Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 En höstnatt

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : Föregående  1, 2, 3  Nästa
FörfattareMeddelande
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 12:42

Hon svarade honom inte på hans frågor utan fortsatte driva på med morgondagens räddning, som hon tycktes se det som. Han följde hennes stek bakom henne, som en skugga om det funnits nog med ljus, en stark skugga och inte som den månen gav, den var svagare. Hans hjärna fortsatte dock mata på om teorierna, små ändringar i varje för att hitta det som skulle stämma, för att hitta det som hon inte svarade på men det fanns en chans att hon förnekade allt också.
Välbekant, men distant som tryggheten man inte kunde nå, eller ja, något hade glidit emellan hans fingrar, en chans och han var besviken. Med de trasiga fingrarna, intalade han sig själv dock, var det kanske inte så konstigt att han inte kunde hålla fast i något, han var skör i botten och hela vägen till ytan, bräcklig och opålitlig. Var han? Just nu i alla fall, han hade trots allt blivit separerad från sin syster utan att märka det.

Han fick en känsla av att det inte var allt för långt, stället hon pratat om. Om än han följde hennes steg kändes det som om han tog sina helt själv. Det gjorde honom konfunderad. Det gick emellan stadier, om än han kunde i en lugnare takt hinna med förtvivlan, hat, ro, misslyckande, avslappnad och hopp, hoppet om att hon sagt att hon skulle hjälpa honom, det kunde motivera hans steg dit de skulle.
De skulle komma till att lämna parken de varit i, han följande hennes haltande steg i sin väg mot det värdhus hon ledde honom mot, eller hade sagt att hon skulle leda honom till. Där hon sagt att de kanske fanns någon som sett hans syster, kanske någon visste vad som hänt dem två, kanske de visste vart lägret låg. Han spunnade på många möjligheter om detta värdshus men de blev tystare ju mer han såg av staden. Var han verkligen i en stad? Om än trötta ögon blev det mer uppspärrade av den oförklarliga känsla inom honom, det var för stort, skrämmande men på något sätt fascinerande. Han hade trots allt aldrig varit i en stad förut.
Blicken drog sig hela tiden runt för att se allt han kunde, med jämna mellanrum sökte han henne för att inte tappa bort sin vägledare. Han var väldigt noga med att följa henne, rädd om att hamna ensam där, att lämnas vilsen i det kalla vädret i staden som gjorde sig mer bekant med honom. Han började känna strama smärtor när han vred sitt huvud, mest runt halsens strupe, han hade inte tänkt på det tidigare men det började blottna upp sakta men säkert. Han tog till och med tag i hennes när denna känsla kom, tillsammans med staden som överrumplade honom och han satte blicken i hennes rygg istället, gömde sig bakom hennes kortare gestalt. Ju mer han såg desto mer kändes det och desto tydligare blev hans tidigare förvirringar, som om de bekräftades att hans historia inte skulle hålla, staden blev verklig och han blev en fantasi inom den.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 13:09

Han hade följt henne som en fluga dras till ljus under hela färden. Hon lät honom göra det även fast hon var rädd för honom, för hon kände hans osäkerhet också. Han var som ett skört asplöv för vinden i den här staden. Det kände hon. Men hon försökte verkligen att inte ta till sig allt för mycket av hur han betedde sig. Utifrån måste det sett ut som att han skyddade henne på något sätt. För ingen av nattens varelser talade till dem. Inga fyllon och inga hemlösa. Inte för att de rörde sig i de värsta kvarteren nu, men likväl så fanns det alltid farliga människor ute på natten.

Hon var fortfarande rädd. Men gråten hon hade i halsen och i sitt sinne stillades av den tysta promenaden genom staden. Tack och lov.

Hon höll blicken högt, även fast hon var medveten om hur hon såg ut, när de äntligen äntrade rödhaken. Det var kaos, rent utsagt, där inne. Layane hade ingen aning om varför. Även om Rödhaken alltid hade mycket folk där inne, så brukade ändå en viss ordning infinna sig. Tveksamt gick hon fram till baren, slalom mellan människor och försökte att inte kliva i allt för mycket öl. Även fast hon gjorde sitt bästa för att undvika smutsen så klibbade hennes sulor fast på trägolvet emellanåt. Hon hoppades att det var alkohol, och inte någons middag hon trampade i. Hon hoppades också att Nihirian skulle följa henne. Det var svårt att veta i det här kaoset.
Först nu slog det henne att det här kanske inte var den bästa platsen att befinna sig på. Med tanke på vad som hänt just här några månader innan. Just pågrund av det var oredan hennes vän den här natten. Ingen skulle förmodligen lägga märket till dem, hoppades hon. Ja, det var en risk hon tog. Men desperationen att få Nihirian att sova en natt fick henne att chansa.
Väl framme vid baren insåg hon att hon skulle behöva pengar för att betala för ett rum. Det var Nihirian som hållit fast vid all hade guldmynt de haft. Om hon inte missminde sig så skulle det finnas kvar några i alla fall:
”Ge mig din läderpung!” Talade hon högt över sin axel utan att se på honom, för att överrösta musiken och de skränande människorna. Förhopningsvis var han kvar, annars skulle hon få ett helvete att leta honom hela natten.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 16:11

Det underliga bemötandet slog emot hans sinnen när ljuden först nått dem när de närmade sig. Livet och allt stök från värdshuset hördes från hela två gator bort, speciellt korta stunder där ljuden höjdes då dörren öppnades och någon antingen skulle in eller ut. Det gjorde att han kröp närmre inpå henne, hukade sig mer för att dränka sig i hennes skugga, det kändes som bäst där just nu, om än frågor fortfarande låg på stumma tungor och hon svarade mindre och mindre när han försökte få ljud i dem, därför var hon det han hade just nu. Allt annat var främmande och skrämmande, endast en rogivande känsla från upprepandet av döden, hennes ord om att han nästan dött, höll lugnet från att rasa i bitar och hennes ryggtavla om än så liten kändes trygg att gömma sig bakom.
Nihrian tappade dock hennes kappa när hon skulle in i det hus där allt liv kom ifrån och han stirrade länge på dörren efter att ha låtit henne gå in, förstelnad utan någon reaktion mot vad han skulle göra. Detta hus, det var så mycket folk och det tycktes inte vara någon drivare där, men det var större än hans gård. Han hade hört att värdshus var där man övernattade i städer, men att de såg ut så här hade han aldrig förväntat sig.

Osäkra steg och en darrig hand drog upp dörren medan saliv producerades i multum och han fick svälja flera gånger emellan en ostadig andning, som dessutom började göra mer ont, hade gjort det ju närmre värdshuset de kommit och nu med denna vägg av människor utan omdöme eller vänlighet fick det att trycka inom den också, rent bara av pressen. Hon, vart var hon? Han hörde hennes röst, kunde genom allt liv urskilja hennes tonläge, utan några större problem och han försökte tränga sig in efter henne.
Hon frågade om en läderpung och han fick försöka se efter om han hade en på sig. Han sträckte sig lite längre än de andra här inne, en eller annan nådde i Nihirians längd men det fick honom att känna sig utstickande, alla såg nog honom, hennes rygg fanns inte att täcka hans närvaro heller. Alla skratt riktades nog mot hans klumpiga darrande gestalt, den förvirrade, trötta blicken med hinten av panik och torra läppar som drogs med den okontrollerade andningen. Han kände sig klumpig, stor om än skillnaden inte var allt för stor, alviska drag skiljde sig också, han blev oroad över uppmärksamheten han fick, eller inte fick för just nu tyckte han att allt var riktat mot just honom.

I verkligheten fick han några blickar när han kommit in, men han hade spenderat tid på Rödhaken förut så vissa hade sett honom förut och han släpptes rätt snart för att de var allt för upptagna i annat kaos.
Han hade mycket riktigt haft en läderpung på sig som han höll hårt i när han tog sig fram till henne, då hon ville ha den behövde han se till att den hamnade hos henne, annars kunde hon inte hjälpa honom. Vid baren var det också stökigt, blicken for mellan män som argumenterade för fullt, slog stop i disken och det fick honom att rycka till varje gång medan han lämnade över den till henne. De var vilda, att de fick bete sig som de gjorde förstod han inte och hon, hon var skadad hur vågade hon vistas i ett ställe som detta?
I en hastigt fart drog sig en smäll genom skaran av ljud, därefter vacklade en kropp bak emot dem, en bred ryggtavla som föll emot dem två. Instinktivt flyttade han fötterna, enklare än vanligt faktiskt varför förstod han inte, de var lättare. Hans hand och arm spändes medan den tog sats för att kunna stöta bort den tunga kroppen. Allt arbete hade gett en stark fysisk grund, men han hade nästan inte hunnit med hur snabbt han flyttat sig för att kunna mota bort kroppen som föll mot henne och farten i hans arm hade nog fått för hög acceleration och hade stött rätt hårt mot mannen som ändrade färdriktning och plockades upp av en annan grupp. Han vände sig därefter mot Layane, återgick till att oroa sig om vad det var för ställe och om han någonsin skulle finna sin syster.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 16:39

Layane lyckades på något sätt ta emot läderpungen som han sträckt åt henne. Den klirrade fattigt och hon insåg att pengarna snart var slut. Hon behövde ändå ingen sömn, så hennes plan skulle bli att betala för endast ett rum. Hon kom att vaka över honom hela natten, så att han sov ordentligt. Hur hon nu skulle kunna tvinga honom att sova var en annan fråga, men det fick hon ta då.

Just när hon betalat mannen bakom baren och fått godkännandet och nyckeln till rummet hände något. En man kom fallandes mot dem båda. Nihirian hade visat en ovanlig snabbhet och styrka. För plötsligt var den tunga kroppen på väg mot ett annat håll. I och med den knuffen skingrade sig människor runt omkring, lämnade plats åt den voluminösa kroppen. Den fångades upp av ett par andra män. Men den livlösa kroppen började vrida och skruva på sig i deras famnar. Med en berusad ilska slet han sig loss från deras armar och tog plats på den lediga yta som nu människor och andra varelser lämnat åt honom på det slitna trägolvet. Nihirian såg på Layane, men det enda Layane såg, var vad som just hände. Nihirian som alltid var så smidig, så diskret, och aldrig gjorde något väsen av sig, verkade nu ha dragit på sig något som de verkligen inte behövde just nu.
”DU!!” Skrek den väldiga man som just vaknat till från sin berusning. Ett tjockt finger pekade på den vithåriga alven medan han försökte återfå sin nyss förlorad balans. Det blev alldeles tyst inne på Rödhaken efter att hans omilda röst fyllt värdshuset.
”SÅ lätt kommer du inte undan!” Så höjde han sina nävar. Tog några utmanande steg på stället, och inbjöd den bortkomna alven till en dans med nävar.  Nej, nej, nej tänkte Layane. Hon såg från den stridssugne mannen till Nihirian. Från Nihirian och åter på mannen. På något sätt måste den stöddiga suputen fått för sig att Nihirian knuffat honom för att försöka starta ett bråk. Hur skulle det här sluta? Layane kramade hjälplöst om sin bok och väntade på vad som komma skulle. Hela rummet verkade hålla andan, i väntan på vad alvens nästa steg skulle vara.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 17:22

Det hela hade hänt väldigt hastigt och han hade inte tänkt mer på det hela förrän en manlig röst tycktes ryta tillbaka efter hans agerande för att hålla kroppen borta från kvinnan. De hade inte tränat mycket än, han och Layane men det hade visat sig användbart även om han själv var överraskad över hur han rörde sig. Självklart var det inte första gången han fått försvara sin syster från en drivare, eller andra slavar, skillnaden var väl att hon inte var hans syster.
Han kanske inte var bäst på att slåss, inte alls men han hade brottat ned andra tidigare och någon smäll fick han in ibland, han var däremot ganska tålig efter hud och sinne fått härdas, nog för att sinnet visade sig bräckligare av världar som kolliderade men just nu var det en arg karl som drog uppmärksamheten och han såg lite oförstående på honom. Hans syfte var att hålla en olycka borta från henne, inte att det skulle bli en större grej av det hela.

Han rätade lite på kroppen när han kände igen denna situation, det fanns inte heller så många lösningar. Tog ett par steg framåt mot mannen, det som fick honom att tveka var uppmärksamheten, allt hängde på det första du gjorde, du fick en chans att sätta läget till rätta annars skulle det ta för lång tid. Han såg bak mot kvinnan igen, han visste att hon inte var hans syster men för sekunden såg han en mix av Ailena och kvinnan så han svalde hårt och tog vara på ett kommande ostadigt andetag, bevarade det medan han drog sig in mot mannen som viftade med nävarna. Han satsade allt på en smäll, för hennes skull, han var ute efter henne och det kunde han inte tillåta, ingen rörde Ailena, han behövde skydda henne.
Musklerna spände sig i kroppen, ett steg, två, snabba med så mycket mod han kunde musta upp om än det var ett falskt sådant för det var något hos Nihirian som nog aldrig skulle förändras, men för sin syster kunde han lida igenom det. Näven knöt sig, så hårt den kunde mot de trasiga musklerna men med nog fart och kraft skulle även en trasig hand räcka för att göra skada, han hoppades bara att han skulle vara snabbare än människan framför honom.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 20:19

Layane väntade på att Nihirian skulle säga någonting. Använda sin tunga av silver. Tala sig ur situationen, så som han brukade göra. Men det gjorde han inte. Hon såg förvånat och chockat på då han faktiskt tackat ja till den vals som fyllbulten bjudit in till. Det här var inte den man hon lärt känna. Det här var någon annan. Och varje muskel i hennes kropp ville försvara honom. Men det gick inte, det visste hon. Spänt såg hon på, för det var det enda hon kunde göra.

Alven gick in till honom och de gick runt varandra som humlor cirkulerar kring en blomma. Bara det att den här gången var blomman en spänning som låg dem emellan och i hela rummet. Den onyktre mannen log ett tandlöst leende då Nihirian äntrade bråket. Han hade sett bak på henne, och något slags beskyddande låg över hans ögon.  Layane fann den här situationen högst obekväm, då hon ju faktiskt inte behövde beskydd. Men kanske också, för att hon alltid skyddade sig själv på olika sätt. Ett litet bevis på att hon inte längre kunde ta hand om sig själv så som hon gjort större delen av sitt liv:
”En alv! Men så fint! Jag ska möblera om ditt vackra ansikte så att du ser ut som en man!” Brummade mannen högtidligt. Hela rummet skrattade åt det dåliga skämtet, som egentligen inte var ett skämt. Detta eldade på fyllots självförtroende och han såg ut att växa en halvmeter. Men skrattandet övergick i jubel då Nihirian plötsligt fick in en ordentlig smäll i mannens ansikte.  Det var som att ingen var beredd på det. Den uppenbara berusningen mannen bar på var en tydlig svaghet i honom. Han backade några steg och skakade förvirrat på huvudet. Liksom för att skaka sig tillbaka till medvetande. Nu log han inte längre och ett ursinne spelade i hans tillknycklade ansikte. Han böjde sig ned och tog sats, sprang med full fart mot Nihirian med huvudet först. Likt en tjur, skrikandes och gastandes i sin ilska.

Layane tog flera steg bakåt, likaså resten av folkhopen.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 20:31

Allt sprang fortfarande fram och tillbaka bakom kulisserna som i detta fall var att sätta skåpet på plats för denna man som doftade av en underlig lukt, var rosig på kinderna och rörde sig som om han hade feber men han var allt för pigg för det. Skämtet folkskaran skrattat åt hade han inte förstått och det hade obehagligt fått honom att rynka på näsan i innan han kunde landa ett slag i ansiktet å människan.
Då hade tystnaden lagt sig mer och spänningen låg i luften, han såg på mannen som reste sig och det började gräva i honom. Vad han orsakade och att det inte gick hålla det kort, han ville trots allt inte egentligen behöva slåss. Oberedd på farten han fick tag i och när han såg vad människan försökte med tog Nihirian emot hans huvud mot sin mage, då han var längre än den hukande mannen. Han försökte flytta fötterna runt stöket och visst han smällen ta emot, det kunde han inte undvika men han gjorde sitt bästa för att vända på situationen innan den bringade ned dem båda. Han föste grepp om människan för att vrida sin kropp och mer brottande kasta ned honom i golvet. Hans ena grepp höll inte hårt nog så den andra handen fick jobba hårdare och han fick använda både ben och rygg för att kunna välta över honom, om bara han hade greppet skulle han kunna kasta runt hårdare.

Det var en typisk strid mellan slavar, så att brottas var han mer erfaren i än att faktiskt landa smällar. Slavar var inte så mycket för nävarna, de gillade mer snikna attacker med grepp och kast för att sedan hålla någon nere i leran så det lät mindre och de syntes mindre. Han följde med svinget, då hans grepp inte skulle hålla så följde han efter för att lägga ned sin kroppstyngd på mannen som skulle komma till att ligga under honom när han landade i golvet.
Han hade gjort det här flera gånger, för Ailena då en alvisk kvinnlig slav inte undgick någons blick i lägret, de suktade alltid efter henne som kåta hundar med dregel rinnandes ned för mungiporna och det var äcklande. Han kände hur det störde i magen att minnas och hade han inte varit helt fokuserad in i att hålla mannen nere tills han gav sig eller om han skulle slockna av smällen hade han nog spytt på plats. Det sköna var att han för stunden kunde koppla bort allt de pratat om tidigare, så länge han visste att hon var utanför det hela.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 20:50

Människorna på värdshuset såg på slagsmålet med spänning. Eller, mer som en brottningsmatch hade det blivit. Layane blev väldigt förvånad, och nästan lite imponerad då hon såg hur Nihirian manövrerade den väldiga mannen. Som om han gjort det förut. Vart var den där pacifisten som hellre skulle offra en arm än att ingå i ett slagsmål? Än mindre verkligen försöka att vinna det.

Mannen hade hamnat med ansiktet ned i backen. Han började försöka slita sig från det egentligen inte så hårda greppet.
”Du din…” Började han mumla… Men avbröt sig själv, att ligga ned var skönt. Så plötsligt slöt han sina ögon och somnade in. Genast började han snarka högt och tydligt. Den stora mängden alkohol och slaget mot hans ansikte var faktorer i denna produkt. Kanske också den kraftansträngning det tog för honom att ta sin tunga kropp och springa några steg. Slagsmålet var över, och Layane pustade ut en aning. Genast haltade hon fram till Nihirian där han satt över mannen. Dock höll hon sig på avstånd, lite smått rädd för den här konstiga personen som Nihirian nu var:
”Kom nu…” Viskade hon mellan sammanbitna tänder och stirrade irriterat på honom.  Det här var verkligen inte vad de behövde. De hade dragit till sig uppmärksamhet.  Och inte en bra uppmärksamhet heller.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-28, 21:06

Till sin lättnad tyckte hans kunskaper om att välta ned en annan vara nog för att spänningen skulle brytas upp då människan började snarka där han höll ned honom. Han var förvånad, men lättad över att det inte blivit något mer. Han började släppa taget när den där doften drog sig allt för starkt och mannen inte rörde sig mer då han sov med sina djupa snarkningar. Hennes röst drog hans blick och hon hade kommit närmre honom, men höll sig fortfarande på avstånd.. hade han gjort något fel?
Hennes ord var korta men han följde dem och reste sig upp lite ostadigt. Pulsen hade arbetat upp sig och först nu hostade han till efter smällen mot magen människans huvud bringat. Händerna skakade fortfarande också, som om hans kropp inte var van detta, som om han inte gjort något liknande på väldigt länge, tanken var skrämmande hur något så bekant kunde vara så nytt på samma gång.

Han följde henne upp för den smala trånga trappen som ledde till en övervåning, något som han studera noga på sin färd upp. Mer kontroll hade börjat lägga sig, som om han började komma till sans med saker och ting, då det fanns något med det hela som inte var så konstigt som han trott när de pratat innan resan hit. Ett rum uppenbarade sig från hans väl upptagna sinne och det blev inte mindre upptaget när han såg sig omkring i det. Att han skulle vara i ett rum, ha tillgång till det var väl inte möjligt? Inte ens hemma på sin gård hade de haft eget rum, alla hade delat ett och samma, men det var förvisso för väldigt länge sedan och kanske saker och ting hade förändrats, det var också en stad. Eller det hade haft storleken av en stad och liknande faktorer som han hört om.
"Får vi vara här?" Frågade han medan han såg sig omkring. Det var inte överdrivet stort, men det fanns en säng och han mindes tillbaka till sitt hem där, de kanske inte hade haft sängar men packade bäddar som syskonen delat på, han och dem. I lägret sov de direkt på marken och visst blev det kyligare på natten så då låg man nära varandra, deras liv var samma av värde, ingenting.
Han kunde inte förstå att de hade tillstånd att hyra ett rum, det var fria som fick göra det så var han det om de kunde hyra ett rum? Han hade funderat på det tidigare, där borta i parken om han faktiskt var fri, eller om det bara var en illusion, att detta var en dröm för det var också mycket möjligt. Samtidigt hade han slutat drömma sedan länge, efter all tid i lägret hade de mirakel sömn kunde bringa upphört.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 12:56

Med en duns lade hon ned boken på det skrivbord som fanns i rummet, och haltade sedan mot dörren för att låsa den. Då hörde hon hans fråga och såg på honom. Hon höjde ett av sina ögonbryn och särade på sina läppar för att svara. Men hejdade sig och vände blicken bort från honom. Låste dörren ordentligt, kollade både en och två gånger om den var ordentligt låst. Det var den och hon hängde upp nyckeln på en krok som fanns bredvid dörren. Hon haltade fram till stolen som stod i ett hörn i rummet, mindes att hon lämnat sin vandringsstav i parken, och noterade i sitt huvud att hon var tvungen att hitta en ny då morgondagen kom.
 Hon satte sig ned i stolen. Smärtan fanns där, men hon grinade inte. Även fast hon ville. Månen sken in genom fönstret på sängen. Layane själv satt i sitt hörn i stolen, skyddad från det bleka ljuset, som endast föll på hennes knän.
”Sov…” Sade hon tyst och lade benen i kors.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 13:26

Dunsen från boken när den lades ned på ett skrivbord drog hans blick mot henne. Han fick inte mycket till svar på sin fråga fastän det verkat som om hon tänkt göra det för någon sekund, enbart för att stänga läpparna igen och fokuserade på dörren istället.
Enkelt beordrade hon honom att sova, medan hon själv satte sig ned i stolen och han såg sig tveksamt omkring i rummet. Det var utanför hans förmåga att kunna tro på allt som hände egentligen men där var han med henne trots allt. Om han sov nu var morgondagen närmre, det betydde mer chanser på att hitta åt hans syster och kanske få denna kvinna att erkänna för sig själv att hon också var en slav, men hon visste i och för sig allt för mycket om dessa saker och ting så kanske var hon involverad med drivarna? Kanske hade hon haft ögonen på honom länge med någon form av plan?
En tillitslös blick kastade han mot henne när tanken lagt sig i huvudet för det kunde mycket gärna vara av den anledningen också, som hon var där för och varför hon tycktes veta saker och ting, hon verkade så säker och farligt trovärdig för den delen. Blicken drog han sig bort med därefter, hon kunde inte veta att det fanns eventuella misstankar om det vore som så, om hon i verkligheten var en fiende. Han drog sig mot en vägg för att krypa ned på golvet. Hur än det var, om hon faktiskt var en fiende så hade hon inte tagit honom till ett värdshus som detta för att ha ihjäl honom, då skulle hon avslutat jobbet tidigare. Att ta så lite plats som möjligt föll naturligt in när han skulle sova, väggen var bra också, varför visste han inte riktigt men den kändes trygg, förvisso hade han sovit in mot väggen ofta bland sina syskon så det kanske var därför men han tänkte inte spekulera på det, den tiden var sedan länge gången.
I syfte att sova.

Natten drog sig långsam med vridande och jämrande från Nihirians sida och minnen blottades från sin senare tid där han i själva verket faktiskt blivit separerad från sin syster i slavlägret. De hade tagit olika vägar, blivit sålda vidare, hon liksom honom för samma syfte. Fräna dofter av parfymer, tunga sträck av smink. Det var långa naglar av lust och makt men även grova händer av dominans och manlighet som skulle uttryckas.
Ett par gånger hade han vaknat till för att inte minnas något av det, vart minsta ljud kunde rubba nattens sömn och den gjorde det gladeligen. Hastigt hade han dock somnat om igen. När han väl vaknade på riktigt var det tidigt och solens ljus ville sila sig in i varje springa den kunde få tag i. Han föste sömnigt sin kropp upp som om han gick på automatik med de hängande ögonlocken och ögon som inte tog kontakt med omvärlden. Som om han faktiskt varit död, eller lealös lyfte han på kroppen i samma form. Ståendes på fötter drogs hans huvud mot ljud men det tog sin tid, ögonlocken hängde tungt och blicken tittade blint framåt för var grad som huvudet vreds justerade den efter vinkel men såg inte mot riktigt något.
Dock kunde han uppfatta en människas form och storlek och då tycktes ljuden upphöra att existera för honom. Han vände sin kropp mot henne i sitt dimmiga sinnestillstånd och inväntade hennes röst.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 17:54

När alven valde golvet i stället för sängen så ifrågasatte hon sitt val om att sova på ett värdshus. Han hade likagärna kunnat sova på en gata i slummen. Hon ansåg honom otacksam men lät honom vara. Om det var där han ville sova så skulle han få göra det. Allt för hann skull bli normal igen. Och för att det hon lyckats åstadkomma den här natten inte igen skulle nämnas. Det skulle glömmas bort. Begravas i höstens löv.
När alven somnat in gick hon lade sig å sängen. Hon tog inte av sig sina kläder och kröp inte ned i lakanen. Allt för att kunna fly snabbt från värdshuset utifall att.

Layane hade vaknat tidigare än sin alviska följeslagare. Hon hade tagit sig tiden att ordna till sitt utseende. Samma procedur som hon alltid använda, samma färger på samma ställen. Jo, nog hade hon lärt sig vad som såg bäst ut på henne själv. Varför avvika från den rutinen?
Så plötsligt hade han vaknat. Snabbare än hon trodde hade han reste sig upp och hon såg avvaktande på honom. Hon backade ett steg och var osäker på vad hon skulle säga. Vad hon vågade säga:
”Känner du igen mig…?”
Vågade hon till sist fråga.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 18:39

Ord drog sig i sega linor mot hans öron där han stod. Där hon också verkat tänka över lite vad hon skulle säga eller något liknande, inget som han kunde lägga mer tankekraft på. Hon var inte så tydlig i hans synfält, då han mer tittade rakt igenom hennes kropp mot inget slut att finna i närheten. Men det var nog med uppmärksamhet, mer var att agera utöver tillstånd, det var väldigt noga med hur man förde sig.

Nihirian lyfte lite på huvudet efter sin långsamma fundering medan blicken låg kvar i sitt stendöda läge och flyttades med för att se på ingenting varje gång han vred huvudet efter ljud. Han nickade automatiskt som svar som att han uppfattat hennes ord men han saknade ännu att faktiskt se på henne. Försiktigt vreds hans ansikte åt vänster, sedan höger för att åter kolla stället och sedan riktade han huvudet tillbaka mot henne.
Han började knyta upp särken efter han lyft av sig manteln, lite fumlande som om han inte var van vid hur de hanterades. Men mer och mer lossade han på sina kläder för att ta av sig sina plagg och lämna de på golvet. Den ljusa hyn var ännu blekare under kläderna när den mötte ljuset, nästan helt vit men inte fullt, men de löpte flertal vita linjer från gamla ärr över hans kropp. Han var också rätt snabb med det hela, så fort han fått bort manteln och särken han haft lite problem med, så bara på några sekunder stod han naken och inväntade hennes order på vad han skulle göra.
Naken och väntandes, med ett helt neutralt ansikte och en relativt avslappnad kropp men som hade fingertoppar som då och då ryckte svagt i protes, men det resterande var som bara existerande utan några konstigheter i situationen som uppenbarade sig emellan. Han väntade på att hon skulle ta för sig det hon köpt såsom kunderna gjorde, eller förväntade sig giriga händer då de alla var mer eller mindre likadana inne i kroppen. Men det var klart att tid för spekulationer inte fanns, så han söndrade ganska snabbt dessa tankar som inte hade någon plats, lät de lösas upp och landa i resten av dimman i hans sinne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 19:13

Layane försökte gång på gång att fånga upp hans blick. Men han verkade inte se… någonting. Hon tyckte sig se en nick. Ett tyst svar på hennes fråga. Även fast hans beteende var mycket underligt lyftes en enorm tyngd från hennes axlar och ett leende började formas på hennes rödmålade läppar. Han kände igen henne, kunde det verkligen vara så? Allt som hade hänt natten innan kunde nu glömmas, förevigt.
        Naken hud, blek. Väldigt blek, nästintill vit. Eller den var kanske vit. Allting gick väldigt fort. Layane stirrade storögt och oförstående på den nakna kroppen som plötsligt stod framför henne, leendet var försvunnet. Hon blev tagen av Nihirians prakt. Hon fann till sitt förtret att Nihiran var en sällsynt vacker man, trots sina ärr och sina krokiga fingrar. Hans ljusa hår lystes upp i morgonsolen, han såg ut som en saga. Och Layane blev mållös över sin egen reaktion. Hon blinkade till några gånger och flackade med blicken. För hon visste inte vart hon skulle titta. Det slutade med att hon generat såg ned i golvet. Hon vände sig till och med om med ryggen mot honom och ansiktet mot väggen. Vad hade hon sett egentligen? Hon vågade snegla över sin axel ett ögonblick. Och det hon såg, visst var det något vackert, men också sorgligt. Varför fick hon känslan att Nihirian kände sig tvingad till det här? Hon hade ju inte ens bett honom? Ville hon ens det här? Han hade varit hennes följeslagare. Aldrig hade hon sett på honom på det där viset. Aldrig hade hon känt en sån konstig känsla när hon sett på honom tidigare. Det var något som inte stämde. Hon såg tillbaka in i väggen igen och sade högt och tydligt:
”Ta genast på dig kläderna igen!”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 19:29

Det dröjde efter hennes ord, för sinne att ta till reaktion och lyssna på hennes mer eller mindre order, men det var ganska genomskinligt att det dröjde för att han inte förstod varför han skulle på med kläderna igen, som om det krockade med det han visste att han skulle göra. För det gjorde det, hon hade väl betalat och allt? Kvinnor såsom män ville alltid girigt ta emot den tid de köpt så att hon bad honom ta på sig kläderna igen skapade mentala konflikter, om han inte gjorde sitt jobb bra så tjänade det sina straff också.
Om än det var fel och det syntes i hans vridna ansikte som åter dragit sig åt sidan i denna konflikt med sig själv så lutade han sin kropp för att plocka upp sina kläder igen och sakta ta på sig dem. Men då gav hon förvisso inte fullt intrycket av att vara en av de där giriga människorna då hon vänt ryggen till och allt under en kort stund och hon tycktes vara riktigt förvirrad över det hela.
"Vad vill ni att jag ska göra då?" Frågade han med en relativt monoton röst, lite osäker kring ordens kanter då han inte varit med om att en kund bett honom ta på sig kläderna igen, lite oroad över vad det skulle få för konsekvenser när han inte gjorde det han var till för, förvisso för att hon nekade men det var också därför han fick ta till ord och fråga vad hon ville med honom istället.

Orden kanske var lite sega, då han inte var van vid att prata så mycket utan det var högst uppskattat att nicka eller skaka på huvudet för att visa att man uppfattat en order eller inte. Men lite var det för att han försökte knyta tillbaka kläderna han haft på sig, något som blev mer av en utmaning när han kom till särken, då byxorna inte varit något större problem. Han försökte minnas hur han gjort när han knytt upp kläderna, för han kunde inte visa sig vara utan förmågan att göra det, då skulle kunden bli missnöjd och det var aldrig bra.
Men han hade tillslut fått på sig särken om än knytningen var krokig och felaktig på ett par ställen så satt kläderna på kroppen och han lyfte lös håret som legat under tyget. Han tog sedan två steg mot henne för att ta emot hennes önskan.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 20:01

Ljudet av tyg som sträcktes ut och hur det vidrörde hud var ett intyg på att han klädde på sig sina kläder igen. Men hon vände sig ändå inte om, hon ville vara säker på att han verkligen inte var naken innan hon såg sig om. Han undrade vad hon ville att han skulle göra. Layane hade ingen aning om det. Klä på sig var det enda hon kommit fram till än så länge. Hans ord släpade sig fram ur hans mun. Som om han inte var van att tala.
  Hennes hjärta hade just börjat slå lite lugnare då hon hörde hur han tog två steg emot henne. Snabbare än hon egentligen förmådde så vände hon sig om och backade så långt hon kunde, för att komma ifrån honom. Komma ifrån det där hon inte riktigt förstod. Höll på att snubbla över sin tygväska hon lagt på golvet, men lyckades hålla sin balans. In i skrivbordet, där hon såklart var tvungen att stanna upp. Hon såg på honom med stora ögon, tack och lov hade han tagit på sig kläderna.
”Håll dig på avstånd…” Sade hon och höll upp en hand, medan hon använde sin andra till att stötta sig mot skrivbordet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 20:19

Hon slutade inte göra det underligt för honom, att bryta ett sådant invant mönster när hon förskräckt nästan kastat sig från honom då hon uppmärksammat att han närmat sig, men det hade bara varit två steg och visst var rummet litet men det hade funnits kvar avstånd.
Den höjda handen drog hans blick till sig, men han såg på den genom ett suddigt visir nästan men han tittade mer noggrant på den än sin tidigare borttappade blick och han backade åter igen för att följa hennes önskan om att han skulle hålla sig borta. Därför drog han sig tillbaka från där han.. kommit ifrån? Han ställde sig där han ställt sig upp tidigare och han nickade medan han rörde sig tillbaka för att visa att han uppfattat det hon ville.

Om han förlorat sin attraktiva sida så skulle han inte vara mycket värd. Men det fanns alltid desperata rika människor, så länge han kunde göra ägarna nöjda så låg det inte mer krav än så hos honom. Men hon bad honom bara hålla sig borta, så han kunde inte göra något, hon bad inte om något annat så han skulle misslyckas i sitt syfte att vara här.
Han hukade sig ned och satte sig prydligt med fötterna under rumpan och satte ryggen i en rakare ställning om än han inte var så duktig på det eller om det var värst bekvämt. Det var viktigt att se önskvärd ut, att det skulle tala till kunderna när de såg honom att det var honom de ville ha. De hade ägarna sagt var mycket viktigt, det var som inborrat och han gjorde även det av vana, mycket föll på vanor och automatiserade upprepade rörelser, hållningar och uppgifter.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-29, 20:27

Hon såg hur han backade undan, och när han backade så kunde hon andas ut. Men vad gjorde han. Varför satt han sig på golvet i den där konstiga ställningen. Hade hon råkat skada hans hjärna på något sätt när hon..? Nej, igår hade ju inte hänt. Blev han sårad för att hon nekat honom? Kunde det vara därför han betedde sig såhär.
”Ehm…” Sade hon och lade armarna i kors över sig själv. Liksom för att skydda sig själv på något sätt. Han satt bara där, helt tyst.
”Jag är… ledsen?” Sade hon osäkert.
”om jag sårade dig…?”
Att be om ursäkt klädde verkligen inte Layane. Men tystnaden och det underliga som just hänt verkade dra fram sidor i henne som vanligtvis inte visade sig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-09-30, 17:00

Att ursäkta sig inför honom var överraskande och det gjorde honom fundersam. Något som i en lätt sänkning och vridning av huvudet medan blicken skiftade efter längs med rörelsen men det kopplade snart att det varit i en relativt frågande form så han rätade sig rakt mot henne igen och skakade på huvudet.
"Inte alls.. vad.. än ni behöver. Blev bara förvånad när ni tycks.. neka det jag är menad för. Försöker förstå vad jag skall göra när mina uppgifter inte är efterfrågade, min kropp är er för den tid ni betalat för." Han ströps lite på orden men de kom fram i en måttligt förståelig form där han uttryckt sig, det enda han kunde göra i sin förvirring då han inte visste vad han hade för syfte med henne om inte för att låta henne ta för sig och han försökte finna något svar om vad han skulle göra då hans jobb inte var efterfrågat.
Men han sänkte hastigt huvudet ursäktande då att tala på ett sådant öppet sätt inte föll väl in i hans beskrivning, det var något man skulle undvika om det inte var efterfrågat, och inte var det ofta det hände.
"Ursäkta, jag tog mig för mycket frihet i tal." Yttrade han och höll huvudet lågt, kvar i den ursäktande ställningen för att bli förlåten.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-01, 20:30

Nihirian, alven fylld av ord. Fylld av tilltrasslade meningar. Den som hade en tunga av den lättaste valör. En schattering som kunde slingra sig genom de flesta situationer, obekväma liksom bekväma. En färg som stöptes samman i de flesta förhållanden, en silvergrå formlös materia. Varken svart eller vit. Varken from eller ondskefull. Ett mellanting som inte tog en stark ståndpunkt, förutom den i mitten. Varför den var i mitten och inte helt god var det blott Layane som var medveten om. Detta på grund av att hon själv visste vilka usla gärningar hon gjorde, i hans ögon i alla fall. Så även han var medveten om dessa ondskefulla dåd. Men ändå stod han bredvid för att titta på i föga blindo, för att insupa den bitterljuva aromen av skaparförmåga. Ett saltat pris betalade han, för att få ned en skildring i sin bok om just den kvinna han var följeslagare åt.
    Just den kvinnan flämtade till, drog in den unkna värdshuslukten blandad med morgonens höstfukt. Hennes sköna djupblå ögon blickade oavvänt på den alv som just talat. Ord som hon aldrig trott att hon skulle höra från honom, hade lämnat hans läppar. Ord som hade slagit henne med en sådan kraft att hon nära nog tappat fotfästet. Kraften i ordens betydelse hade nästan också fått henne att tappa förnuftet. Även fast hon inte riktigt än insåg innebörden i det han sade. Så förstod hon att det inte var Nihirian, hennes följeslagare, som hon talade med. Hon bemödade sig desperat att greppa efter det lilla förstånd hon hade kvar. Men det var svårt att hålla fast i, det slet sig från henne mer och mer. Likt ett vilt djur som ville lämna sin bur. Gled som sand genom hennes, av Nihirian, kritikerrosade fingrar. Men några sandkorn fanns ännu kvar. Och varför visste hon inte, hon lyckades balansera sin hand så att de höll sig i hennes handlinjer. Hur hon lyckades med det begrep hon inte. Kanske pågrund av att hon inte ville förlora det där bandet hon visste att de hade. Och av någon anledning kände hon att utan honom där, det senaste dygnet, kunde hon inte se riktigt klart.
”Vad har jag gjort…”
Viskade hon, knappt hörbart. En stämma som skvallrade om en djup ånger och en insikt över att hon orsakat något fruktansvärt.  Borta, han var borta.
”Borta…”  
Även om hennes värld var otydlig utan hans närvaro, så var det klart att det här inte var den man hon lärt känna. Var det här den känsla hon skulle bli tvungen att vandra mer för resten av hennes tid på denna jord nu? Den här känslan av oklarhet. Och han, skulle han få leva med det där lidandet som hans ansikte uppvisade. Det mörker som hans röst avslöjade. Ett mörker som hon själv kanske kunde relatera till, eller så inte. Lidande visste hon vad det var, alltför väl. Men tillskillnad från den här individen framför henne så brukade Layane göra någonting åt det.
Förmodligen var det på grund av den här igenkänningen i sig själv som Layane äntligen vågade röra på sig. Med sakta bristande steg gick hon över trägolvet. Det knakade under hennes haltande fötter. Försiktigt, satte hon sig ned på knä framför honom. Såg med en ett outtrycksfullt ansikte på den främmande alven framför henne. Fast såg man noga, avslöjade hennes ögon henne. Hela tiden höll förståndet på att lämna henne. Det var som att det vilade på en knivsegg, om hon lutade sig för långt åt vänster skulle det tippa över åt fel håll. Och vem vet då vad hennes vända sinne och mörka hjärta kunde åstadkomma?
”Mitt namn är Layane Black.” Sade hon med övertygelsen om att den här mannen ändå inte visste vem hon var, även fast han faktiskt visat det med en tveksam nick. Han såg så plågad ut. Hon såg in i de pinade gröna ögonen. Ett dunkel vilade över dem, och en underlig undergivelse. En konstig kombination hon aldrig sett förr. Men det skrämde henne inte, han var ofarlig, trots sitt tidigare beteende:
”Jag tycker om när du talar. Det får mig att känna mig… trygg.” Hon försökte sig inte ens på ett leende, för hon visste att hon skulle misslyckas. Orden var menade åt den Nihirian som nu var försvunnen. Men skulle såklart höras av den här personen:
”Och jag tycker om när du alltid försöker få mig att välja de klokaste valen. Det får mig att känna mig… som om du… ” Hon bröt nu ögonkontakten med honom och såg ut i luften till vänster om honom. Såg på någonting som inte verkade finnas i rummet. Kanske var det endast luft hon vilade ögonen på?:
”… håller av mig…” sade hon mycket tyst. Hon kramade tyget på sina byxor. Kände ett stort stick i sitt hjärta. En saknad, som förmodligen inte skulle bli mindre. Hon drog en djup suck och såg upp på honom igen:
”Är du Nihirian Rhinnidath?” Frågade hon avmätt. Främlingar var dom, och deras band var nu borta, men hon kände ändå ett ansvar för den här individen. För det låg på hennes ansvar, på hennes samvete? Men hon hade ju inget samvete.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-03, 15:22

Det hade varit som en resa tidigare. Ännu hade det gått år sedan jag sist drömde men natten hade varit något helt annars, för första gången på väldigt länge. Jag kunde inte komma ihåg början, men jag kunde komma ihåg att jag sett mitt eget ansikte, färdas genom tid som en rörlig kropp och mycket liv hade den haft. Det lättade det dunkla, det som var så vanligt och inte konstigt betedde sig främmande och jag minnes mig slitas av två olika känslor gällande just detta, varsitt håll i en plågsam kamp.
Jag hade inte hört några ord, sånger eller rörelser. Jag hade bara sett en kopia av mig själv gå från en plats till en annan. Han hade sett nöjd ut ändå, som om det faktiskt inte fanns några bekymmer. Vi rörde sig alltid åt samma håll, jag och kopian av mig själv. Vi log underligt mot varandra, varför tror jag ingen av oss egentligen visste men det fanns något vi var säker på, om jag bara kunde minnas. Det kändes som om vi färdades i evigheter, alltid i samma riktning också och ju längre vi kom desto mer dimma virvlade omkring oss. Hans dumma leende fick mig att fortsätta le, även om denna dimma ville sluka mig hel och jag farade för den. Den var kall på något sätt, medan jag var varm, en känsla av ett mål och hans leende var varmt.. så jag kände inte kylan eller fuktigheten som riktigt kunde bita sig in i märg och själ.
Innan jag visste ordet av, från en långsam resa till att inte veta ordet av, stod jag stilla och dimman täckte mig helt. Det leende jag mindes började tyna ut, det försvann sakta från mig i dimman och jag kände hur jag accepterade denna dimma, hur jag lät den äta på min hud, gnaga på mina ben och tyna mitt sinne. Kopian av mig själv var irrelevant, dock kunde jag inte neka att det slumpmässigt kunde välla upp känslor liknande värme och glädje om än jag inte kunde komma ihåg varför, kunde inte komma ihåg..
Vem? I själva verket mindes han inte så mycket av sin dröm, men de där konflikterande känslorna kunde bubbla låg i maggropen, det gjorde det alltid obehagligt.

Nu satt han och fick vrida huvudet oförstående åt kvinnans håll för hon tycktes mumla för sig själv och som vanligt var det ingen order mot han håll så hennes beteende fortsatte bringa missöde åt hans noga instruktioner om hans syfte. Hans blick var fortfarande lite feberglansig, utan en riktig feber att skålla pannan och skapa förtvivlande värmeskiftningar i kroppen. Men han gjorde sitt bästa att hänga med henne även om han såg seg ut, turen var ju med honom att denna kvinna inte rörde sig så mycket så hon kanske inte skulle märka av det.
Hon ställde sig tillslut upp för att gå över till honom, det skulle komma att ta honom två sekunder innan han vred sin uppmärksamhet efter hennes lockande rörelser, kanske hade hon bestämt sig för att ta vara i de tjänster folk betalade hans ägare för. Han fortsatte hålla blicken hängande efter utan att direkt se något mer än det lilla hans hjärna kunde tillåta honom fokusera på. I hennes fall henne i ögonvrån, lite suddig och oklar. När hon satte sig ned framför honom låg huvudet kvar i luften då hon inte ändrat riktigt hade han inte heller vridit huvudet. Han såg mot mantelns fäste, hur det fanns något ljusare i metall för att hålla fast den men allt skedde i som en annan dimension, han kunde uppfatta att det fanns där men hans blick fortsatte se igenom allt den kunde komma åt.
Men det hon gav honom var ingen order om hur han skulle tjäna hennes luster, det som egentligen var det enda han hade kunskap om, eller fick ha kunskap om. Allt annat var förbjudet. Hon talade istället och presenterade sig, något som fick honom att kröka på ögonbrynen dock med en blick som sade ganska rejält att han inte märkte det själv. Han förstod verkligen inte situationen när hon behandlade honom som något så mycket mer levande än det föremål han var för att säljas.
Hon fortsatte tala med honom, pratade om att när han sade saker så hade det en effekt på henne. Detta skapade självklart en inre kvävd panik, när hade han gjort saker utan att ha märkt det, sedan när hade han brytit mot sina mästares regler? Samtidigt så tycktes dunklet lätta när hon fortsatte tala, om än han höll hårt i det för att inte låta det gå. Det hade blivit ett med honom efter så många år, men denna varma känsla dök upp igen i bröstkorgen när hon talade och han visste inte om han vågade släppa taget eller inte.

Hans huvud föll lite lägre för någon millimeter någon gång då och då, denna förvirring och inre panik släppte hans fokus på sina muskler en aning så sakta rörde det sig nedåt medan hon talade. Men när hon flyttade sin blick som tydligt in i hans ögon om än han inte såg in i hennes, kände han ett behov att följa dem. Hon vred huvudet åt vänster och han någon sekund efter lyfte sitt huvud för att hålla det upp mot henne. Han släppte metallen kring manteln och såg mot hennes ansikte. Den spred sig igen, den där känslan, när han såg mot hennes ansikte och det drog ett minimalt svagt leende i de vilande mungiporna.
Hon vände huvudet mot honom igen och han skulle förmodligen sett henne i ögonen vid det här laget om hon inte varit så pass genomskinlig för honom, han kunde urarta hennes ansikte och det blonda håret, kunde känna sig nöjd med att få se det utan att riktigt veta varför men när hon frågade om någon Nhiri..? Så slog han ned blicken igen i fundering. Det var mycket bekant men han kunde inte sätta fingret på vart han hört det.
"Vem.. må det vara? Jag är Alv, min mästare kallar mig det, även hans gäster. Har ni och mäster missförstått varandra? Om ni ej ska använda mig så förlorar min mäster tid. Han har sagt att det är väldigt viktigt att han inte förlorar tid." Nej mäster hade givit noga instruktioner om att han inte skulle slösa herrns tid, det vill säga hans kunder som i sin tur köpte sig en hora för den tid de ville betala för.
"Men jag känner visst igen namnet, varför vet jag ej." Han fick en liten stoltare ton i rösten men drog strax efter ett löst andetag då det var irrelevant enligt mäster att prata om. Det skulle gälla köpet eller användningen, självklart kunde annat prat skötas så länge akten var igång och önskemål av kunden. På något sätt tycktes han glömma av det enklare än tidigare, när han varit själv eller med mästers kunder. Han fortsatte se genom henne och uppskatta det lilla ögonvrån fångade av hennes ansikte, sakta tycktes hans blick leta sig från avgrunden, mer mot nuläget.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-03, 20:34

Bland det här eländet hon såg i hans ögon, fanns något mer. Den där glansiga, lätt frånvarande blicken gav henne ett stort obehag.  Detta sammankopplat med de ord han sade fick hennes hud att knottra sig längs hennes skadade ryggrad. En känsla av empati inom henne fick henne konstigt nog att vilja ge honom en örfil, samtidigt som hon bara ville krama om honom. Ett försvar som resultat av det han frambringade den här underliga empatikänslan hos henne. En olustig känsla, som hon helst ville skaka av sig, som något äckligt och slemmigt.

Layane var ingen god människa, så att sympati var inte en självklarhet hos henne. Inte utifrån sett, hon mördade för pengar, samvetslöst. Och ett långt gående vansinne hade drivit hennes vänner ifrån henne, förutom en. Och se vad som hänt med honom. Själv ansåg hon att såklart inte detta.

Det var som att han inte riktigt såg henne. Och intensivt försökte hon fånga personen innanför dessa glansigt gröna ögon. Hans minspel tydde på en uppriktig oförståelse.

”Då ska jag kalla dig alv…” Sade hon. Även fast han verkade känna igen namnet. Hon ville inte orsaka mer förvirring hos honom. Om hon inte missminde sig så var faktiskt det, de först hon kallade honom när de hade mötts för första gången för ett bra tag sedan på just det värdshus de var på nu.
”Du är fri från din mäster…” Orden slank ur hennes mun:
”Jag har köpt dig…”
Även fast hon kände empati med denna alv framför henne, så talade hennes mörkare del av hennes själ om för henne att utnyttja den här situationen. Något som liknade dåligt samvete pickade på inom henne, hon kastade en blick på boken som låg på skrivbordet till höger. Den såg anklagande på henne. Det var som om hennes gamla följeslagare Nihiran så henne nu, som om han anklagade henne för vad hon gjorde:
”Håll din mun… jag vet vad jag gör!” Väste hon åt boken och vände sig åter till sin alv.
”Du ska tjäna mig nu, alv. Och göra exakt som säger åt dig att göra, förstår du?” Det var mer som att Layane hörde sig själv säga dessa ord, än mindre att hon faktiskt sa dem själv. Det kom per automatik. Kunde det här vara fel? Det hon gjorde? Var en tanke som slog henne. Men samtidigt så skulle det tjäna ett större syfte än både henne och honom. De skulle rensa världen tillsammans. Men först, var hon tvungen att se vad han gick för.

Kanske var detta ett sätt för Layane att hantera den här situationen. Att hantera hur hennes vansinne växte sig allt större. Förmodligen var det vansinnet som höll på att ta över henne. Eller så kanske det var hennes verkligt sanna färger som visade sig nu i en så pass kritisk situation.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-03, 21:14

Hon besvarade honom med något som var helt oförståeligt. Kanske inte till en början då det inte var något underligt att han blev kallad alv och att hon också skulle göra det, precis som hans mästare och de som var associerade med honom. Dock var det biten som kom efter det som fick honom att dra sitt huvud lite bakåt i denna oförståelse om vad han fick höra.
Enligt henne hade hon köpt honom fri från sin mäster, att ägarkontraktet gått över till henne men utan någon bekräftelse för honom kunde han ta hennes ord för detta? De stolta giriga läpparna från mäster speglade sig i varje hörn inom hans inre synfält, över sin ägodel med en vacker alvisk glans som tjänade honom väl. Men han var inte där, om än mäster sagt saker som att han aldrig skulle lämna huset så satt han i ett okänt rum med en kvinna som definitivt visste bättre än honom själv.

I tystnad lät han henne tala klart, jämrade sig över om hon hade fel och om han accepterade henne med de tankarna, vad skulle hända med hans mäster då? Tanken om hans mäster tyngde honom, ifall han skulle korsa vägar med mäster bara för att få veta att det varit en lögn och han svikit sin ägare. Men dessa tankar var för mer värdiga människor, han undrade också varför han ens hade dem från första början, var det för att hans så kära dimma började lätta upp och hans syn lade sig bättre, att han hörde och uppfattade mer än han gjort i sin trygga kukong av mörkt dunkel. Att plötsligt bemötas av egna tankar som tycktes formas av hans egen logik var främmande och inte minst av allt skrämmande.
Det tog en liten stund för honom men han nickade snart med ögonlock som nu föll tyngre, en sorts sorg att även hos mäster dög han inte nog som en ägodel och om han inte gjorde det varför skulle han bli köpt av någon annan.
Den bestämda tonen hon hade fungerade dock med en god effekt på de sega öronen för han hade nickat åt hennes ord, han tillhörde nu henne och han skulle göra som hon önskade. Han kunde inte skaka namnet hon nämnt tidigare och varför han kände igen det, hennes utstrålning och hennes röst hur den påverkade hans cirkulationssystem och allt detta låg och pyrde i botten av hans sinne. Konturer av ett leende dök också upp, de tycktes ha potential att bli klarare, där fanns det också något bekant att känna igen men det var något tiden skulle få berätta för honom och skulle ha våga bemöta dessa underliga nya upptäckter han gjorde, något som verkat så pass omöjligt, speciellt när han gång på gång fann sig spekulera över saker han aldrig skulle ha gjort annars, han hade inte ens varit medveten om saker som dessa.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-19, 21:55

När han såg ut som att han accepterat det hon sagt så försökte hon resa sig, med stor möda såklart. Hon tog sig på något sätt upp, inte smidigt såklart. Rätade på sig, och såg ned på alven vid hennes fötter. Det tog emot för henne, men något inom henne ville testa var gränsen gick. Ville testa en lojalitet som skulle krävas.
Hennes röst var kall och hård. En auktoritet som var svår att trotsa låg och pyrde djupt nere i hennes stämma när hon sade:
”Jag vill att du ska ta ett liv åt mig…”

Hela situationen var tragisk. Ett tillfälle där Layane hade kunnat välja den rätta vägen, valde hon den som inte var rätt. Hon såg ett tillfälle, och hon tog det i akt. För helt själviska anledningar. Mannen hon alldeles nyss varit så rädd för att förlora, skulle hon komma att fördärva ännu mer? Var det hela den här vansinniga situationen som fick henne att agera med ondska? Eller var det hennes självaste inre väsen som visade sig?

Hon stod stilla och väntade på det avgörande svaret. För vad skulle hon göra om han sade nej?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: En höstnatt   2014-10-24, 07:09

Hennes förfrågan fick honom dock att dra ihop ögonbrynen svagt, nog för att skapa en minimal rynka emellan de två sidorna av hud som sköts emot varandra. Hennes fråga fick honom konfunderad och han hade svårt att tolka innebörden i hennes ord då de var så långt ifrån hans vanliga arbete. Att hon dessutom bad en slav om något sådant var också ett mysterium, förvisso var det förbruksbara men att lita på att få jobbet gjort av någon utan erfarenhet var väl det som riskerade mest.

Alven dock funderade inte så noggrant som den beskrivning som blivit given, det stannade på några fåtal ställen såsom slav tillsammans med mord och förbruksbar. Så medan hans huvud drog en långsam nick satt han fast i sin förvirring om vad denna nya order hade att göra med hans vanliga arbete, så automatiskt av den hårda tonen accepterade hans omedvetna medan hans lilla medvetande gav det hela en chans till fundering om än det gick långsamt.
”Jag skall inte göra min uppgift? Jag vet inte hur jag gör annat, min uppgift när mästares gäster kommer, jag ska följa dessa och behaga.” Frågade han sedan till det hela, som ett resultat från hans konfundering. I vanliga fall skulle han inte ta sig ens så långt till att fundera över det hela, men då hade han inte riktigt varit i det ståndet heller och hennes förändringar på kort tid satte många käppar i hans hjul när han inte kunde göra de snabba kopplingarna. Det var så klart tillsammans med en vanlig kommentar, han visste bara hans uppgift och det han existerat för, om än hon var hans nya mäster så existerade inte att hans uppgift skulle vara något annat och när hon försökte få honom att göra det så blev det väldigt svårt.

”Hur tar man ett liv?” Frågade han sedan. Han hade nickat tidigare, i reaktion till hennes ton för det var en sådan man ryggar till av och accepterar utan någon tanke. Hon hade varit tydlig men han skulle få lov att fråga detta också då han inte förstod hennes innebörd av ordet ”Liv”. Nihirian var en slav, någon sådan frihet inom livet fanns inte och det var inlärt sedan tidigt att sådana som honom inte hade ett liv. Frågan styrde sig egentligen mot ”vad är ett liv”? Han visste att mäster skulle lydas och hans plats var obetydlig, men vad ett liv var och om det fanns värde till det var något mer obekant, förmodligen fanns det kvar i hans bakhuvud någonstans, undanstoppat och bortglömt, för annars skulle han nog inte frågat hur man tog ett liv och istället använt just frågan som den lät istället för hur den var talad. Ett ”vad är ett liv” istället för ”Hur man tar ett”.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: En höstnatt   

Till överst på sidan Gå ner
 

En höstnatt

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 2 av 3Gå till sida : Föregående  1, 2, 3  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Parken-