Rollspel och community.
 
PortalHemGalleriVanliga frågorMedlemslistaBli medlemLogga in
Värdshuset Rödhaken går utan sin värd. "Kommer att bli en svår tid framöver." kommenterar en anställd på plats.
Nära 30 personer sägs ha omkommit under förhöret på slottet. Det går viskningar om att de ansvariga ännu inte blivit identifierade och folket verkar missnöjda med hur drottningen hanterat situationen.
Mannen som tidigare trots legat bakom värdshusvärdens försvinnande visar sig oskyldig i förhör bakom slottets väggar. Folk säger sig ha sett mannen iförd familjen Segrota's egna emblem efter händelsen. Men förhöret slutade inte väl för 30 närvarande personer som mist liv eller lem.
Logga in
Användarnamn:
Lösenord:
Logga in mig automatiskt: 
:: Jag har glömt mitt lösenord
Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga


Flest användare online samtidigt: 41, den 2013-12-18, 23:47
Senaste ämnen
» En kort uppdatering.
av Admin 2015-09-15, 15:20

» En solig dag på marknaden.
av Black Fang 2015-09-15, 10:26

» Alice Eldflamma aka Black fang
av Siggan 2015-09-14, 11:44

» akura my first character
av Mialee 2015-08-23, 10:25

» Glad jul och gott ny midsommar, hoppas ni får en bra påsk.
av Mialee 2015-08-16, 18:47


Dela | 
 

 Rosens gulnade blad

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4  Nästa
FörfattareMeddelande
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-16, 08:19

Efter att ha samtalat med vakter om olika saker och ting för att hålla deras uppmärksamhet även trots att de tycktes ha hittat en giltig ursäkt i deras ögon så tyckte Nihirian att man i alla fall kunde hålla uppe deras humör. Det räckte att dörren öppnades för att hans uppmärksamhet drogs, i samma veva harklade hon sig och han vände sig mot kvinnans håll och lyssnade till hennes ord som han besvarade med att tacksamt buga lätt mot henne.
”Jag är mycket tacksam för er assistans.” En gest för att förstärka ens ord var väl vad det hade blivit då det som allt för naturligt för honom. Han påpekade ingenting om magin, för ännu var han inte helt säker på om det var bra fullt ut att spela på det. Magi var trots allt något extremt svårt att arbeta med och det krävdes relativt mycket för att kunna hantera det. Om inte så fanns det en chans att en större koll på eventuella magiker skulle observeras då man aldrig visste om de trallade från spåret.
Nihirian ursäktade sig från vakterna och vandrade efter kvinnan som försvann vidare i korridoren och han själv stannade vid rummet och såg in. Hon hade tagit sig tiden att förfina sitt ansikte med tillgjorda färger, eller för det mesta var det väldigt tillgjorda sådana men var man försiktigt kunde det smälta in i ansiktet. Man såg så klart skillnaden mellan hennes blodförlust trötta ansikte och nu, bara en sådan liten stund med lite hjälpmedel kunde göra skillnad. Personligen fann han ingen smak för de olika puder kvinnor stoppade i sina ansikten och ja, kunde han hålla sig på ett avstånd från det så skulle han självklart göra det.

Han klev in i rummet och stängde dörren efter sig. Den okända kvinnan visste han vart hon kunde hittas men för tillfället hade de ett större problem än så. Att hitta en kvinna de kunde betala för att göra ett jobb åt dem, att dessutom få antingen en sådan med blont hår eller att bära en falsk peruk på sig. Denna kvinna kunde inte vara någon amatör och hennes offer kunde inte vara slumpmässigt vald. Han vandrade över golvet fram till bänken han tidigare plockat upp saker på. Efter att ha insett vad för typ av människa de letade kanske han skulle behöva göra sina förberedelser ändå. Han lyfte upp sin väska på bänken och tog fram alla densamma föremål sedan tidigare. Han radade upp och gjorde i ordning för att sedan öppna den rasslande påsen och plocka ut en näve nötter som han lade ett par i bläckstenen och började arbeta ned dem slipandes mot stenytan.
”Jag tänker bege mig senare för att hitta någon som är lämplig för vårt uppdrag, vi måste vara allt mer försiktiga då vi tar den lösning som kommer ta längre tid men fria dig från misstänksamheter, om allt om går som det skall så klart.” Han stannade till och kollade mot sörjan som bildades när nötterna började malas ned efter ett par knäck med stenpressen. Kanske var det dumt ändå, de hade båda två specifika ansiktet och han själv var en alv. Händerna började mata långsamt igen då han ändå inte fann något fel med att ha det redo ifall att.
”Jag kommer behöva er expertis om vart man kan hitta det man söker och som ett lämpligt offer behöver vi någon som passar mönstret.” Han fortsatte arbeta med den enkla handrörelsen över bläckstenen som självklart inte var menad att användas till detta men som faktiskt funkade förvånadsvärt bra. Kanske skulle han ha kommenterat hennes nya ansikte efter hon lagt ned tid på det, även fast det där pudret var något kvinnor värderade högt för det mesta, förutsatt att de visste hur man använde det så visste Nihirian att det var något avskyvärt i slutet.
”Ni ser definitivt livligare ut sedan lämnade rummet.” Han insåg att han inte gett henne någon tid att säga något. Gått in, börjat prata och förbereda eventuella nödvändigheter utan att bespara henne så mycket mer än en hälsning eller en blick, förutom den när han stått vid dörröppningen.
”Hoppas att kvinnan inte var till besvär, det var den bästa lösningen jag kunde hitta i all hast för jag antar att ni förmodligen velat ha ett ombyte vid det här laget. Jag förstår självfallet om ni tycker det var fel.” I samma mening som han bjöd in henne ursäktande för sin tidigare målmedvetna hjärnasinne så lade han också fram att det trots allt var något som inte hade med honom att göra, ombytet och en renlig avtvättning samt att om hon misstyckte över valet hon inte kunnat påverka så hade hon all rätt att straffa honom, i princip. Händerna förblev stilla och han vände nu huvudet mot henne för att verkligen vänta in hennes svar.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-16, 19:36

Främlingens ostyriga hår, hennes annorlunda drag och hennes vackra ögon var delvis det som lockat Layane till att fråga. Hennes utseende var av ett vildare slag. Inte på ett dåligt sätt, hennes utseende var otämjt. Men dock låg det en kvinnlig försiktighet över henne, som Layane själv inte besatt naturligt. Att föra sig på ett sådant sätt var något Layane var tvungen att lägga sig till med om hon ville det. Fast vem visste, kanske Kvinnan här också var tvungen att göra det?
Ett litet leende började spela på Layanes läppar då Layane uppenbarligen gjort Främlingen nervös med sin fråga. För Layane var detta ett bevis om att den här människan helt klart dolde någonting. Och innan hon visste ordet av hade Kvinnan lämnat rummet. Hon höjde malligt sitt ena ögonbryn. Även fast ingen såg henne, så smickrade hon sig själv. Det här var något Layane ville gå till botten med. Speciellt om det rörde sig om en magiker,  då var hon ju verkligen tvungen att göra någonting åt saken. Det var så typiskt, när Layane äntligen börjat vänja sig vid främlingens sällskap, om än lite, så rusade hon iväg. Skygg som ett rådjur. Det vilade definitivt något lurt här. Men först, så var hon tvungen att försöka rentvå sitt namn, som det lät på Nihirian hade han en slags plan.

Layane satt med benen i kors, väldigt rak i ryggen för att inte orsaka onödig smärta. La de sista färgerna noggrant i sitt ansikte, som om hon behövde det. Plötsligt stormade Nihirian in i rummet. Layane kände en otrolig lättnad och någonting värmde otroligt inne i hennes tomhet. Det här hade nästan varit som ett test, och han klarade det, nästan. För nästa känsla hon kände var en väldig ilska gentemot sin följeslagare. Medan han talade klart stoppade hon ned sina saker i sin väska och kammade snabbt igenom sitt hår. När han vänt sig om mot henne så var hon på god väg att resa sig upp. Lite extra irriterad blev hon då det gjorde så fruktansvärt ont att resa sig. Men hon vägrade visa det i sitt ansikte. Som det kanske verkade hade all hans information gått henne förbi. Så var dock inte fallet. Men hon var tvungen att säga vad hon tyckte:
"Hur kunde du lämna mig med den där... den där.. kvinnan? Tänk om hon varit magiker!" Hon stod nu rak och gestikulerade ilsket i luften. Hon talade med låg röst så att ingen utanför dörren kunde höra henne, men på något sätt lät det som att hon skrek ändå:
"Det är något tydligt underligt med den kvinnan! Och DU lämnade mig ENSAM med henne! " Layane blev nästan andfådd. Eller nej, hon blev andfådd.
"Jag börjar nästan tro att hon är en magiker!" Hennes ögon blixtrade då hon stirrade in i Nihirians med sina blå i hans mossgröna. Informationen om att det var i respekt för Layane han hade lämnat de båda kvinnorna verkade inte Layane förstå. Eller, hon kanske förstod det intellektuellt, men inte känslomässigt. Hon hade tyckt att det varit en väldig risk, och artigheter gentemot henne inte behövdes i ett sådant kritiskt läge.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-16, 19:54

Men en fortsatt stilla hand från det han gjorde innan följde han henne med blicken där hon tycktes avreagera sig ilsket på honom. Kanske satt febern fortfarande kvar i henne och fick hennes tankebana att gå lite sidleds för visst förstod han att hon kunde ha blivit stött av hans hastiga val men så pass stött som hon betedde sig nu var oväntat.
Han lät henne kasta sig på honom med de kritiska orden samtidigt som hans hand började röra på sig igen och mala vidare på nötterna som började lämna efter sig en oljig sörja i botten på bläckstenen. Hans blick hade vänt sig från henne medan han lade sin fokus på sin handrörelse och han skakade lugnt på huvudet när hon pratat klart.
"Ni frågar hur jag kunde lämna er ensam. Jag förstår inte fullt ut till den längd er ilska ligger på. Jag tog bedömandet av hennes reaktion vid dörren, det var inte den reaktion eller sättet någon skulle stått där från första taget om hon varit en magiker och självfallet så skulle ni hitta ett sätt att försvara er mot henne om hon visade sig vara fientlig." Han gjorde en paus och såg mot Layane, han skulle nog behöva lägga den sista viktiga kommentaren och han hoppades innerligt att hon lyssnade.
"Sedan kommer jag inte ihåg när ni blev beroende av min närvaro för er säkerhet, det är likt er. Jag menar det inte illa, självklart är jag här som er följeslagare, men jag tvivlar att ni anser att ni behöver mig för er egen säkerhet inte sant?" Han gav ifrån sig en matt suck efter han talat. Den sista kommentaren skulle nog snarare kunna göra henne mer förbannad men om inte annat kanske den träffade precis rätt och bringade en tankeställare för henne. Att hon inte var beroende av någon annan för något, att Nihirian bara var den följeslagare som han var för det var den han var hos Layane och hon skulle nog inte försöka neka det även om hon såg på det hela på ett annat sätt, det skulle inte falla i hennes karaktär. Men samtidigt kunde han ha fel också, vad visste han om allt möjligt som hänt de senaste 3 dagarna i hans frånvaro? Allt för många olika saker som kunnat bringa en förändring.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 08:19

Några dagar hade nu passerat. Hector var inte den person som skulle dra en skadad kvinna med sig genom gatorna när hon knappt kunde stå på sina egna ben. Hon var en av de misstänkta men allt de kunde gå på var en vag beskrivning av den skylldiges utseende. Vakterna han hade placerat rapporterade till honom varje kväll. Han själv hade även tagit ett rum på Rödhaken men Hector blev ofta tvingad att lämna byggnaden på grund av sitt arbete. Han valde dock att alltid sova i värdshuset istället för i sitt egna hem. Han såg till att vara i närheten så ofta som möjligt. Dock så litade han fullt ut på att vakterna han placerat skulle kunna stå på sig själva utifall att någonting oväntat skulle ske.

Hector vandrade upp för trappan och möttes av en kvinna strax vid trappans uppgång. Hon hade brunt, vågigt hår och gröna ögon. Hon bar på vad som såg ut att vara ett fat med vatten. Hon gick in på sitt rum och stängde dörren bakom sig. Hon verkade inte ens ha märkt den passerande jätten i den välpolerade rustningen. Hector fortsatte att vandra och befann sig snart utanför rummet med kvinnan och alven. Han såg på sina två vakter men behöll fortfarande sitt visir nedfällt framför sitt ansikte.
"Rapportera." hans röst brummade högt bakom hjälmen och han talade tydligt. De berättade vad som hade skett de senaste timmarna och Hector lyssnade noga.

"En annan kvinna..?" Hector såg tillbaka i korridoren. Vakterna konfirmerade att det varit samma kvinna han tidigare sett. De berättade att hon smugit in i rummet när de lämnad sin post för avbyte. Hector mumlade någonting ohörbart för sig själv innan han talade upp.
"Någon bekant till de två?" frågade Hector. En av vakterna skadade på sitt huvud och talade sedan.
"Vi vet ingenting om kvinnan än så länge, vi tyckte det vore smartast att lämna det till dig."
Hector såg till att de fortsatte att knacka på dörren då och då för att invänta svar från de som befann sig på insidan. Det var ett simpelt knep men det kunde försäkra dem om att de fortfarande befann sig på insidan utan att inkräkta på någon. Vakterna hade gjort detta sedan Hector lämnat dem på sin post och hade även givit samma order till det nya blodet han nu hade med sig.

"Ni kör dubbla skift. Ingen lämnar den här dörren. Ni cirkulerar byten med de två andra jag har med mig. Jag ska placera en vakt utanför byggnaden också, utifall att de försöker någonting." Hector vände sig om och började att bege sig mot det rum som den brunhåriga kvinnan gått in i. Med sin enorma bepansrade hand så hamrade han på dörrens yta. Det var inte menat som en alltför våldsam gest, men på grund av sin rustning och sin styrka så lät det nästan som att någon bakom dörren var på riktigt dåligt humör och som skulle ta sig in i rummet med våld.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 10:28

Just som hon trodde att kusten var klar hörde hon ett hårt bankande på dörren. Hon visste med en gång att det inte var alvmannen som kom. Eftersom att Chrystal stod lutad mot dörren, kunde hon urskilja att handen som utfört knackningen befann sig myckte högre upp på dörren än vad alvmannens skulle gjort. Insikten fick allt hopp att rinna ur henne.
-Vem är det?
Hörde hon sig själv säga och hoppades på att vinna lite tid.
Varför hade hon varit så dum att hon gått hit? Men vart skulle hon ha tagit vägen då? Hon var alldeles för utmattad och hungrig för att klara av att stjäla ifrån torget och sedan springa ifrån stadsvakten. Inga vänner hade hon heller som hon kunde gå till. Siggan kanske, men hon hade ingen aning om vart han befann sig för tillfället eller om han ens levde. Dessutom skulle hon inte våga se honom i ögonen efter händelserna i tronsalen. Hur skulle hon någonsin kunna göra det igen med vetskapen om att hon hade svikit honom. Sprungit och gömt sig som ett litet barn och i en helt vanlig liten strid. Chrystal ville bara sjunka genom golvet när hon tänkte på detta, men så skakade hon på huvudet för att samla sig. Det fanns viktigare saker att oroa sig för nu. Vad hon skulle göra bland annat.
Kanske kunde hon låtsats som att hon inte var därinne längre. De trodde trots allt att hon var magiker och hon kunde lika gärna ha trollat bort sig. Nej, tänkte hon sedan. Det var alldeles för orealistiskt och det skulle dra onödiga misstankar över henne. Kanske kunde hon fly? Vart då, sa hon sig. Ut genom fönstret och direkt i armarna på vakten som stod utanför. Hon hade sett honom när hon kom hit. Åh, hon var ohjälpligt fast nu.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 11:32

Nihirian, den alviske mannen med sina långa och invecklade meningar. Meningar i vilka det oftast låg mer djup om man tänkte efter. En författares ord, en gammal mans erfarna yttranden. Men ändå en ung mans kvickhet, de gånger han inte höll på somna då. Hur kunde han hålla sig så lugn? Och hur kunde han formulera sådana meningar i ett sånt här pressat läge? Detta gjorde Layane ännu mer upprörd. Hon kände sig förolämpad av hans ord. Ännu mer förolämpad att han vänt ryggen till för en stund. Det var så mycket, så mycket som eldade på inom henne. Så många vedklabbar från olika håll som födde hennes ilska. Ingen visst ens hälften, än mindre den unga lönnmörderskan själv, då hon knappt erkände det för sig själv. De sista ord som hennes följeslagare yttrade vidrörde i någonting om inte fick vidröras. Han hade gjort det förr. Det var förbjudet område, någonting som man inte fick sätta ord på. Han var farligt nära att dra någonting upp till ytan. Visste han om det här? Förmodligen inte. Om inte var det i alla fall ett bra sätt att få tyst på henne. Dock var hon tvungen att säga någonting.
"Tyst! Jag behöver dig inte!"
Var de ord hon fick fram. Som låtit så mycket bättre i hennes huvud. Men när hon hörde sina egna ord, insåg hon hur magra de var jämfört med Nihirians. Kanske var det inte komplicerade meningar som byggde upp djupet i henne, kanske hörde man djupet på hennes röst i stället. I alla fall om kände henne någorlunda.

Hon försökte lugna sin andning en stund. Och kände hur tystnaden i rummet dömde henne. Kastade på henne en känsla av skam för sitt oresonliga beteende. Hon släppte Nihirian med blicken och blinkade till några gånger, såg sig om i rummet och undrar om hon kanske borde be om ursäkt. Det låg inte för henne att göra det.
"Den där kvinnan..." Sade hon, nu i en mer samlad ton. Hennes sätt att be om ursäkt. "Det är något underligt med henne..." Hon tog några smärtande steg närmare Nihirian för att se vad han höll på sig. Hon höll sig dock på ett godkänt avstånd. Hon fortsatte:
"Jag vet att det här låter konstigt. Men det låg ett mörker över henne." Hon såg på Nihirian för att försöka avgöra hans reaktion "Någon av de där nätterna jag lämnade dig på det där skabbiga värdshuset. En av de nätterna tappade jag minnet. " Hon pausade en stund och försökte avgöra om han kanske trodde att alkohol var inblandad:
"Men det var något konstigt med den minnesförlusten, jag får rysningar varje gång jag tänker på den. Det är något mer än en minnesförlust, det är mest ett skrämmande mörker. Och jag tycker mig känna samma mörker som ligger över den här främmande kvinnan."
"Det är därför jag tror att hon är en magiker, jag tror det är hon som raderat mitt minne." Hennes blick blev plötsligt mer alvarlig:
"Jag skulle gärna vilja ha tillbaka mitt minne. " Det lät nästan som en befallning:
"Och det enda sättet att bryta en besvärjelse som den här är antingen genom att magikern häver den frivilligt, vilket ofta inte händer såklart. Eller att gör slut på denna magiker. " Innan Nihirian hann protestera fortsatte hon:
"Och jag tänkte, att hon kanske kan vara den kvinna vi använder för att byta ut mig...Jag vet inte vad din hela plan var men... kanske kan vi då avliva denna kvinnan, lägga henne i sängen här, alltså förfalska min död... färga mitt hår, säga att anledningen varför hennes hår mörknat berodde på en magisk inverkan som brukar ske vid magisk läkekonst. Vi två vandrar ut härifrån säkra, besvärjelsen är bruten och världen är en magiker mindre!" När hon talat hade hon blivit mer och mer exalterad. Hon hade nästan glömt vem hon talade till. Ett litet leende hade börjat spela på hennes läppar. Hon såg på förväntansfullt på Nihirian. En liten tanka om att han kanske skulle bli arg på henne slog henne. Men han brukade aldrig bli arg, hon hade nog aldrig sett honom arg.

Även om rödhaken var ett värdshus med välisolerade väggar och någorlunda bra dörrar, så kunde man höra tunga steg vandra genom korridoren. Layane kastade en kort blick mot dörren. Men stegen verkade passera dem som tur var. Hade säkerheten skärpts?
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 12:05

Ett svar inifrån rummet hade kommit nästan omedelbart efter att Hector hade knackat på dörren. Det var svårt att urskilja tonen i hennes röst och det var omöjligt att läsa kvinnans ansikte med en dörr i vägen. Utan att först svara så sträckte sig den väldiga mannen efter dörrens handtag och öppnade den för att möta personen på insidan med sin blick. Han stod kvar i dörröppningen och betraktade kvinnan en kort stund innan han talade.

"Hector Astolath, medlem av ljusets brödraskap, svuren riddare till Memento och adlig riddare i drottning Deldyn Segrotas tjänst." hans röst var kraftig men han talade tydligt i sin presentation. Det gav intrycket om att det var väl inövat och sättet mannen i rustningen talade hintade också om att han var en person som vanligtvis blev behandlad med respekt. Han väntade inte på en presentation från kvinnan och bestämde sig för att kliva in i rummet. Han var tvungen att huka sig ner och gå in igenom dörren sidledes för att göra plats åt sin massiva kroppsbyggnad. Han stängde dörren bakom sig och gav rummet en snabb blick innan han åter riktade sin uppmärksamhet åt kvinnan.

"Mina vakter har rapporterat till mig att du fört dig i samma rum som alven och den skadade kvinnan. Det faktum att du lyckades ta dig in i rummet samtidigt som mina kamrater bytte skift får mig att tro att detta var planerat och inte enbart en tillfällighet." han gjorde en kort paus och fortsatte att tala. Det var uppenbart för honom att kvinnan ville ha någonting att säga om saken, men han lät henne inte tala fören han själv hade talat klart.
"Detta är officiella ärenden och det är vårt jobb att behålla freden och lugnet i staden. Under dessa hektiska tider så måste vi vara extra försiktiga." han gav paus för att låta kvinnan tala. Han hade gjort det uppenbart för henne att det var han som ställde frågorna här och att hon var den som gjort någonting fel.

---

En av vakterna knackade två gånger på rummet med alven och den sårade kvinnan och inväntade svar.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 13:25

Hon var mycket riktigt arg tillbaka mot honom för hans kommentarer som han släppt och som han tidigare redan tänkt skulle han inte lägga det som hennes skyldighet till att så var fallet. Det låg trots allt hela klumpen på hans ansvar . Var det en människas beteende kanske? Han hade trots allt inte träffat så många människor i Layanes unga ålder utan mest äldre utslitna eller fullt onyktra personer. Men om han skulle se på henne skulle han också granska de svarta fläckarna han själv hade inom sig, allt han saknade.
Behöver inte honom hade hon sagt och en hint av påverkan sänkte hans huvud snäppet där han stod och arbetade på malningen av nötter. Han visste att så var fallet egentligen för hon var fullt kapabel själv och tanken av att han hunnit finna sig bekväm i hennes närvaro skrämde honom. Han insåg att han skulle behöva lägga ett större avstånd dem emellan, för dels hans skull men för hennes också. Trots de blod hon sa låg på hennes händer fann han henne fortfarande så ren och oförstörd, faktum att hon tillät sig bli arg då hon inte lät någon trampa på hennes fötter om det inte gynnade hennes plan och han kunde inte hålla borta sitt dåliga samvete för vad han skulle kunna råka göra mot henne om han fortsatte som han gjorde nu.
Tystnad dök över rummet efter hon kastat ur sig sina frustrationer och han ville ta sitt första steg för att åtgärda det han farade men han lät det avvaktas. Samtidigt som hon talade om den mystiska kvinnan och tycktes mer intresserad i vad hans händer sysslat med. Hon talade om sina minnen som försvunnit för en kväll och hur hon kände sig extremt misstänksam mot kvinnan som assisterat dem.
Kanske fick han lov att känna sig naiv då han inte visste mycket om magi själv, absolut inte lika stor del som Layane men när han tänkte tillbaka på kvinnan i sitt huvud så tvivlade han på det Layane sade. Hon höll nog blicken på honom då hon talade om sina åsikter och han lät tillslut ett leende bemöta henne och vände han sitt ansikte mot henne medan händerna stillades för sekunden som hans blick mötte hennes.
”Självfallet, jag förlitar mig på att ni inte gör det så den dagen min existens blir en börda så skall det ej göra något problem för er att bli av med mig.”
Svarade han henne till den kommentar som han egentligen skulle ha låtit ligga i sin tystnad. Han fortsatte sedan mala på i sörjan. Utbytesplanen skulle inte längre fungera, det var mycket säkert och hur skulle han som enklast förklara det för henne? Han tyckte det lät underligt om denna minnesförlust och obehaget hon måste känna över den gav honom ett eget obehag. Som om den första kommentaren varit lika omenad som hennes första fortsatte han med mer vikt på resterande delen av konversationen.
”Jag förstår hur ni tänker men jag ser inte hur det skulle vara en bra idé. Vakterna är redan allt för medvetna om henne som jag såg bemötandet i korridoren och när det är magi involverat tvivlar jag på att vi får gå när någon dött av det. Risken finns att vi hålls kvar för utredning och de hinner se igenom täckmanteln. Om de dessutom redan nu vet om att ”magi” var involverat så har vi inte tid att utföra en längre flyktplan då din läkning redan skulle ha varit mycket bättre.” Han såg mot Layane igen för att bekräfta att hon förstod hur han resonerade samtidigt som han kastade de bitar som inte gick att mala mer och förde över den tjockkorniga blaskan i en flaska som han blandade ned en tjock vätska i.
”De är inte vanliga stadsvakter som håller ett öga öppet här. Min plan hade varit att anställa någon att dräpa en man av vikt, få henne att bli misstrodd med ett liknande utseende så vi får släppa misstänksamheterna kring dig.” Nihirian som tidigare själv dragit en blick mot dörren då tunga steg passerat höll en dutt fokus mot den för att fortsätta bekräfta hur pass de kunde samtala.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 14:42

Istället för ilska så såg han på henne med ett leende på sina läppar. Kommentaren som lämnade dem hade hon inte räknat med. Hans kommentar fick henne att rygga tillbaka av någon anledning, inte uppenbart, men själsligt. Dock tog hon ett minimalt steg tillbaka och rätade på sig en aning. Hon påminde sig själv om att Nihirian endast var här pågrund de avtal de slutit. Han var inte här av egen vilja, utan det var Layanes verk alltihop. Allting började klarna lite mer nu. Men samtidigt kändes det som att något slets sönder i henne, liksom ett tygstycke som revs isär.

Han hade rätt, det var en fruktansvärt dålig idé. Hon hade inte tänkt två gånger, utan talade endast från djupet av sig själv. Det var som om hon hittat en anledning till att dräpa den här kvinnan utan en anledning egentligen. Bara för att hon skulle få stilla sitt behov. Men som tur var hade hennes följeslagare tänkt två gånger åt henne.

Hörde hon rätt? Att leja någon för att mörda en viktig person? Layane höjde förvånat sina ögonbryn och kort därefter följde ett djävulskt leende. Det var inte likt Nihirian. Att hon inte tänkt på det själv. Avskum var det han var ute efter. En legosoldat i den undre världen. Som gjorde i princip gjorde vad som helst för att få sig en liten slant. En lägre klassens människor enligt Layane. Vilken tur att Layane rörde sig i de kretsar hon då gjorde.
"Jag vet nog om en eller två som skulle kunna genomföra en sådan sak... men..."Hon såg lite fundersam ut:
"Är du verkligen säker?" Han skulle få lika mycket blod på sina händer så som den som utförde gärningen. Kunde han hantera det? Skulle hans okrigiska själ klara det? Så knackade det på dörren. Snabbt rörde sig Layane mot sängen och lade sig under täcket, så som hon brukade röra sig innan hela den här orkanen kommit över henne. Den snabba rörelsen hade såklart orsakat smärta i nästan hela hennes kropp. Hon lade sig med ryggen mot dörren. Utifall att de skulle kika in, för det visste hon ju inte.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 14:56

Innan hon hann tänka mer öppnades plötsligt dörren och Chrystal som stått lutad mot den, gled med fötterna över golvet i samma riktning som dörren. Rörelsen skedde väldigt sakta, men trots det tyckte hon att allt gick alldeles för fort.
Med en smidig rörelse flyttade hon sig åt sidan, så att dörren fick fri väg att kunna öppnas. När hon sedan vände sig om mot sin inkräktare spärrade hon upp ögonen. Utanför stod den största bjässe hon sett hittills.
Skräckslaget backade hon några steg och hennes första instinkt var att fly, men något inom henne sa åt henne att stanna kvar. Om det var någon som var där för att ta henne, så skulle de rimligtvis inte ha knackat först. Därför stod hon kvar och gjorde sitt bästa för att samla sig.
Den stora vakten betraktade henne lite innan han började tala. Hon kände sig som en lite mus i hans sällskap och känslan fick henne att svälja hårt. Hur kunde någon vara såhär stor? En lustig tanke om att det var två kortare män i samma rustning flög över henne och med den bilden i huvudet lyckades hon samla sig tillräckligt för att kunna stå rak i ryggen.
Han pratade om ljusets brödraskap, riddare och drottningen. Massa ord som lika fort glömdes bort även om påtalandet av drottningen fick henne att rycka till.

Utan förvarning gick han in i rummet och Chrystal backade ytterligare några steg. Hon ville ha ett någorlunda säkert avstånd mellan sig och den här jättelika tingesten. Han fick inte ens plats i dörröppningen, utan fick göra något gymnastiskt drag genom att vända sig på sidan och huka sig samtidigt. Sedan började han tala igen.
Hans ord fick Chrystal att stålsätta sig. Han var då inte dum den här så kallade riddaren, men det skrämde henne också. Aldrig att hon tänkte hjälpa mannen och kvinnan nu. Det kunde tydligen sätta henne ordentligt i klistret.
Bjässen tystnade och visade tydligt att han ville att hon själv skulle tala. Chrystal svalde ytterligare en gång och lutade huvudet bakåt för att kunna se upp på honom.
-Ni har rätt herr riddare. Jag var inne i rummet och så vitt jag vet, så planerade jag att gå in dit. Paret därinne behövde assistans med den skakade kvinnan, så jag tänkte vara vänlig och hjälpa dem.'' Hon lade huvudet lite på sned och inspekterade honom.
-Ni får ursäkta min reaktion förut, men ni är så...så...stor.
Efter några sekunders tystnad rätade hon upp huvudet och såg lugnt på honom.
-Vad gäller dina vakter, så har jag ingen aning om varför de gick när jag kom. Det får du nog fråga dem om.
Att hon kunde stå kvar lugnt framför honom och ens lyckades tala utan att staka sig, var en gåta för henne. Inombords darrade hon som ett litet asplöv och i huvudet bara skrek hon åt honom att ge sig av. Bilder av henne själv flyende genom fönstret spelades upp om och om igen och samtidigt även bilder av henne tillfångatagen, släpad till fängelsehålor eller ännu värre..jordhålan. Trots att hon nog inte spenderat mer än en eller två dagar där nere, kändes det som en evighet för henne. Armarna var fortfarande ömma och rädslan över att inte veta vad som skulle hända henne eller varför hon var där, var värre än kroppstortyren av att vara upphängd så länge. Hon kunde fortfarande känna lukten av jord och halm och den kalla fuktigheten som fick hennes hud att knottra sig.
Och vem var det hon hade dödat? Om det hade varit någon uppsatt kunde hon råka riktigt illa ut och om det var denna bjässen som fick den informationen, så skulle hon vara körd på riktigt. Åh, kunde han inte bara gå?!
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 15:17

Det drog sig en tyst stund genom rummet och hon tycktes retirera från det maniska beteendet. Det var kanske ett slag under bältet som han lagt, för även han själv fann inget trevligt alls med den men i grund och botten, spela roll vad som egentligen tycktes så var det sanningen dem emellan för inget annat hade sagts. Det viktiga hade i alla fall gått igenom och distansen började uppenbara sig mellan dem två, det var bra så här, om han kunde intala sig det.
Men hon återgick till deras mer brådskande situation, nämligen vad de skulle hitta för lösning och hennes kommentar hade ett sådant uppenbart svar så han visste inte om hon var seriös eller inte.
”Självklart är jag inte säkert, hade jag kunnat undvika det hade jag gjort det men vi har inget annat val. Ni behöver klaras från misstankarna.” En bitter och nedstämd ton visade sig i hans röst. Men han förstod också att detta sista alternativ som förmodligen var det bästa trots det blod som skulle spillas var samma som att han tittade åt andra hållet då han visste vad Layane gjorde. Det var precis därför han i princip bett henne om att inte ge honom någon detalj när hon skulle iväg och arbeta, för alla gånger involverade nog inte en annans död och det var bättre än ingenting att leva under ignorans när han inte var djupare involverad.
”Vad annars finns det för lösningar som ni skulle kunna åstadkomma just nu? Jag kunde inte bara vänta ut det här och se vart vi hamnade.” Han själv blev också tyst när det knackade på dörren och han höjde rösten för i ett uttryck för att visa för dem att de var kvar i rummet. Det var trots allt en del i avtalet mellan han och vakterna.
”Om det finns chans att jag istället kan hämta någon åt er, så skulle det minska mitt deltagande i det hela och jag skulle gärna välja det alternativet. Eller ni ber mig att föra meddelandet vidare, det är trots allt ni som kommer hyra denne person, inte jag.. men det är vad jag kan göra just nu.” Fortsatte han förklara tyst och snabbt. Men vakterna kring dörren tycktes inte göra mer än att kontrollera deras närvaro. Han packade ihop sina saker, det tog på hans mentala styrka, dels det tidigare dem emellan, saker som gick osagt.
”Planen är så klart att få någon att tro att det är en kvinna följande ert utseende som härjar runt.. ni får göra ert beslut och ge mig instruktioner.”
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 15:30

Kvinnan hade kommenterat Hectors storlek, men han visade ingen reaktion på vad hon sagt. Hon erkände även att hon varit i rummet. Det var dock inget erkännande han kommit för. Vakterna han placerat hade redan förklarat en del av situationen till honom och nu stod han endast här för att utreda vad exakt denna kvinna gjort i rummet. Att detta enbart var för att hjälpa någon okänd var dock svårt för Hector att svälja. Han ville tro kvinnan, men kunde inte undgå att känna att det var någonting hon dolde för honom. Riddaren korsade sina armar och fortsatte att studera kvinnan framför sig med sin blick i mörkret under hjälmen.

"Mina vakter behöver sova och äta precis som vilken annan person som helst. De har avbytare med sig för att cirkulera deras pass, detta b-" Hector stannade upp i mitten av sin mening och tystnade. Ett lågt mumlande kunde höras från honom innan han åter tog till orda.
"Hur mår kvinnan?" Hector väntade på svar på sin fråga innan han fortsatte att tala.
"Varför bestämde du dig för att hjälpa denna kvinna? Hon är i sällskap med en alv just nu som vårdar henne tillbaka till hälsa." Hector släppte kvinnan med sin blick och såg ut över rummet. Det tog honom enbart några sekunder och sedan såg han tillbaka på Chrystal. Fatet med vatten hon höll i sin famn fångade hans uppmärksamhet. Han hukade sig ned en bit för att få en närmare titt. Trots detta var han flera huvuden längre än kvinnan framför sig.

--

Alven hade svarat på deras knackning men otålighet fick en av vakterna att trots det sträcka sig efter dörrens handtag. Kvinnan låg fortfarande i sin säng men alven stod upp och såg ut att ha packat sina saker. Vakten talade. Det var en kvinnlig röst.
"Du där, alv. Hur mår kvinnan? Är hon transportduglig? Vi kan inte låta er ta för lång tid på er. Några dagar har redan passerat."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 16:17

Layane tänkte igenom de slödder som brukade röra sig i de fattigare delarna i Easthall. Mestadels män faktiskt. Men en och en annan kvinna fanns det där. Såklart ingen som enligt henne själv kunde leva upp till hennes skönhet. Men nog kunde det finnas potential om man putsade upp någon. Hon hade en i åtanke. Dock var det Nihirian som skulle bli tvungen att ge sig ut i natten på jakt efter denna kvinna. Hon talade med viskande röst, endast för Nihirians öron:
"Rosalie... hon är egentligen en glädjeflicka, men gör annat också. Hon har sprungit några ärenden och drar sig inte för att skada någon annan människa. Ta resterande pengar från pengapungen och ge henne. Jag tror hon skulle gå med på att faktiskt döda någon." Layane tänkte efter lite:
"Såklart är hon inte lika vacker som jag men inte helt ful, och besitter verkligen inte min intelligens, hon är lättlurad. Ett avskum till människa också om det kan stilla ditt samvete." Vilket det förmodlige inte skulle kunna göra:
"Hennes hår är rågblont om jag inte missminner mig, om du lägger ned lite tid på hennes utseende så kanske du kan få henne att se lite mer... proper ut..." Hon såg på Nihirian för att se hans reaktion. Förmodligen visste han ingenting om kläder, om oljor som kunde få en människa att dofta underbart, eller om smink som kunde läggas i ansiktet och framhäva de bästa dragen i ett ansikte. Fast vem visste? Hans fyra århundraden här på jorden kunde ju ha givit honom erfarenhet inom det ämnet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 17:01

Det verkade som att jätten blivit lite irriterad av hennes svar. Bra, tänkte hon. Om han tillät sig bli påverkad på detta sättet, så var han lättmanipulerad. Detta gjorde honom inte mindre skrämmande direkt, men det gav henne ett visst övertag och bara tanken på det fick henne att känna sig mer självsäker.
-Kvinnan verkar inte vara helt återställd, men för tillfället mår hon bra. I alla fall har jag nog fått henne att tro det.
Hon gjorde en konstpaus för att ge honom lite tid att tänka och tittade sedan lite nervöst runt hans rygg ut mot korridoren, det lilla hon kunde se bakom hans stora kroppshydda vill säga. När hon såg att kusten verkade klar fortsatte hon, lite tystare nu.
-Sanningen att säga är jag i behov av lite pengar. Som ni kan se är jag inte speciellt välbärgad.
Hon gjorde en svepande gest med kroppen för att få honom att lägga märke till hennes sönderrivna klänning och hur smutsig hon var. Rörelsen fick vattnet i tvättfatet att skvalpa och hon råkade spilla ut lite på golvet. Hon följde vattnets väg tills det träffade trägolvet med ett lätt splashande läte.
-Alvmannen erbjöd sig att betala för mina tjänster och i min situation har jag inte råd att tacka nej till såna möjligheter.
En till liten konstpaus för att få orden att sjunka in, men hon dolde sitt spel bra genom att än en gång kika runt honom ut i korridoren och sänka rösten ännu lite till.
-Så jag tackade ja till erbjudandet. Låtsades vara magikunnig...inte mitt stoltaste ögonblick, men vad gör man inte för en chans att få en bit mat och en varm säng att sova i.
Chrystal låtsades bli generad och vände dramatiskt bort huvudet, visade tydligt att hon var berörd av det hon gjort och inte ville tala mer om det. När hon mötte upp riddarens blick efter en stund såg hon att han betraktade tvättfatet hon fortfarande höll i famnen. Hon kikade också ner i det för att se vad som var så intressant.
-Det är vattnet hon tvättade sig i. Jag tog med det hit för att rena ifrån 'magiska smutsigheter'. Det var i alla fall vad jag sa till dem. Jag fick ju låta lite trovärdig i alla fall.
Rösten hade en munter underton och pratade samtidigt som hon gick bort och ställde tvättfatet i ett hörn av rummet. När hon reste sig upp vände hon sig mot honom med ett trött och härjat utseende.
-Om det var allt så skulle jag nog vilja vara ifred nu. Jag har inte sovit bra på många nätter. Stadens kalla gator gör så mot en. Så jag skulle verkligen vara tacksam om jag fick mig lite sömn.
Hennes blick gick längtande till den nybäddade och inbjudande sängen, för att sedan vandra tillbaka till honom med ett bedjande uttryck.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-17, 19:49

Att kvinnan var fattig hade undgått riddaren fram tills den stund att hon sagt detta. Fattigdom var någonting de mesta inte ville tala om. Speciellt inte med en riddare så som Hector. Av någon anledning så brukade folk skämmas över sin välfärd om de inte besatt en avsevärd hög med guld. Det var svårt att inte tro på det kvinnan sade med tanke på hur hon såg ut och hur hon var klädd. Hector sträckte åter på sig för att återuppta sin fulla höjd efter att ha fått bekräftat att vattnet endast använts i renande syfte. Han rotade efter någonting på insidan av fabrikatet på hans rustning och han drog fram en liten påse av läder som han sedan gav till kvinnan framför sig. Han accepterade inga protester om detta. Hon hade bett honom att lämna rummet, men ännu var han inte klar.
"Se det som betalning för vad du gjort mot vår gäst. Men du gör oss båda en tjänst om du undviker den kvinnan i framtiden."

"Om du gillar att hjälpa folk så finns det arbete i Mementos tempel. Folk blir skadade varje dag och de behöver hjälp. Vi har präster som kan använda sig av magi för att skynda på läkandet av de mer seriösa fallen." Hector gjorde en kort paus innan han fortsatte att tala.
"Det finns fler som behöver hjälp än vad vi kan ge dem." han inspekterade kvinnan ännu en gång. Hon hade alltså låtsas vara en magiker.
"Givetvis finns det många som inte är i ett sådant desperat behov av omedelbar hjälp, men som fortfarande är i stor smärta." han vände sig om och stegade ut i dörröppningen. Han stannade och såg tillbaka på henne.

"Magiska smutsigheter?" han skrockade. Aldrig tidigare hade han hört någon beskriva vatten med magiska egenskaper för någonting sådant. I hans ögon var det lustigt. Men han var en läst man och var inte lätt att lura. Kanske hade hennes lögn fungerat på alven och kvinnan i det andra rummet dock. Han lämnade kvinnan och började att bege sig mot rummet där hans två vakter var placerade.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-18, 13:05

"Rosalie." Upprepade han för att lägga namnet mer på minnet medan dörren öppnades. En hastig inner tanke där han upprepade hennes beskrivning blandades med hans bemötande mot vakterna. Layane låg fortfarande under täcket, en bra detalj som kunde hjälpa dem i detta läge men vakterna tycktes mer otåliga nu och rappare i rösten och det fick honom att misstänka att säkerheten blivit höjd, kanske de tunga stegen tidigare även varit från bjässen? En massiv närvaro av personen som styrde orders skulle definitivt kunna skärpa till en människa.
Nihirian vände sig mot dörren och bugade i sin respekt för dessa vakter, följare av ljuset. En kvinnas röst var det som talat till honom då de öppnat dörren, det var inte så vanligt att möta kvinnliga vakter och definitivt inte någon som hade större arbetsuppgifter. De påpekade den tid som gått, pressande och Nihirian visste inte hur mycket mer han kunde köpa.
"Hennes feber har gått ned men hennes sår är fortfarande i risk för att infekteras, vilket kan kosta min lady hennes liv. Smärtan hon upplever, bedömande av sårets storlek och utseende måste vara enorm. Jag förstår att ni brister tid i ett sådant viktigt fall som detta men jag måste få påpeka att min lady inte är någon krigare som ni är och ett väldigt sår som ni, som sätter ert liv på spel för stadens säkerhet och i krig om så skulle behövas, skulle tåla mycket enklare, där hon aldrig upplevt något som detta tidigare och inte alls förväntat sig att göra som så." Han tog en paus, hoppades att som kvinnlig vakt kanske hon skulle halka in i sympati för Layane. "Jag skulle misstänka att det tär på henne mentalt också, inte bara på hennes fysiska läkeförmåga som redan nu arbetar allt för mycket för att hinna med såret. Ni har säkert sett det själva, när sår försöker läka för fort så blir det slarvigt och läkningen tar bara längre tid. Jag ser inte att ni riskerar att förflytta henne då risken för infektion blir mycket högre i detta sköra tillstånd och jag skulle verkligen inte vilja att om det orsakas en infektion bara för att ni i hast förflyttade henne kostar min lady livet när ni väl friklarar henne som misstänkt."
Det skulle nog inte bli populärt, men det fanns sanning i hans resonering vilket var precis varför han valt de ord han gjort.

"Ville ni ha frukt så jag skulle gå och köpa det, eller är det något annat ni behöver?. Riktade han en fråga mot Layane och han slog sig försiktigt ned på kanten sängen medan och såg mot henne medan han rätade till täcket så det skulle ligga rätt omkring henne. Det var så klart mest för syns skull. Vid tillfälle skulle han fråga henne var han skulle bege sig för att hitta kvinnan, om hon inte förstod att skapade ett dem emellan. Han såg sedan mot vakten vid dörren innan Layane skulle ha tid att svara.
"Behöver ni fråga något mer? Jag tänkte låta henne sova en stund om inte annat."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-19, 16:01

Kvinnan i sängen rörde sig inte. Det var även svårt att få en bra titt på henne där hon låg, vältäckt med sänglakanet. Vaket som klivit in i rummet gav alven som talat en nästan frågande blick. Rustningen hon bar pryddes med Mementos tecken i ljusa färger. Hon tog av sig hjälmen innan hon åter tog till orda. Rummet hon nu befann sig i var trots allt väldigt varmt och att gå klädd i full rustning var inte alltid så bekvämt.

Hon hade kortklippt blont hår och bruna ögon. En liten näsa och smala läppar.
"Ni måste vara en mycket välbärgad man som kan köpa färsk frukt så nära vintern, alv. Speciellt med tanke på att transporterna mellan städerna rapporterats bli allt färre." hon gav alven en menande blick men stelnade till strax efter vad hon sagt. Tunga kliv kunde höras strax utanför i hallen. Kvinnan klev åt sidan och saluterade. Vakten som fortfarande stod utanför rummet gjorde samma sak. Hector klev in i rummet och fick åter igen göra sig så liten som möjligt för att komma in igenom dörröppningen. Kvinnan höll sin hjälm vid sidan av sin kropp med sin ena arm.

En kort tystnad lade sig över platser medan Hector inspekterade rummet. Han såg på sängen och på golvet runt om. Letade efter spår av vatten, bandage eller andra förnödenheter som skulle hjälpa en person att återfå hälsan. Alven som stod mitt i rummet var ganska lång, men kunde fortfarande inte mäta sig upp till den gyllene riddaren.

"Jag har skickat efter en av Mementos präster som kommer att besöka Rödhaken vid morgondagen mm kvinnan inte är redo för transport innan dess. Brödraskapet har beslutat att vi inte längre kan kosta på våra män och kvinnor tiden det tar att bevaka återhämtningen, därför har vi beslutat oss att övergå till en magisk lösning." Hector såg på kvinnan i sängen och sedan tillbaka på alven igen.
"Sedan är det upp till vårt vittne att avgöra om hon tas till rättegång eller inte."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-19, 18:49

Han granskade kvinnan då hon blottade sitt ansikte och mycket väl innefattade hon den stereotyp en kvinnlig vakt skulle beskrivas som och han skakade åt huvudet till hennes påstående.
"Varför skulle ni direkt antyda att jag var välbärgad? Jag förstår självfallet att det är mer komplicerat att få tag i det men jag tror frukt skulle göra gott för min ladys hälsa och då får det kosta det jag har om hon så ska få det, välbärgad eller inte spelar ingen roll." Han hänvisade till sina halvslitna vardags kläder till att han inte alls besatt så mycket pengar men att han svar till kvinnan lade vikten i att han var villig att betala det han kunde för kvinnan då hon höll större vikt än honom själv.
Han kunde urskilja de bastanta stegen igen och då det kom desto närmre rummet så tycktes i samma veva kvinnans ansiktsuttryck ändras då hon själv uppfattade dessa. Respekfullt av deras rankskillnad gav hon plats för den väldiga mannen, Hector som hans namn var, som inte alls var svår att känna igen och kvinnan själv tycktes släppa sitt grepp om deras tidigare konversation tack vare denne man.

När Hector såg sig omkring i rummet som han nog gjorde som del av hans jobb men kanske även allt för vant för att klassas som en arbetsskada, så skulle han defintivt uppfatta tomma de tomma baljorna, även en med skitigt vatten i eftersom den exotiska kvinnan tagit den med rent som de använt för senaste rengörningen. Tyger och blöta trasor låg att upptäckas lika så väl, självklart separerat de som var blodiga från de som användes för att tvätta av med vatten nu på efterhand. De blodiga låg kring de tomma baljorna, nära slaskvattnet och de mer rena med en kvarvarande fuktighet låg på bänken nära den designfattiga karaffen.
"Inte för att jag anser att läkekonst via magi är vad du bör utsätta kroppen för förstår jag att ni börjar få ont om tid att lägga ned på det här. Helst för min ladys skulle vill jag undvika det då magi är allt för opålitligt, även för de mest erfarna kan det gå fel." Han gjorde en paus och lämnade sängen efter att ha lagt om täcket nog. Han trodde inte att det var en bra idé att påstå hur Layane var hatisk kring magi, det skulle bara väcka mer frågor och samtidigt så skulle det vara det enda han kunde köpa tid på. Om hon skulle vara magikänslig skulle det inte vara hans område av vetenskap och det skulle också kunna väcka frågor, om inte Layane själv påpekade det.
"Men vi kan förstås inte kosta mer tid än vad vi redan fått, jag är givetvis väldigt tacksam för den. Hennes sår må fortfarande vara i fara för infektion, något som kan kosta henne livet men hennes feber har gått ned och hon kan sova lättare nu, allt detta tack vare det tålamod ni haft." Han drog en bugning mot Hector för att också visa sin tacksamhet, i en artig form så klart men han menade det samtidigt, det var inte bara lögner för att köpa tid och inte heller var det smicker, han var bara verkligen tacksam. Därefter reste han på sin kropp igen.
"Jag vill som tidigare nämnt självklart att min lady kan friklaras så fort som möjligt, men inte om det ska kosta henne hälsan. Men vi bemöter er under morgondagen för en bedömning." Avslutade Nihirian, de hade ont om tid, allt för länge hade de inte gjort något för att skynda på lösningen, han skulle behöva hitta åt Rosalie väldigt snabbt men samtidigt kunde han inte lämna värdshuset vårdslöst. Han höll blicken stadigt på Hectors, den sömniga mossgröna men en desperat focus att bemöta den väldiga mannen såsom han med ryggen rak bemötte alven, väntade på att antingen besvara något mer eller att dessa skulle lämna rummet.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-20, 06:18

(Jag har väldigt mycket att göra nu, så därför kommer jag skriva ett kort svar) =)


Hon stirrade ner i sin hand på pengapungen som jätten givit henne, förbryllad över gesten. Hon kunde inte hitta några ord och såg tillbaka på honom.
-Tack.
Vad det enda hon fick fram. Det lilla ordet innehöll så många känslor. Det var frågande samtidigt som tacksamt, misstänksamt men samtidigt med ett inre lugn.
När han vände och gick kunde hon inte mer än att tyst följa honom med blicken.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-20, 11:20

Så länge den här väldige mannen befann sig i rummet tänkte inte Layane röra sig ur fläcken. Än mindre säga någonting. Därför väntade hon tålmodigt där hon låg i sängen.

(Blev så Razz)
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Hector Astolath
Nykomling

Posts : 16
Join date : 13-10-08

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Riddare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-21, 10:59

Det framgick tydligt att alven var obekväm med förslaget om helande magi som en lösning. Det var oväntat men ändå inte alltför ovanligt. Magi hade alltid använts av magiker och präster sedan tidernas begynnelse. Alver brukade ofta besitta den magiska förmågan till en viss del eftersom att deras folk alltid varit så nära naturen och dess magi. Denna lösning var dock inget förslag och Hector gynnande inte alven någon respons på det han sade. Det framgick väl att alven var tacksam, men om det kom fram att denna kvinna var den skyldige så skulle han vara allt annat än tacksam. Hade de vanliga stadsvakterna fått tag i henne så skulle hon ha kastats i fängelset i väntan på sitt förhör oavsett sina skador. Memento måste ha sett ut för henne eftersom att hans trogna tjänare var de som hade tagit sig an fallet. Hector kastade en sista blick runt om i rummet, enbart för att försäkra sig att allt var i sin ordning. Han såg sedan på den kvinnliga riddaren och gav henne en beordrande nick. Han vände sig sedan om och riddaren följde honom ut ur rummet. Han stängde dörren bakom sig och började sedan att tala med en låg ton.

"Jag återvänder imorgon tillsammans med prästen."
"Ja, ser."
"När alven återvänder från sin tur, arrestera honom som misstänkt medbrottsling. Låt honom inte in i rummet fören prästen gjort sitt jobb. Jag vill inte ha honom i närheten av den där kvinnan fören hon friklarats."
"Ja, ser."
"Kvinnan som tidigare vistats i rummet blev erbjuden pengar för att hjälpa till med läkandet. Lämna henne ur rapporten tills vidare."

Hector tog ett djupt andetag och började sedan att vandra igenom korridoren för att slutligen lämna Rödhaken. Imorgon skulle vara en lång dag, han kunde känna det på sig.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Chrystal
Bekant

Posts : 228
Join date : 12-09-21
Age : 30
Location : Borås

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Äventyrare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-01-28, 20:09

Läderpungen med guldmynt låg på bordet bredvid hennes säng och var för ögonblicket det enda som prydde det. Med en oändlig mängd tankar som snurrade i huvudet såg hon fundersamt på pungen. Hon hade inte släppt blicken från den ända sen vakten försvunnit ut och vid det här laget kunde hon återge dess utseende in till varenda liten detalj. Från skrynklorna på sidorna och det smala läderrep som omslöt den, till dem små nötta fransarna längs ovankanten. För henne var det mycket pengar och vad hon skulle göra med dem var en gåta. Att köpa upp mat och husrum på Rödhaken för alltihopa skulle vara rena rama synden, även om alla världens väsen skulle veta att hon behövde det.
Hur mycket hon än såg på pungen, så verkade hon inte bli något klokare. Frustrerat ställde hon sig upp och började vanka omkring fram och tillbaka i rummet. Vad skulle hon över huvud taget göra? Att stanna kvar på Rödhaken var otänkbart. Så fort hon tvättat av sig smutsen skulle hon vara igenkännbar och det var en för stor risk att ta ifall vakten skulle vilja ha några ord med henne igen. Förtvivlat satte hon händerna på huvudet och knöt ihop dem. Det var nästan så hon kunde slita ut håret för alla tankar som strömmade där inne.

Vad hon visste säkert var att hon inte kunde gå ut genom värdshusets entrédörrar utan att väcka misstankar eller riskera att bli igenkänd. Speciellt inte som vakterna nu visste att hon haft samröre med ett par misstänkta alver. De skulle antingen stoppa henne på något sätt eller följa efter henne och inget av alternativen var särskilt önskvärt.
En tanke om att fly genom fönstret slog henne och hon gick fram till det enda som fanns i rummet, öppnade det och tittade ut. Självklart stod det en vakt nedanför. Hoppet sjönk inom henne, men så fick hon syn på en avsats på taket. Hon lutade sig så långt ut genom fönstret hon vågade för att få en bättre syn. Kanske skulle hon ha...ja visst! Hon hade turen med sig idag. Hon kunde tjutit av pur glädje och drog sig tillbaka in i rummet. Avsatsen följde längs med taket och hon skulle med lätthet kunna klättra ut och följa den tills hon kunde hoppa ner och försvinna i säkert skydd ifrån vakten.
Med kvicka rörelser packade hon ihop sina tillhörigheter, lade läderpungen i säkert förvar innanför sitt klänningsliv och gick sedan fram till det rena tvättfatet som någon redan hade förberett åt henne innan hon kom upp. Hon var glad att hon slapp tvätta sig i den sårade kvinnans gamla vatten. Med en snabb armrörelse vaskade hon av den värsta smutsen i ansiktet och begav sig sedan ut genom rummets fönster.

En kall vind som slog emot henne fick det att ila i hela kroppen och önskade med ens att hon inte hade tänkt på att stjäla en kappa när hon ändå var igång innan. Det var tyvärr inget att göra något åt nu, tänkte hon och stängde försiktigt fönstret efter sig. Förhoppningsvis skulle det inte blåsa upp så lätt, kanske kunde hon hitta något som kunde hålla fast det. En snabb överblick över taket resulterade i upptäckten av en pinne som blåst upp. JA! Ropade hon inombords och kilade in den i den lilla springan mellan fönstret och fönsterkarmen. Försiktigt puttade hon på fönstret för att se om det åkte upp igen, men pinnen gjorde sitt jobb och höll det kvar på plats. Om ingen gjorde någon närmare undersökning, så såg fönstret faktiskt ut att vara stängt.
Sakta vände hon sig sedan om och såg ner mot den tjänsthavande vakten på marken. Han verkade vara helt omedveten om vad som försiggick ovanför hans huvud, så Chrystal fortsatte sin vandring längs med taket.
En uggla hoade någonstans i mörkret och tillsammans med fullmånen och några dimmiga moln som bitvis täckte den, utgjorde det en rysande stämning. Hon kom på sig själv med att tänka på vad som skulle tros ifall någon upptäckte hennes mörka figur som smög omkring på taket. Tanken var lite skrattretande och hon höll tillbaka en fnissning som bubblade upp i strupen på henne.
Med skickliga och smidiga steg tog hon sig runt värdshusets ena knut på dem hala träbitarna som utgjorde dess tak och hon var kraftigt förvånad själv över att hon inte halkat hittills. Nu gällde det bara att ta sig ner. Kusten verkade klar vad hon kunde se och hon började sin klättring neråt. Allt gick bra ända tills hon satte foten på en alldeles för smal och alldeles för hal planka, som utgjorde en del av värdshusets stuckatur. Med ett förvånat ''Oup!'' som trängde fram genom strupen, föll hon och landade med en hård duns på gräset nedanför. Hon grimaserade illa och masserade sin bak som fått ta den hårda smällen. Klantarsel, tänkte hon och började resa sig upp samtidigt som hon hörde röster och fotsteg. Hjärtat hoppade till ett slag i bröstet på henne och hon höll andan samtidigt som hon tryckte sig mot husväggen. Bort! Hon måste bort. Med dessa sista ord ringande i huvudet satte hon iväg så fort hon kunde och lät sig uppslukas i nattens kolsvarta mörker.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-02-06, 21:28

Den där känslan när man tror att någon iakttar en. Den där känslan då man hela tiden vill kolla över sin axel. Den känsla som får en att känna sig sinnessjuk för en stund. Det var den känslan Layane hade nu. Hon var rädd. Orden om en magisk lösning skrämde henne något så fruktansvärt. Så pass att smärtan i hennes rygg då hon reste sig på fötter föll i jämförelse. Hon sökte efter någon slags trygghet i Nihirian, i den följeslagare vars väg hon hänsynslös och själviskt stakat ut honom. Hon höll sig för magen och kramade linnetyget i sina händer. Vad kunde hon säga för att Nihirian skulle förstå hennes rädsla. Förmodligen syntes den redan i hennes ansikte och på hennes beteende.
"Egentligen borde jag låta dig gå...." Sade hon, knappt hörbart. Och hennes röst darrade. Hon slog ned blicken i backen. Betraktade trägolvet, som självbelåtet gjorde hennes fötter kalla. Kanske förtjänade hon det.
"Men jag månar om mig själv Nihirian..." Sedan såg hon upp på honom igen. Hon tog några snabba steg fram genom rummet innan han skulle hinna säga någonting. Gick förbi honom och sökte i sin lila kappas ficka efter någonting. Snabbt hittade hon den ihopvikta sida hon tagit ifrån honom, som hon ju ansett varit hennes. Under en stunds tystnad såg hon ned på den utrivna sidan. Historien om hennes liv, så väl beskrivet. Sidan var skrynklig och lite fuktskadad efter alla nätter. Och om hon inte misstog sig så befann det sig någon bloddroppe på den också. Om det var hennes eller någon annans var svårt för henne att avgöra. Hon strök betänksamt och nästan sorgset bladets material mellan sina fingrar. Fingrar och händer som nu var rena, tack vare hennes följeslagare.
  Hon vände sig stilla om och gick fram till honom. Med en skakig hand räckte hon fram papperet mot honom:
"Men om jag var du så skulle jag springa nu. Så långt jag kunde..."
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Nihirian
Bekant

Posts : 211
Join date : 13-10-03

Karaktär
Ras: Alv
Yrke: Skribent
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-02-10, 12:22

Det framgick en viss lättnad efter den väldiga mannen lämnat rummet men självfallet var den inte i närheten av så bekväm såsom de båda kunde ha önskat. Situationen var fortfarande väldigt tydlig och detta trassel skulle inte upphöra att vara svårt att reda ut än på ett tag, kanske ett mirakel men sådana hade du inte fullt i fickorna av.
Hon förde sig på ett obehagligt sätt, mest för att det inte var typiskt Layane att se så liten ut. Han hade varit medveten om hennes hat för magi men det var nytt att det kanske var på grund av den som hon blev tvekandes, för att hon inte hade sin vanligt fysiska strategi att förlita sig på. Trots att hon talade tyst till honom så hörde han henne allt för tydligt, nästan så att han inte behövde se på hennes händer för att veta att hon darrade. Nästan en hint ångest i hennes röst tillsammans med den rädsla som nu påverkade honom mer än när hon kunnat hålla den minimal då hon inte talat utan bara kramat om tyget i hennes händer.

Hennes ord smärtade honom och han bemötte hennes blick sekunden efter hon sagt det. Hon hindrade talets möjlighet då hon vandrade över till sin kappa för att tyckas hämta något och det var inte förrän hon gick tillbaka mot honom som han såg vad det var hon höll i sina händer. När hon räckte fram det mot honom fick han ett svårt leende att visa sig på sina läppar, för det betydde många olika, en sådan enkelt gest.. ett slitet blad med en nästan så när oläslig text för det ovana ögat, tillsammans med det slumpmässiga stavfelen.
”Jag trodde ni hade förstört d..den.” Var det han kunde må sig till att svara henne. Lika som henne nu, en svag röst som bröt mot slutet av meningen och han fick ta om det för att ordet skulle bli korrekt. En sida från hans bok, lika viktig som hans liv själv, hennes sida och en del av deras oskrivna kontrakt. Den drog hans hand mot att ta emot den men han tvekade precis intill den, visste att det var slutet lika så som innan han mötte henne. Han kände en lätt strimma som svalkade sidan av hans kindben och oförstående om vad så fick han känna efter med ett par krokiga fingrar mot det blöta han bemöttes av. Konflikt skapades och han krökte på ögonbrynen i stunden av oförstående, han hade en vag uppfattning om vad det var, men det var så främmande och obekant, endast ett minimalt igenkännande för länge sedan.

Han såg dock mot henne igen och från oförstående så lättades hans ansiktsuttryck och han tog försiktigt i papperet. Han hade inte tid att börja analysera vad, eller varför. Att känna igen något men inte kunna placera det skapade sina frågor och trots att de var en aning obehagliga i stunden så gav de honom en mer säker känsla på vad han borde göra. Fingrarna slöt sig hårdare kring papperet och han tog emot det medan han såg på henne allt mer säkert och kunde le som vanligt mot henne igen. Sitt lugna leende med en medveten blick.
”Jag förväntar mig att ni kommer tillbaka för den här så jag ska hålla den säker, det skulle gräva i er allt för mycket att veta att den var utom räckhåll för er. Min bok är mitt liv och det här är er sida i den. Så även är den en sida av mitt liv, så än om papperet försvinner så tar jag för givet att ni kommer tillbaka för er sida igen.”
Han slöt sin hand omkring pappret innan han placerade den innanför hans mantel, han skulle hitta Rosalie även om det blev ett svårt jobb. Så klart hade han hoppats på att hon inte skulle behöva följa med vakterna från första början men de hade ont om tid. Kanske skulle hon förstå att han tänkt genomföra planen ändå men det var allt eller inget i detta tillfälle.
Alven backade ett par steg ifrån henne efter att han av farten lyft åt sidan en slinga hår från hennes ansikte, även om den inte hängt speciellt i vägen och plockade sin väska för att hänga på sig den.
”Jag kommer på börja min vandring.” Avslutade han innan han klev ut genom dörren. Skulle hon svara honom skulle han höra henne men han visste att han fick lov att agera nu, om han stannade för att utbyta ord skulle dyrbara sekunder försvinna.

Det hade varit knepigt och man kunde minst sagt säga att det var gator han aldrig tagit sig till att sätta sin fot på tidigare. Än det nya slaget av annorlunda för ögat hade han tidigt upptäckt att man noga skulle välja vem man gick fram till för att fråga om något, det var som att det syntes i dessa människors nötta fåror, härdad dassig hud som tycktes i vissa ansiktet ha fått livet bestulet ur dem. Desperata ögon som skar i en ovan människas själ då man bemötte dessa.
Att hitta Rosalie hade varit svårare än han trott, men efter noggranna utval så hade mötet dem emellan tillslut kommit till stunds och diskussionen hade inte tagit så pass lång tid. Lite finputsning och fixade av hår, hållning och kläder mer liknande de Layane burit så dög hon relativt bra till att vara den misstänkte som strykte runt kring staden. Självfallet berättade han ingenting om hela situationen, enbart vad han ville ha ut av henne; ett dömt förnedrat offer som hade nog anledningar att förtjäna det som komma skall och dessutom bodde han kring ett väldigt folkprytt ställe, hade han extra tur skulle någon vittna det ljusa håret.

Alven hade sedan en sen kväll begett sig tillbaka till värdshuset. Han hade haft planer på att kosta på sig den dyra frukten då säsongen var fel och det inte var enkelt att hämta hem men då han väl varit tillbaka bland handelsmarknaden var det redan allt för sent på kvällen för att handla något. Väl på väg till Layanes rum blev han däremot stoppad, förbjuden att besöka henne.
Till överst på sidan Gå ner
avatar
Layane Black
Bekant

Posts : 236
Join date : 13-06-03
Age : 28
Location : Skellefteå

Karaktär
Ras: Människa
Yrke: Lönnmördare
Klass: Klasslös

InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   2014-04-24, 20:27

Skulle han återvända till henne? Eller skulle han ta sin chans att fly. Hon kom att avsky honom om han återvände, på grund av hans dumhet. Men samtidigt så skulle hon såklart vara evigt tacksam om han hjälpte henne i det här läget. Nihirian, Alven med ett allt för stort hjärta. En själ som mer illasinnade person kunde utnyttja, precis som hon gjorde nu. Eller? Hon hade ju faktiskt givit honom ett val. Visat honom en väg ut; men såklart inte tvingat honom. Såklart inte bönat och bett, försäkrat honom om att hon skulle klara sig alldeles själv. Att hon egentligen inte behövde hans hjälp. Förmodligen var det därför hon givit honom den utrivna sidan ut boken. Just för att han skulle tro någonting annat om henne än vad hon egentligen var. Det var vad hon intalade sig själv i alla fall. Såklart skulle han komma tillbaka, för hur kunde någon motstå hennes manipulativa natur? Ja, hennes tvivel började släppa ju mer hon tänkte och ju längre tiden gick av någon anledning.

Rummet hon spenderat de senaste timmarna och dygnen i hade ett skrivbord att bjuda på. Bordet var placerat under rummets sparsamt stora fönster. Hon satt på stolen och kikade ut i mörkret. Även fast hon inte såg någonting förutom sin egen spegelbild i fönstret så kändes det bättre på något sätt. Som om hon hade någonting att göra. Emellanåt betraktade hon sina händer, hennes naglar var långa och hon trummade försiktigt med dem i skrivbordet. Allt hon kunde göra nu var att vänta. En kapplöpning mellan Nihirian och vakterna.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content



InläggRubrik: Sv: Rosens gulnade blad   

Till överst på sidan Gå ner
 

Rosens gulnade blad

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 3 av 4Gå till sida : Föregående  1, 2, 3, 4  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Akrylia :: Rollspel :: Easthall :: Värdshuset Rödhaken-