades över det som sades. Hjälpa björnen för att den var skadad, en skada han själv orsakat för att distrahera den och hon själv, hade varit jagad av den alldeles nyss så varför?
Vänster mungipa drog diskret på sig i en aning missnöje då han reste sig upp och följde ett steg mot kanten dit den ille hade tagit sig och mötte kort hennes bedjande blick.
”Det är bortom sinnes rätt att ta strid med björn, det är en skråma, inget hotande.” Förklarade han som motargument till hennes välvilja. Han visste själv, om ett djur var skadat till lidande skulle denne avlivas, det var så naturens nåd ordnades, i sällan fall kunde man försöka rädda djuret men det var enbart om reglerna för ens egen säkerhet inte bröts, och en björn, bröt starkt mot de reglerna. Dock var såret inget hotande, man kunde se det då spjutspetsen naggat av päls, men det var inte djupt och, han kikade närmre efter ett steg till, det hade redan slutat blöda.
”Såret har slutit sig, det var ej menat för att döda.” Förklarade han sedan och hoppades att hon skulle godta det han sagt och inte hittat på något dumdristigt, han hade trots allt bara 3 dolkar kvar och det var ingen chans med dem att hjälpa eller dräpa björnen.
”Jag råder er ej att gå ned dit, jag kommer ej att följa.” Satte han sedan ned foten på innan han tog sina två steg tillbaka från kanten och lät sig glida ned på stenen de två befann sig på, lätt ställning med benen vinklade för en stadigare position och han började fumla med handen efter sin pipa.
”..Berätta.” Sade han sedan, något hon skulle höra om hon gav upp på björnen, en fortsättning på det han börjat på tidigare, nyfiken om hennes lilla kropp.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-22, 16:35

Denna Ghargan tycktes ha blivit ännu mer fundersam över hennes svar. Han hade satt sig på huk framför henne intresserat betraktat henne, som om hon vore en överjordisk varelse. Tydligen hade han aldrig stött på någon av hennes sort innan. Ett tag undrade hon nästan om han tänkte ta henne med sig för att undersöka vad hon var, men sedan satte han handen till sitt bröst, besmyckat av alla dess underliga saker, och presenterade sig. Hon lade märke till hans svårighet att få fram ord och misstänkte att han antingen inte talade människornas språk eller hade någon form av talfel. Vilket det än var så stärkte det hennes tro om att han inte kom från Easthall.
Han verkade inte så glad över hennes förslag om att hjälpa björnen och hennes första reaktion var besvikelse. Sedan tittade hon lite mer noggrant på såret medan Ghargan förklarade och insåg att han faktiskt hade rätt. Efter en stunds funderande över vad hon skulle göra, reste hon på sig och ryckte på axlarna.
-''Ok.''
Det lilla ordet innehöll både accepterande av hans förklaring och visade att hon släppte på sin oro för björnens välfärd. Hon vände den nu ryggen och gick och satte sig bredvid mannen som hade tagit fram en pipa.
-''Berätta vadå?''
Oförstående ögon följde hans rörelser när han hanterade pipan innan hon insåg vad han syftade på.
-''Åh.'' Sa hon lyckligt över sin egen insikt och blev smickrad av hans intresse över henne. Med glädje började hon berätta om gnomer, vart hon kom ifrån, sin undervisning, det resande äventyret och även hur hon kom till Easthall. Dock utelämnade vissa små detaljer i det sista, så som att hon rymt och att det åldriga rådet inte godkänt hennes beslut. Det kändes som ett bra beslut att hålla detta för sig själv ett litet tag till.

När hon slutligen berättat klart vände hon sin blick mot mannen och såg intresserat på honom.
-''Nu undrar jag över dig Ghargan Warg. Vill du berätta för mig vem du är och vart du kommer ifrån?''
Hon var mycket nyfiken att få veta hur denne man levde och vad alla hans ägodelar var för något och även hur han var som person. Hans besynnerliga utseende intresserade henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-22, 18:19

Med en inre lättnad hade hon valt att slå sig ned på stenen med honom istället för att älta på den irriterade björnens välfärd på grund av det sår som, Ghargan själv, hade orsakat, en detalj han glömt nämna men som han bedömde att den var lika bra att hålla otalad. Hon hade efter fundering uppfattat hans fråga som han inte klandrade henne för att den kanske varit knaggligt upplagd då han trots allt brutit upp den mellan deras konversation och fokus på djuret nedanför, därefter hade hon börjat berätta om hennes sort och han svarade till påståenden med ljud som ”Un” och ”ah” och ”hrm” som enklare svar som talade för hans involvering i hennes historia.
Gnomer dock, även trots hon berättade var en varelse han inte kunde placera ihop med någon kunskap han redan hade, de hade varit en helt ny ras för honom och minst sagt så glödde det hans intresse och nyfikenhet. Han var en man som ofta såg andra som objekt av information, att de hade något att lära honom hur än liten den kunskap de besatt må ha varit, i de flesta fall ansåg han det vara liten chans att de hade mindre kunskap än honom själv dessutom. Hon förklarade sin resa och efter hon talat till punkt kom han till slutsvar att den varit lång men att den ännu hade många sträckor att vandra om hon var utanför sitt hem. Han själv visste, vad det innebar att vara hemifrån. Ens resa hemma, var ett vardagsliv mer, men när du lämnade ditt hem, det var då ditt livs resa äntligen kunde börja och det krävdes ofta mycket innan den tog slut. I korta ord ansåg han att ens inre resa aldrig riktigt kunde börja om man inte tog stegen ut på okänd mark.

En hand höjde sig lätt, den lediga som ej höll i hans nu glödande pipa, och han försökte eftermana några ljud som hon kanske hade sagt men ingenting hände. Hans blick vilade tveksamt på handen och sedan drog den sig långsamt åt henne igen. Hon hade pratat om hennes undervisning och han hade sett något underligt mellan henne och björnen tidigare som han inte kunde förstå vad det varit för något, undervisningens historia hade inte gjort honom mycket klokare heller men efter sitt eget försök så ryckte hans stelt på axlarna och lade det bakom sig som något som efter det hela inte var så relevant för honom ändå.
”Jag är vandrad från norr, bergen till öster bor min stam, familj, klan, namnet är Wargskhat.” Började han när han kom till punkten om att prata om honom själv. Han höjde på hakan några grader när han nämnde sin stam, sin stolthet och sitt arv, läpparna slöt sig om pipan och han sög på de sista torkade nödvändigheterna som låg i botten innan han vände på tippen och knackade ut resterna mot stenen, följt av ett lätt moln av grådassig rök.
”Vi är, ett jaktfolk, nära livets råd och vårt syfte är att lägga djur till vila och själv.. självkallat? Självfallet.” Han nickade kort åt sitt korrekta ord när tungan rullat det rätt och fortsatte. ”lever för vår överlevnad.” Han förde handen med pipan bakanför sin rygg för att pressa in den i en läderhölsa som var fäst vid hans svank, blicken nu snäppet grumligare, mörkare men varmare, som elden skiftade färg när solens ljus lade sig bakom kullarna och mörkret gav eldens lågor mer kontrast. Han fortsatte berätta kort om sitt arv och regler, att det var viktigt att lägga djuren till ro och hjälpa dess själar vidare, att det kött man tog skulle man hedra genom att äta det rått och att om ett djur var skadat skulle man vid lidande avrätta det, om inte genom förband ifall ens egen överlevnad var säker. Han nämnde kort deras tro men använde inte ordet gud, han beskrev Krahrvat som deras förfäder från första generationen och hur de var samlade inom samma namn och nu såg över deras välfärd.
Ofta i det han beskrev låg det stor vikt och stolthet när han nämnde klanen eller sitt arbete i naturen, att det var viktigt för honom, orden fick en form av extra tyngd i sig för att göra det tydligt. Han avslutade med hans utvandring från stammen 9 år sedan och hänvisade med en lätt rörelse till det största karvade ärret i ansiktet och hur det använts för att välsigna en säker resa, ett bevis på att stammen var nära trots att han var långt borta.
Hans mörkgula färg gömde sig bakom ögonlocken när de långsamt slöt sig och han tog sig några sekunder att tänka tillbaka på sitt hem, på sin stam, hur bergen reste sig, stigarna gick, bäckar som strömmade, floden för fisk. Han öppnade de sedan igen, en rofull blick fortfarande, nu med den mjukare tonen i färgen men fortfarande med det stela läpparna och fasta, slitna ytorna i ansiktet, någonstans fanns det en svag vinkling i slutet på höger mungipa, något en tanke på hans hemby kunde bringa.
”Vi må vara olika, men det tycks vara många, saker som är lika på vissa sätt. Jag hoppas att ni ej fruktar mina sätt” Konstaterade han tillslut. De var båda långt hemifrån, fascinerade av andra väsen, resande fötter och han inkluderade även hennes välvilja att hjälpa björnen, för han hade gjort det själv om de inte var farliga bestar, speciellt när de var arga. Men han förväntade sig inte att hon direkt skulle köpa hans mer, barbariska sätt, råa sätt, det var allt eller inget för det mesta i en hård natur.
”Vad tänker ni nu, för er resa?” Lade han sedan till ganska snabbt efter sitt påstående, nyfiken om hur hon såg sina kommande veckor, vad hon skulle göra, vart hon ville resa, med syfte av vad, nyfikenhet, kunskap, sociala möten. Det fanns många olika motiveringar till vad för typ av resa man valde att ta och ändå kunde den forma sin väg av sig självt. Han såg inväntandes, frågan efter kunde tjäna till avledande från hans tidigare kommentar, hoppades att hon inte skulle avskräckas av hans sätt.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-23, 15:34

Mannen lyssnade artigt på hela hennes berättelse. Ibland verkade det som att han inte riktigt förstod och ändå höll han tålmodigt tyst och väntade ut tills hon var helt klar.
Hon fick kväva en fnissning när hon såg hans tappra försök till att härma en av hennes formler innan. Hans skeptiska blick handen som han höll ut gjorde alltihopa lustigt och nästan lite fånigt. Om hon kunnat skulle hon ha visat honom hur man gjorde, men hon visste inte riktigt vart magin kom ifrån. Den bara fanns där inuti henne, som en osynlig energi hon kunde välja att använda sig utav. Bland hennes folk var magi något som alla besatt. Det gällde bara att lära sig hantera den och använda den på ett praktiskt sätt. De allra duktigaste av mentorerna kunde använda sig av all möjlig sorters magi. De kunde skapa föremål, frambringa en illusion av olika varelser, göra sig själva, andra eller hela platser osynliga och det hon varit mest fascinerad av var deras förmåga att kunna ta sig in i folks drömmar och medvetanden.
Det skulle dröja många år innan hon ens var i närheten av något så stort. Hittills kunde hon endast göra småsaker som att lyfta små ting, laga smårevor i kläder eller små repor på föremål eller tillfälligt förvirra någon i några sekunder, så som hon gjort med björnen tidigare.

Mannen började tala och Mialee vände sin uppmärksamhet mot honom och lyssnade spänt på varje ord han sa. Ju mer han berättade, ju större blev hennes ögon. Hans stam och hemstad fascinerade henne. Det var något nästan andligt över hans sätt att leva och se på saker. Som att allt levande ting här i världen var heligt och hade ett syfte och en mening. Hon gillade det och hon började gilla den här mannen mer och mer.
-''Jag fruktar er inte. jag skulle gärna följa med er till er hemby någon gång.''
Hon såg drömmande på honom och hoppades verkligen att hon skulle få lära sig mer om detta annorlunda livssätt. Det kändes som att han kunde lära henne mycket om det som fanns här i världen.
Vart tänker ni nu för er resa, hade han sagt och hon ryckte till av frågan. Det hade hon inte riktigt tänkt på. Hon hade ju just anlänt hit och hade väl tänkte stanna här ett tag. I och för sig var hon inte helt främmande inför tanken på att resa vidare på direkten om saker skulle förändras. Det var bara det att tanken på att resa vidare inte hade slagit henne riktigt än.
-''Jag kom till Easthall igår kväll. Helst skulle jag vilja se mig om i staden och upptäcka vad den har att erbjuda innan jag reser vidare...''
Det lät som att hon tänkte fortsätta, men hans fråga hade fått henne fundersam så hon lät orden hänga kvar i luften. Att fortsätta resa utan Destan kändes otänkbart. Han hade funnits vid hennes sida länge och det hade varit en stor sorg för henne när han dog.

Minnet av den ''beskyddare'' som rådet tilldelat henne var för smärtsamt, så hon slog bort det och reste sig istället upp för att se vart björnen höll hus. Till hennes lättnad och även besvikelse syntes det inte spår av den.
Hon vände sig om mot Ghargan med ett blandat ansiktsuttryck.
-''Det verkar som att vår björn har valt att lämna oss ifred.''
Hon valde att inte fortsätta och väntade istället på att se hur Ghargan skulle reagera och vad han beslutade att göra efter denna information.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-24, 18:32

Vad än magi var i världen var det något Ghargan aldrig hade sett det, aldrig någonsin som Mialee hade gjort det och hur hon fått det att verka så enkelt. Efter sitt eget försök dock att efterlikna hennes akt och hennes berättande om sin undervisning lite kort, hade han inte heller blivit klokare på den delen. Men han kunde känna en ny form av respekt mot den lille under vetenskapen att hon hanterade denna förmåga. Den var trots allt, så annorlunda från de fysiska teknikerna man kunde ha.

Hon, som honom, hade lyssnat nyfiket på historien han berättat och han fick fortsätta konstatera att denne var en underlig en, men likaså var hon fascinerande och intressant med sitt sätt att uttrycka sig, hennes kunskaper och så klart hennes fysiska storlek som han fortfarande kunde snegla på då och då. Så liten, även fast hon pratat om sitt folk kunde han inte riktigt få det att stämma ihop, lite som hennes enkelhet med magin och hans eget försök, enda skillnaden var att han kunde släppa sin oförmåga med magi men hennes storlek låg hela tiden i hans synfält. Hur blev man så pass liten? Kanske med denna magi, hade man satt en hand på huvudet och en annan hade satt sin på fötterna och pressat ihop dem? Skulle det då vara möjligt att göra motsatsen? Han satte en fundersam hand mot sin haka för bara ett par få sekunder innan han flyttade handen som lätt gav ifrån sig ett svagt risslande ljud när fingrar snuddade vid skäggstubb.
”Följa dit” Var frågan han lade och anledningen att han dragits från sina tankar kring hennes storlek. Två ögonbryn hade lagt sig några förvånade millimeter högre upp, som om det var ett svar kring hans levnadsstil och bakgrund han aldrig hört förut. Läpparna hade särats sig såsom de gjort för att få plats med pipspetsen, utan en pipa så klart. Pupillerna hade minskat sig en aning då han fortfarande analyserade hennes.. seriösa? Förfrågan? Men hon såg på honom med entusiasm som han sett i få människor, nyfikna ögon, pigga och modiga.
Om det var en första gång för Ghargan Warg, så var det att bli ställd på sängkanten. Han var inte en direkt man som enkelt rubbades av, egentligen det mesta. Han var nyfiken, kall i blodet, stolt, ärlig och framförallt en säker själ på sina fötter utan fjompiga tvivel. Men hans tunga tyckes inom detta mirakulösa undantag lägga knut på sig och han fick inte ur sig ett svar innan hon fortsatte och hennes starka personlighet brann starkt i hans blick, nästan bländande.
”Ah, ni är nyligt kommen jag förstår.” Svarade han, då det varit något som hade varit enklare att lägga ord till. En ny själ till dessa områden, sökandes efter kunskap och möten kanske, inte något man kanske fann det bästa utav inne i skogarna, det var klart enklare att hitta mättande erfarenheter i städerna om man inte själv var av skogens aska. Han följde Mialee när hon reste sig för att kika ned från deras samtalssten, han hade inte yttrat sig mer då saker och ting tycktes lingra kvar men kanske just av den anledningen hade hon lagt sin uppmärksamhet mot den anledning som jagat dem två till deras möte från första början. Hon verkade dock inte fortsätta på det spår hon varit in på, utan konstaterade att deras best till vän hade gått sin väg och då tog han sig själv upp på fötterna, först med stadiga fötter i en bredare position med benen och armar som klättrade uppåt för att sträcka ut kroppen innan han tog sig själv äran att kika efter, inte för att han tvivlade att björnen i fråga var borta. Han tog stadiga steg mot kanten och lät blicken svepa över miljön omkring dem, näsan klättrade sig lite högre och han drog in ett djupt sniffande andetag som i den doftfyllda luften kartlagde sig i näsborrarna på honom. Skog, lätt hint av vatten i närheten, mult av mossa, torr såsom fuktig, nedtrampad såsom oberörd. Han letade efter det speciella med päls, en rundare, ibland frän doft med, snäppet varmare var den också och det han hittade var svagt, kvarliggande från stenröset men inte längre någon styrka i sig, mest troligt hade deras berättelser tråkat ut björnen, men det sade inte att den tagit sig långt.
Ghargan korsade kort sina armar och lät filtrera ett extra djupare andetag genom näsan i jakt på dofterna när vinden lämpligt drog sig mot deras håll, den svaga doften fortfarande. Han hukade sig vid kanten och satte handflatorna mot den steniga ytan innan han lätt hävde sig ned från deras säkra klippa, ett lätt sving och sulorna tryckte sig med en duns mot backen då han landade.
”Aldrig har jag hört om andras vilja att besöka mitt hem, sällan har vi haft besök.” Han kunde äntligen svara på hennes förfrågan, efter förvåningen lagt sig. Deras stam var isolerad och andra höll sig undan, om de ens visste att deras folk levde där. Men det uteslöt inte att de faktiskt haft folk som vandrat in i deras by, om man nu kunde kalla det för en by och de var inte ett folk, om än de värderade familjen högt och höll sig till sitt, som förtryckte utomstående, speciellt inte om de varit i behov av hjälp av olika anledningar. Bergen och skogarna kunde trots allt vara en knepig miljö för de som ej var van.
”Men det är ej förbjudet, kanske en dag får ni möjligt det.” Han vände upp blicken kort, säker på att en viss del inte lagt sig rätt på tungan i det han sagt, men han kunde inte finna en rättning till det just nu. Ibland tappade han även ord som han kunde ha använt ofta, men han ansåg att det var mänskligt, så länge man blev förstådd spelade det ingen större roll. ”Easthall.” Sade han sedan kort och svepte än en gång med blicken. ”Hittar ni dit? Annars kan jag ta er dit.” Frågade han sedan, vildmarken och staden var skilda miljöer, han kunde tänka sig att hon redan visste riktningen att gå, men att fråga skadade aldrig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-26, 18:38

(Sorry för kort inlägg)

Som att han inte trodde på hennes ord hade han gått fram till kanten och inspekterat läget nedanför. Samtidigt som det irriterade henne att han varit tvungen att titta efter själv, så kändes det bra att få ett extra accepterande på att kusten var klar.
Han verkade även ha blivit förvånad över hennes intresse av honom och hans bakgrund. Inte på något förolämpande sätt utan han verkade mer ha tagit det som en komplimang. Hon själv var bara lycklig över hans svar att hon någon gång kanske kunde få följa med.
-''Åh det hade varit en fantastisk möjlighet.'' Svarade hon och såg ärligt lycklig på honom. Tänk vad fantastiskt det skulle vara. Mer att upptäcka. Mer att lära. Med drömmande blick såg hon bort mot fjärran en stund och vände sig sedan mot honom igen.
-''Jodå jag hittar...men det skulle inte skada med lite sällskap en bit. Ja du vet...ifall en viss brun, arg, pälsboll skulle dyka upp igen.''
Hon log skuldmedvetet och vände lite generat bort blicken, som om hon tyckte det var pinsamt att behöva fråga om hjälp.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-03-31, 15:56

(Så! Ursäkta tiden, hade flyttstäd som krockade.)

Han stod och lät en mildare tystnad dra sig dem emellan, lite tvekande medan han höll henne inom sin sikt. Hon var verkligen liten och det verkade inte spela någon roll att de suttit och konverserat om deras hem, kanske hade det varit för att de suttit ned men på stående fot igen fascinerades han åter igen av hennes storlek. Kompakt, kort men inte tveformad, han själv dock gav illusionen innanför huvudet att han snarare var den som hade en stor och klumpigare kropp, en välskapt illusion i kontrast med hans kunskap om att han kunde föra sig lika väl för sin storlek men även att den inte ändrat sig något egentligen.
Tillslut så nickade han och lade ett jakande ”Uh”, de två delarna skulle samspela sig i att han accepterade hennes förfrågan efter en stunds fundering. Han hade inte förstått henne först, därav den underliggande tystnaden mellan dem där han redde ut det hon sade och hennes uttryck med sina ord. Det fanns inga spår om att han tyckte att det var egentligen konstigt att hon frågat men självfallet inte motsatsen heller. Naturliga ord, inget annat än det och han tolkade det så gott han kunde och tillslut hade han kommit fram till sitt korta svar, ungefär samtidigt som polletten någorlunda ramlat ned om brun pälsboll, som hon hade sagt det, och vad hon syftade på. Hjälp eller inte hjälp, det var inte frågan för honom i just detta tillfälle efter de talats vid, men sällskap tog han gärna då det kunde vara sällsynt inne i skogarna.

Ghargan tog sig ett par snabba sekunder för att lossa ett mindre vattenskinn som han välte över sin ena handflata innan han tog den upp mot sitt ansikte och tryckte fast den så, inte direkt allt vatten hamnat i ansiktet, men det som lyckades hålla sig kvar. Några enkla snabba gnugg medan dropparna flydde sin väg ned efter ansiktet med en skiftande nyans av smågrus, smuts och torkat blod som svagt lade sig över i en mer brunton. En snabb gest innan vattenskinnet var tillbaka vid läderfånget han pressat in pipan i. Benen sträckte på sig under tiden, drog ut musklerna genom att slita kroppen uppåt och lätt skifta vikten från en fot till en annan. Staden, det fanns en lite barnslig entusiasm som viskade i hans snabba städning av ansiktet och sträckande på musklerna. Han visste att han aldrig skulle kunna leva i en stad, om ens klara av en hel dag och natt i en var tveksamt, men han hade alltid ett lätt pirr i fingertoppar och sulorna till hans tår som gömde sig under de självnitade läderkängorna. Människor, så otroligt mycket människor, hur de flöt som löv på älven, som en ström omkring varandra, passerande, krockande, samarbetande och de stannade aldrig upp. Var det något som var Ghargan Warg, så var det fascination över beteenden.
I den gula blicken knastrade en mera livfull eld, om än omedveten då blicken inte stämde överens med resten av det väderbitna ytorna och det mer bitterhetsartade ansiktsuttrycket, livet lekte vi tanken av att se staden igen men resten hände inte riktigt med, men blicken talade för ett leende i skuggorna av ögonlocken och den naturliga stela krökningen vid panna och ögonbryn som fick honom att se på tok för allvarlig ut med de stela läpparna, tyckte sig ha lättats en aning. Tanken flöt till och med förbi att han kanske till och med kunde hitta åt sitt spjut om han hade tur, så skulle han slippa mödan att hitta ny sten som var bra nog formad för att knacka till och sedan fästa in i träet. Men en sista blick åt hennes håll talade för att han var redo att bege sig, samtidigt som den underliggande frågan särade på hans läppar och lät tungan formulera.
”Så, er storlek, varför är ni..?” Frågade han utan att hitta rätt avslutning på meningen, så istället tog han sina två händer och höll handflatorna med mellanrum mot varandra och minskade det lite grann för att visa på mindre, liten, kort.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-04-09, 17:58

(Jag är ledsen men det kommer kanske dröja lite innan jag kommer kunna svara igen)
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Mialee
Nykomling

Posts : 19
Join date : 15-01-12

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-05-06, 11:54

Först trodde hon att han inte tänkte slå följe med henne och hon skruvade lite nervöst på sig. Visst hade hon färdats långt innan och mött faror värre än denna lurviga björn, men då hade hon inte varit själv. Då hade hon haft Destan vid sin sida och även haft sällskap utav andra ibland.
Hon log när hon försvann tillbaka in i gamla minnen utav sin tidigare resa. Allt de hade varit med om, alla spännande platser de besökt och alla varelser de mött. Det var en tid hon aldrig skulle glömma. Hennes leende blev sorgsnare när hon tänkte på utgången som sedan blivit och hur saknaden hade slitit i henne. Nu var hon ensam mot denna världen och skulle få klara sig bäst hon kunde. Allt kändes mycket farligare nu när hon var själv. Hon kände sig mer utsatt. Det var något hon inte riktigt hade tänkt på när hon begav sig hemifrån, men att gå tillbaka var otänkbart. Rådet skulle säkert sätta en förvirringsförtrollning på henne så att hon inte skulle hitta ut ur byn igen.
Nej! Det fanns inget kvar för henne där. Någon gång kanske hon skulle återvända, men det skulle dröja. Kanske borde hon skriva ett till brev till...

Ghargan avbröt hennes tankegångar med sin fråga och Mialee såg roat på honom. Hon fnittrade till över hans uppenbara förvirring utav hennes sort.
-''Vi bor bland rötterna under träden, ibland i träden, även i hålor i marken och i små hyddor. Det är funktionellt med denna storleken då.'' Ett vänligt leende syns i hennes ögon, men även att hon retas lite med honom, sen blir hon allvarlig igen. ''Nej, jag vet faktiskt inte. Varför är du så stor? Varför är möss grå och björnar lurviga? Varför kan fåglar flyga och varför simmar fisken? Jag tror att alla varelser i världen anpassar sig efter det sätt de lever.''
Hon tystnade och såg fundersamt framför sig, som om något abstrakt och väldigt fascinerat hade dykt upp ur tomma intet. ''Eller vad tror du?'' Sa hon samtidigt som hon ryckte på axlarna och blev med ens sorglös och glad igen.
Hon sträckte ut sin hand mot honom som en ivrig gest för att säga; kom så går vi, samtidigt som hon började vandra åt det håll dit staden låg.
Det var full morgon nu och hon hade inte sovit en blund under natten. Tröttheten började göra sig påmind och hon nu ville hon verkligen bara tillbaka till värdshuset och få lite välförtjänt sömn.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Ghargan Warg
Nykomling

Posts : 21
Join date : 14-09-04

InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   2015-05-21, 14:37

Hennes svar konfunderade honom, visst förstod han det händiga med hennes storlek då men inte varför de var så från första början, var art anpassade sig ju men han drog ett kort antagande att nog ingen visste, i sådana fall och då kunde han släppa det till viss del. Dessutom vände hon på pannkakan och gav honom tillbaka samma fråga och han såg uppriktigt, nästan lite barnlikt, undrande i ansiktet när blicken gled uppåt och ett finger lade sig funderande över underläppen, raspade lätt i skäggstubbet.
”Hm, ni för poäng, Mialee var det?” Svarade han först om att det nog inte fanns något definitivt svar för dem att hitta till hans, kanske naiva fråga. Han drog ned blicken mot den lilla varelsen när han kontrollerade namnet, mer för sig själv då hennes kroppsspråk och reaktion skulle ge honom ett svar, därför behövde hon inte säga det muntligt, det var upp till henne. Men det var viktigt att få namnet rätt och han var rätt säker på att han kom ihåg det som det var, namn på ting var något som han inte brukade ha problem med, kanske mest för att det inte fanns så mycket annat som fyllde hans huvud. Han hade börjat fundera på vad han själv trodde om det hela, det var trots allt svårt att undgå fast man kunde anse att saken ändå var som avgjord redan, han visste redan att han höll med henne om det hela, just av poängen hon talat ut i sitt svar. Så han såg mot handen som hon sträckte mot honom för att visa att de skulle börja bege sig och han nickade med sin stela nacke och började vandra efter henne med sina stora tunga kliv.

”Ni är mycket klok, jag slutar nog på samma tycke som er.” Förklarade han sedan och vred svagt huvudet åt hennes håll för en kortare ögonkontakt, som man brukade ha då man talade med någon. ”Jag får ursäkta om jag är.. vad är det, direkt? Om ni så upplever det.” Fortsatte han sedan angående sin rakt på sak personlighet som kunde stöta många, hon dock verkade lite mer retlig tillbaka mot honom, även om han hade svårt att förstå vad som egentligen menades när hon retades, på ett gott sätt så klart. ”Jag har svårt att kväva begär att veta när jag, ser något nytt.” Förklarade han sedan vidare och tänkte på första gången han varit i Easthall, det hade nästan slutat extremt illa då han ville se på allt och han dessutom inte kunde kommunicera väl med språket eller etiketten. Ghargan sänkte huvudet ett par grader i en barnslig skam men snart var hakan på sin vanliga höjd igen. Han såg till att följa hennes takt, då hans ben var längre och hon nog varit igång mer än honom själv fick hon välja tempo. I stegen rasslade små smycken av ben i håret och kläderna, i övrigt var solen en värmande effekt genom hål i skogens tak, välkomnande kanske den var och då han inte såg mot Mialee studerade han skogen omkring dem, njöt av sikten. Han gjorde ett försök i att förklara lite mer, omkring hans nyfikenhet, att han ser på andra som en källa för lärdom ifall de tillhör hans allierade sida och inte fiende. Kort nämnde han till lärdomen att människor i staden var fantastiska enligt honom, hur de kunde bygga de saker de gjorde och hur de löste problem. Han var verkligen fascinerad av en stad han inte kunde leva i och människorna som bodde i den.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: Bekymmer i 'paradiset'   

Till överst på sidan Gå ner
 

Bekymmer i 'paradiset'

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Södra Vildmarken :: Vildmarken-